Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Hatet krossar skör samvaro

Jerusalems spårvagn, symbolen för judars och arabers gemensamma vardag, slamrar punktligt förbi, som vanligt. Men den är tom. Tom på judar och tom på araber. Bägge är rädda, och bägge har sina skäl. Judar vill inte åka genom stadens östra delar och araber undviker stadens judiska centrum.

–Se själv, säger Said Abu Khudeir, som bor intill hållplatsen Shuafat i Jerusalems palestinska del, och pekar mot det tomma ekipaget. Det tog tio år att bygga och kostade miljoner. Nu är det ett spöktåg.

Det har gått utför med samlevnaden mellan judar och araber. Den är en delikat affär också i de bästa tider. Men när Israel bombar Gaza och Gaza skjuter missiler tillbaka rivs de ömtåliga rutinerna upp. Mordiska passioner, rasism och hämndlystnad finner en tacksam jordmån i nyheterna från Gaza.

Efter mordet på unge Muhammad Abu Khudeir utbröt kravaller utmed spårvagnslinjen. Israeliska journalister blev överfallna och illa slagna av unga palestinier.

– Det var på håret att vi kom undan. Vi bönade och förklarade att vi kommit för att berätta om mordet, men de var bortom alla resonemang, säger en reporter på Israels militärradio, som vill vara anonym.

Strax efteråt började stenkastningen mot judiska bilister i landets norra delar. Landsvägen genom Ara-dalen i norra Israel, som är kantad av arabiska byar, blev livsfarlig, och patrulleras nu av polis.

I städerna i den arabiska triangeln nordost om Tel Aviv, där de flesta näringar är beroende av sin judiska kundkrets, råder begravningsstämning bland affärsmännen.

– Det är förskräckligt tråkigt. Jag åker alltid till araberna i Kalanswa med min familj på sabbaten, äter lunch och går på marknaden. Jag vet att det bara rör sig om en handfull bråkmakare, men det behövs inte mer för att man skall tappa lusten, säger Benny Ziffer, kolumnist på tidningen Haaretz.

Den palestinske författaren Oude Basharat, trogen supporter av judisk-arabisk sämja, säger:

– Det har alltid varit obehagligt att vara arab under orostider. Men det här är värre. Jag vill inte att mina barn skall åka och handla i judiska områden, när de gör det ringer jag hela tiden och hör efter om allt är som det skall.

Det mest skakande hände i fredags. Samer Mahfuz och Amir Shawki, två unga palestinier från Jerusalem, for till Neve Yaacov, en judisk bosättning, numera en del av staden. De har vänner där och åkte ofta dit och handlade.

– Jag trodde aldrig att något sådant kunde hända. Jag blir aldrig mig själv efter det här.

Samer berättar med bruten stämma från sin bädd på Hadassa-sjukhuset om hur en ung israel närmade sig och bad om en cigarrett.

– Det var förstås för att testa vårt tal och höra efter om vi var araber. Men det begrep jag inte.

Strax efteråt var en svärm av ungdomar över dem, med järnrör och träpåkar. Samer och Amir var för få, och för oförberedda, för att värja sig. Efter flera långa operationer står det klart att Samer kommer att klara sig, men Amir ligger fortfarande medvetslös, och hans prognos är mörk.

Efter sjukbesöket stiger DN:s utsände in i en taxi och ger en adress i arabiska Jerusalem.

– Nä du, säger chauffören, en fryntlig rysk invandrare.

– Va?

– Jag kör inte dit in!

Han pekar på ett stenskott i vindrutan och berättar att ett gäng unga araber flög på honom när han klev ut för att köpa ett paket cigarretter häromdagen. Kioskägaren räddade honom från lynchningen.

Sådana nyheter, små och stora, bidrar sedan genom mer eller mind­re sansade mediereferat till att höja temperaturen. Också internt slår det gnistor. En ung arabisk-­israelisk officer som sagt sin mening – att det enda språk Hamas förstår är våldets – kölhalas av sina fränder i sociala medier. En judisk professor på universitetet Bar-Ilan, som skickat en rundskrift till sina elever där de uppmanas sörja alla konfliktens offer, inte bara de fallna soldaterna, har tagits i örat av ledningen. Han sysslade med politik, heter det.

Hussein al-Hayeb, beduinsk arkeolog i Galliléen, säger:

– På jobbet undviker vi ämnet och inriktar oss på forntiden. Vi måste slå vakt om våra yrkesrelationer, det finns inte två människor i det här landet som kan diskutera krisen utan att det slår gnistor. Vi låter hellre bli.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.