Grekland har drabbats av svåra ekonomiska tider, impopulära reformer och några ministerskandaler. Men allt detta förekommer på många andra håll. De ekonomiska utsikterna för Grekland är rent av bättre än för länder som Spanien och Italien. Varför inte bara fredliga demonstrationer?
Förklaringen till dagens gatuvåld kan man hitta 30 år tillbaka i tiden, i den studentrevolt som fällde militärjuntan på 1970-talet. Efter övergången till demokrati har anarkisterna fortsatt att vara starka i Grekland.
- Bråk mellan ungdomar och polis är vanliga, och det finns en rätt stor grupp med anarkistiska inslag som tar tillfället i akt att slå mot samhället. Polisen ses som de styrande, säger Håkan Malmqvist, Sveriges ambassadör i Grekland.
Polariseringen mellan å ena sidan anarkisterna och andra radikala grupper och å andra sidan det etablerade samhället har länge varit större i Grekland än i många andra europeiska länder. I mer än 20 år, fram till 2002, spred den så kallade 17 november-rörelsen terror och genomförde minst 25 mord, bland annat på en amerikansk CIA-chef och en brittisk diplomat.
En viktig detalj för att förstå vad som händer är att polis och militär sedan händelserna på 1970-talet är förbjudna att gå in på universitetsområdena, som alltså kan bli fristäder för radikala grupper.
- Det där värnar man om. Det gör att anarkister med olika syften kan infiltrera studentuppror. Sedan blir det svårt att hålla isär vad som är vad och vem som vill vad, säger Håkan Malmqvist.
Normalt blir det inte mer än några kastade stenar och något brinnande däck.
- Den här gången gick polisen till motattack och en pojke dog, och då fick man något slags bekräftelse på att polisen är ond, så att säga.
Det som följde blev de allvarligaste gatuprotesterna på över 30 år.
Om man vill göra politik av det som händer finns förvisso en rad underliggande faktorer, menar Håkan Malmqvist. Kritiken mot dödsskjutningen i lördags kan ha väckt en frustration många bär på. Flera grupper känner sig förfördelade av olika politiska åtgärder. Dit hör privatiseringar och en reform av det kollapsande pensionssystemet. Men det kan inte förklara kraften i reaktionen.
- Normalt handlar det om strejker eller demonstrationer när de här grupperna gör sin röst hörd.
Av historiska skäl finns en stor känslighet för polisingripanden. Samtidigt kräver allmänheten att egendom ska skyddas. När då hårdföra anarkister infiltrerar på det sätt som skett uppstår ett dilemma för statsmakten: ingripa eller undvika provokation?
- Folk har i vissa fall tagit saken i egna händer och jagat bort anarkister eftersom inte polisen ingripit.
Hur kan då regeringen komma ur detta? Eftersom det inte finns någon motpart bland de svartklädda på gatorna att förhandla med måste politikerna själva tolka in vad som krävs. Premiärminister Karamanlis har försökt skapa politisk samsyn, men utan större framgång: oppositionen kräver regeringens avgång.
Håkan Malmqvist ser två extrema scenarier och ett mer stillsamt, som kanske är det troliga:
- Den ena extremen är att man inför undantagstillstånd. Regeringen har sagt att det är uteslutet. Den andra extremen är att man kapitulerar och utlyser nyval. Jag har svårt att tro att det skulle ske.
Den mer stillsamma utvägen vore att det lugnar ner sig när folk tröttnar. En bidragande faktor skulle kunna vara att poliserna som var inblandade i dödsskjutningen döms.
- Men det klart att debatten kommer att leva vidare länge.