Världen

Historiskt svår torka slår hårt mot Kalifornien

02:53. När torkan sprider sig i Kalifornien målas gräsmattorna gröna. DN har träffat företagsägaren som tjänar stora pengar på jakten efter perfektion.

• Jordbruksmark läggs i träda, i villaområdena sprejas brunbrända gräsmattor gröna och vattenreserverna sjunker.

• Efter fyra års torka har Kalifornien infört obligatoriska vattenrestriktioner och för första gången på flera decennier ställs krav även på jordbrukarna.

• DN har rest i den drabbade delstaten, där bristen på vatten gäller betydligt mer än ett par skördar och en dusch.

Som en välkomsthälsning brukar servitörerna ställa fram vattenglas på bordet. Det är i USA en rutin lika självklar som att ta upp en beställning eller lämna ut en nota. Och glasen fylls på: på få restauranger får ett vattenglas som rymmer en halvliter stå ens halvfullt mer än några minuter.

I Kalifornien är det inte så längre. Man måste be om det första glaset. En finstilt rad i menyn förklarar att alla måste spara.

Och grannar anger varandra om vattenspridaren är igång på fel dag. Den som byter ut sin gräsmatta mot växter som trivs i ökenlandskap kan få hundratals dollar i bidrag, likaså den som ersätter sin toalett med en mer vattensnål modell. I sociala medier hängs slöseri ut under signalord som ”droughtshaming” (ungefär "torkuthängning") och en prunkande rabatt betraktas inte som avundsvärd utan som idiotisk.

Den 1 april beslutade Kaliforniens guvernör Jerry Brown om tvingande vattenrestriktioner och lade fram en katastrofplan på en miljard dollar. Delstaten ska som helhet spara 25 procent av sin vattenförbrukning i jämförelse med 2013, men vissa områden åläggs besparingar betydligt större än så.

– Det är en annan värld. Vi måste handla annorlunda, sa Brown när planen lades fram.

Man talar om vattenbrist, överanvändning och klimatförändringar. Torkan är inne på sitt femte år nu och den heta säsongen för bränder börjar när som helst. Den varar mer än två månader längre än 1985.

På Pelican Hill Golf Club arbetar man med att vara självförsörjande med vatten. Foto: Linda Forsell.

○ ○ ○

I en barrig dunge ovanför det friska gräset, vid vars ena kant några golfspelare som uppvärming slår boll efter boll upp mot slänten, visar Stephen Friedlander två bevattningsstationer. Liknande oansenliga apparater finns över hela golfbanan. Genom deras instrumentpaneler nås 11.000 små, riktade vattenspridare. 6.000 av dem kan kontrolleras manuellt, resterande 5.000 används för snål droppbevattning.

– Vi kan vattna ett ytterst litet område i taget, precis bara där det behövs, säger Friedlander, som ansvarar för golfbanorna på Pelican Hills, en lyxanläggning strax söder om Los Angeles.

Stephen Friedlander visar bevattningssystemet för golfbanan. Foto: Linda Forsell.

I samband med en omfattande tillbyggnad för åtta år sedan byttes gammal teknik ut och kompletterades med ett avancerat system för vattenvård. Allt vatten som används för de ärtgröna golfbanorna är återvunnet. Regnvatten som faller på anläggningen samlas upp i fem cisterner under jord, där det renas och återanvänds. Vattnet i fontänerna är behandlat med ett medel som halverar avdunstning.

– Vi har bytt ut gräsarten mot en som är tåligare. Initialt är det en stor investering, men man tjänar på det i längden. Vi sparar 190.000 kubikmeter återvunnet vatten per år.

Pelican Hills tillhör en stor fastighetskoncern där man så sent som i april skapade en särskild arbetsgrupp för att hantera torkan. Stephen Friedlander är med där, de träffas minst en gång i veckan. Han har 40 år bakom sig i branschen och har ansvarat för golfbanor från skotska St Andrews till Wisconsin. Nu hoppar han upp i sin golfbil, kör oss runt på området och pekar på rovfåglar, greener och bungalows - och visar var regnvattencisternerna kan skönjas, som brunnslock bland träden. Han säger med ett hemligt leende att tidigare presidenter har provat sin sving här.

Ett bostadsområde med en artificiell sjö i Palm Springs i södra Kalifornien. Foto: Linda Forsell

Foto: Linda Forsell

○ ○ ○

Sjutton mil söder om Los Angeles är det öken och 38 grader varmt. Palm Springs är ändå fullt av hotell. På många håll är kontrasterna mellan bevattnat och bränt knivskarpa: lummiga rabatter - och fin sand. Jordgubbsförsäljning – och kaktusar.

Två tredjedelar av Kaliforniens vatten förbrukas i delstatens södra delar, medan ungefär lika mycket härrör från de norra. Det är inte oproblematiskt.

Inne i en luftkonditionerad galleria säger Debbie Trost att hon försöker spara på allt som drar vatten.

– Jag duschar inte lika ofta längre så kom inte för nära! skrattar hon, men blir snart allvarlig:

– Folk pratar om torkan hela tiden. Jag vet faktiskt inte vad som ska hända. I min bostadsrättsförening hade vi ett möte med vattenbolagen bara förra veckan. De berättade om vilka bidrag man kan få om man byter sitt duschmunstycke, och om vattenreservoaren de har tillgång till men egentligen inte bör röra. En del överväger att flytta, jag menar – vi bor i öknen.

Vattenräkningen har fått ett nytt utseende, och blivit differentierad. Snål förbrukning är billigare än ineffektiv. Debbie Trost ska spara 36 procent i år. När jag frågar vad som bekymrar henne mest – besparingarna eller bristen på vatten – svarar hon vattnet.

I Salton Sea har vattennivåerna sjunkit stadigt. Foto: Linda Forsell.

En bit söder om Palm Springs ligger Salton Sea. Över de förfallna semesterbyarna vid den konstgjorda sjön vilar en apokalyptisk känsla. Ett komplicerat system för vattenreglering har i kombination med torkan lett till att inget avrinningsvatten längre når sjön, som har blivit allt saltare. Nu ligger stim av döda fiskar i strandkanten. Nästan inga arter kan leva i vattnet längre, bara fåglarna älskar fortfarande sjön och häckar här.

Kontrasterna med hur det var förr är enorma: till Salton Sea kom en gång Hollywoodstjärnorna, Frank Sinatra var här, Marilyn Monroe kom och Beach Boys ordnade jetski. I dag är sjön en tickande miljöbomb. I takt med att vattennivån sjunker blottas en flodbädd som är förgiftad av besprutningsmedel, arsenik och DDT. När vattnet försvinner frigörs gifterna i sjok av damm.

Redan i dag lider boende i området av astma och andra sjukdomar. Genom ett avtal från 2003 ska storstäderna i södra Kalifornien avstå ansenliga mängder vatten för att hjälpa sjön, i utbyte mot att stora jordbruksmarker i närheten av den läggs i träda. Men vatten är hårdvaluta och snart löper avtalet ut. Vad som händer då vet ingen. Alla lösningar är kostsamma.

Vattnet i Salton Sea är så syrefattigt att fiskarna dör. Foto: Linda Forsell.

○ ○ ○

Kalifornien har förstås haft torka förut. Stora områden ligger i klimatzoner som är vana vid att hushålla med vatten. Lika extremt som nu har det dock inte varit sedan temperaturmätningarna började år 1895.

När jag senast var här, i januari förra året, hade det gått 2,5 år med märkligt lite nederbörd och tillrinning. Nivåerna var låga redan då och följderna högst märkbara. Nu har det gått ytterligare ett och ett halvt år.

Situationen i västra USA har flera förklaringar, där bristen på regn bara är en mindre del. Vattenförsörjningen i Kalifornien har två viktiga källor. En av dem är snön, med snösmältningen i Sierra Nevada som nyckelfaktor. Men under de senaste åren har det inte snöat som det brukar och i april i år var snötäcket i Sierra Nevada endast fem procent av snittnivåerna för månaden. I dag är det noll procent.

Helt avgörande för de befolkningstäta, södra delarna av delstaten kommer vattnet från Colorado River, som sträcker sig från Rocky Mountains ned genom västra USA. Den 233 mil långa floden är som en artär, livsviktig för jordbrukare och invånare. Men trycket på vattnet från Coloradofloden är hårt – den förser 36 miljoner människor i bland annat Colorado, Utah, Kalifornien och Arizona med vatten – och häri ligger skäl till djupare oro – det är inte enbart bristen på nederbörd som är problematisk i USA:s västra delar, utan också själva vattenanvändningen. Den är inte långsiktigt hållbar.

Foto: Linda Forsell.

Coloradofloden har nästan aldrig något vatten kvar när den når sitt slutmål; det har bara hänt en gång under de senaste 20 åren. Vattnet är hårt reglerat, men tillstånden fördelas än i dag enligt ett system som härrör från guldruschens dagar i mitten av 1800-talet och som bygger på den enkla principen först till kvarn.

Det är möjligen inte en princip som numera ger den bästa fördelningen – dessutom bygger tillståndskvoterna på beräkningar som har visat sig felaktiga, så tillstånd finns för mycket mer vatten än som faktiskt existerar. Skillnaden mellan vad det finns tillstånd för och vad som finns i verkligheten är drygt 4,5 miljoner liter.

Men det ska mycket till innan man tafsar på folks vattenrättigheter.

Lejonkonsumtionen av vattnet ligger nu inte hos duschande invånare i San Diego och Los Angeles, och faktum är att storstädernas dagskonsumtion av vatten sjönk från 1.022 till 675 liter per capita mellan 1990 och 2010.

De största konsumenterna är jordbrukarna, som använder 80 procent av Kaliforniens vatten. Flertalet vattentillstånd innehas av dem.

När guvernören beslutade om hårda besparingar berör de alltså endast en femtedel av vattnet, och han kritiserades snabbt för att vara för mesig gentemot bönderna: det är ju dem det gäller. Men jordbruket här är inte vilket som helst. Kalifornien producerar en fjärdedel av USA:s livsmedel och är landets enskilt största producent. Två tredjedelar av USA:s frukt odlas här, en tredjedel av grönsakerna.

Först försvarade sig Jerry Brown, guvernören, och sa att han vet mycket hur jordbrukarna lider, men i förra veckan återkom myndigheterna. För första gången sedan 1977 tvingas nu även jordbrukare med vattentillstånd som dateras ända till 1903 att drastiskt minska sin förbrukning.

Men det finns en viktig komponent till. När regnet uteblir och ransonerna tryter tar markanvändarna till den del av vattnet som i motsats till delstatens ytvatten inte är reglerat - grundvattnet. Räcker inte en, borras fler brunnar. Och fler. I takt med att grundvattnet utnyttjas allt hårdare rubbas den långsiktiga vattenförsörjningen. I dag tas omkring 70 procent av Kaliforniens vatten från grundvattnet, mot 33 procent för bara några år sedan och grundvattennivåerna har sjunkit dramatiskt. Användningen av grundvattnet i Kalifornien var inte reglerad förrän i höstas, men det dröjer till år 2040 innan det nya regelverket är helt implementerat.

Central Valley, Kalifornien. Foto: Linda Forsell.

○ ○ ○

Öster om Santa Barbara, på andra sidan bergen, öppnar sig Central Valley. Himlen här är ofantligt stor. Marken alldeles platt och går i olika nyanser av brunt. Vägen är rak. Här och var dyker det upp odlade områden med vinrankor, rotfrukter, gräsmattor, tomater, mandelträd, pistagenötter. Ibland blir vi omkörda av en lastbil med flaket fullt av lök, men annars är trafiken gles, liksom avstånden mellan husen. Jordbruksmarken i Central Valley hör till de områden som har drabbats hårdast av torkan.

Vid en smärre hangar av jordbruksmaskiner intill vägen, inte långt från ett parti uppodlad mark, tar vi av. I fönstret till en långsmal kontorsbyggnad invid traktorerna tittar en benig katt ut. Därinne finns ytterligare en katt, en fet golden retriever och en uppstoppad björn.

Bakom ett stort skrivbord sitter Ceil Howe och i rummet intill finns hans dotter, Jamie. Hon är jordbrukare i fjärde generationen, även om hon inte helt har tagit över än.

Howes äger 14.000 hektar mark, men just nu ligger 90 procent av den i träda. På det som återstår odlar de huvudsakligen mandel, men också pistagenötter, bomull, granatäpplen och alfalfa. En del används som betesmark för biffkor. Jordbrukarnas nyblivna svaghet för mandel är kritiserad: över 80 procent av världens mandel odlas i Kalifornien, men verksamheten är lika vattenintensiv som den är lukrativ. Vattenförbrukningen för mandelodling ökade med 54 procent mellan år 2000 och 2010. Kritikerna anser att odlarna bör byta gröda.

– It’s cash crop. Det är avsalugröda. (en gröda som säljs)

Ceil Hoew och dottern Jamie Howe. 90 procent av familjens land ligger i träda. Foto: Linda Forsell.

Ceil Howe är givetvis medveten om detta men rycker på axlarna. Vad ska han göra? Han har odlat allt möjligt genom åren, men marginalerna på vete och bomull har rasat och nu ligger vinstmöjligheterna i mandeln.

Westlake Farms/Grain & Cotton, som familjen Howes verksamhet heter, får sitt vatten från flera håll. Delstatens ranson räcker sällan (i år fick de bara en femtedel av sin kvot) och håller inte alltid en kvalitet som accepteras av alla växter. De har brunnar, som tur är, men de vet att grundvattenfrågan är laddad.

Ceil Howe drar efter andan och tvekar en stund innan han ger sig in i ett resonemang om tänkbara lösningar. Hans dotter himlar med ögonen, hon vet precis vad han kommer att säga.

– Jag anser att staten bör köpa allas brunnar och distribuera dem rättvist. Det är det enda logiska, fast i de här trakterna blir man hängd om man säger det.

Foto: Linda Forsell.

Jamie Howe. Foto: Linda Forsell.

Folk är måna om sin äganderätt.

Ceil Howe är inte ensam om att låta marken vara. En sjättedel av Kaliforniens jordbruksmark ligger i dag i träda.

När vi går ut på de torra fälten intill säger Jamie Howe att hon länge velat ta över bruket, men att det inte har varit självklart förrän de senaste tio åren, sedan hennes kusiner köpts ut.

– Jag har alltid velat ge tillbaka något till jorden. Jag är uppvuxen här och jag älskar det. Titta - man ser himlen, hela himlen. På Manhattan, jag har varit där, är den så väldigt liten. I New York har man alltid någon annans sovrum rakt i ansiktet.

Än så länge driver hon gården och företaget ihop med sin far och en bror och hon erkänner med ett snett leende att det inte alltid är helt lätt att jobba med familjen.

Exakt hur mycket av Kaliforniens torka som kan förklaras av klimatförändringarna är svårt att säga, men att de har betydelse råder liten tvekan om. När president Barack Obama i förra veckan kallade till sig guvernörerna för de sju delstaterna i västra USA för ett krismöte om torkan inför sommaren, talade man med emfas om de oerhörda utmaningar som klimatförändringarna utgör. De märks på flera sätt.

Forskare på Stanford University som citeras av The Economist pekar till exempel på att höjda nivåer av växthusgaser kan leda till förändringar av vindars mönster. Det kan i sin tur vara en av förklaringarna till det minskade snöfallet i norra Kalifornien. Forskarna framhåller vidare att temperaturen aldrig har varit så hög som nu, inte bara det faktum att 2014 var Kaliforniens varmaste år sedan mätningarna inleddes, utan att det är en trend som märks över decennier. Ett mer extremt väder tycks också förvärra tider av torka.

Steven Upton är det som i vardagstal kallas för ”vatten-polis”. Foto: Linda Forsell.

○ ○ ○

När frivilligt har blivit obligatoriskt och inga regler längre är för syns skull har också initiativen för att förenkla vattenbesparing ökat. Enligt devisen ”man kan inte kontrollera vad man inte kan mäta” skapades till exempel Dropcountr, en app som brutalt visar den enskilde konsumentens användning, liter för liter. Den vetskapen gör det lättare att se var det går att skära ned.

I takt med allvaret har också sanktionerna ökat. I Kaliforniens huvudstad Sacramento, ett tiotal mil nordöst om San Francisco, åker vattenkontorets kontrollanter ut i ottan varje morgon för att jaga och bötfälla de som vattnar fel. Udda nummer får vattna tisdag och lördag, jämna nummer onsdag och söndag. För att minimera avdunstning ska all bevattning ske mellan klockan 19 och 07. Bötesbeloppen fördubblades i april, men hittills har man i Sacramento bara utdömt det högsta beloppet, tusen dollar, ett fåtal gånger. Den som åker på det har brutit mot bevattningsreglerna mer än tre gånger på ett år.

Steven Upton har varit kontrollant i ett par år och kör långsamt runt i kvarter han känner väl. Han vet var han ska leta och lägger sin rutt enligt en adresslista sammanställd efter inringda uppgifter. Många skvallrar på grannar som vattnar för mycket, en och annan är sur för en egen bot och vill sätta dit alla andra. Antalet samtal har exploderat: 2013 var de färre än 1.000, året därpå 20.000.

Steven Upton kontrollerar så att folk inte missbrukar vatten. Foto: Linda Forsell.

– En del är arga för att stadsparkerna och kyrkogården är gröna. Men deras bevattningssystem är snålt och de sparade 38 procent förra året.

Han stannar till vid en av adresserna på tipslistan – en villa där sprinklersystemet sprutar och vattnet stänker ut på trottoaren. Blommorna blommar. Ingen öppnar när Steven Upton knackar på, så han hänger en första varningslapp på dörren och svänger ut på vägen igen.

– Personligen skulle jag nog gå direkt till en granne som slösar än att ange henne för oss. Fast jag fattar inte att folk vattnar över huvud taget, jag tycker att vi borde spara vattnet för inomhusbruk och till jordbruket, säger han.

○ ○ ○

Det finns de som gör precis som Steven Upton föreslår. Vid Tricia Pipers hus några kilometer därifrån, är gräset torrt, gult och i skarp kontrast till grannarnas golfgröna.

– Vad de gör är inte min sak, men jag har slutat att vattna. Jag vattnar de växter jag har i hängande krukor, men jag ställer en spann under och samlar upp överflödigt vatten. Ett tag tänkte vi prova en konstgjord gräsmatta, men nu tänker jag prova det här, säger hon och ler.

”Det här” är en lika vattensnål som effektfull metod för den som tröttnat på kampen mot den brännande solen: man sprejar gräset grönt.

Idén till sprejbolaget, ett av de som finns i denna udda nisch, fick Bill Schaffer när han stod i en skidbacke i februari och förfärades av hur tunn snön låg på bergen. Det som började som ett skämtsamt samtal med en kompis var snart en affärsidé. I sin marknadsföring jämför han vattenåtgången: 13,5 liter för en toalettspolning, 113 liter för en tvättmaskin, eller 2 350 liter för att i tio minuter vattna en gräsmatta på 830 kvadratmeter. Varför spola 180 gånger i onödan?

Bill Schaffer gör succé med sitt företag som sprejar gräsmattor gröna. Foto: Linda Forsell.

Foto: Linda Forsell.

Nu rullar han fram slangen från en färgbehållare i bilen. Färgen består av pigment och naturliga oljor och är nedbrytbar och miljövänlig. På mindre än en halvtimme har gräsmattan bytt färg. Tricia Piper får betala 1.300 kronor för sin framsidesplätt om 60 kvadratmeter och effekten ska hålla ett par månader, ungefär som färgat hår på utväxt. Hon är mycket nöjd.

Gräsmattan är grön som en sommarmorgon innan daggen dunstat, men känner man på stråna är de torra som fnöske.

I en tredjedel av Kalifornien råder extrem torka. Sannolikt stänger golfchefen Stephen Friedlander på Pelican Hills snart av fontänerna. Kommer inget regn får villaägarna från Palm Springs i söder till Sacramento i norr räkna med att gå ned från att vattna sitt gräs två gånger i veckan till en. Frågan är om det då är värt det.

Torkan kostar miljarder dollar i kompensation till bönder som tvingas lägga mark i träda och i stöd för de uppskattningsvis 18.000 jobb som förlorats. Summorna väntas inte räcka; när de senaste vattenrestriktionerna lades var man tydlig med att det kan komma mer.

Brandfaran ökar nu i allt större områden och massiva insatser görs för att klara sommaren, men verksamheten är kraftigt underfinansierad. Årets brandbekämpning beräknas gå på 200 miljoner dollar mer än man räknat med.

Men även om det kommer att både snöa och regna igen – för det gör det ju, förr eller senare – kvarstår problemet med vattnet i Kalifornien.

Odlingar i Palm Springs som omges av öken. Foto: Linda Forsell.


Fakta. Torkan

• Kalifornien har haft torka i över fyra år, lite beroende på hur och vad man mäter.

• Det finns ingen exakt definition av när torka inträder, men den anses vanligen inträffa efter längre perioder med en nederbörd som ligger avsevärt under den normala.

• Det påverkar både invånare, jordbruk och miljö.

• Los Angeles har till exempel en snittnederbörd på 380 mm regn per år, men under de senaste tre åren har det regnat mellan 75 och 230 mm.

• På 69,6 procent av Kaliforniens yta råder nu extrem torka.

Fakta. Så kan du spara vatten

• Sätt en påminnelselapp ovanför diskho och handfat.

• Skölj inte ned matrester, skrapa av dem i soppåsen.

• Se till att inga kranar läcker eller står och droppar.

• Kör diskmaskinen bara om den är full.

• Tvätta bara fulla maskiner.

• Nya tvätt- och diskmaskiner drar betydligt mindre el och vatten än äldre. Överväg att byta ut gamla modeller.

• Samla upp det vatten som rinner innan duschen blir varm, använd det att vattna med eller i husdjurens vattenskål.

• Låt aldrig kranen rinna medan du rakar dig eller borstar tänderna.

• Byt ut duschmunstycken och blandare mot vattensnåla modeller.

• Stäng av kranen om du mäter upp vatten i omgångar, t ex i ett dl-mått.

• Kontrollera att toaletten inte läcker mellan behållare och toalettskål, exempelvis genom att hälla några droppar karamellfärg eller annat ätbart färgämne i behållaren. Om vattnet i skålen tar färg inom 15 minuter finns en läcka.

• Använd välriktade, snåla vattenspridare.

• Tvätta inte bilen på garageuppfarten. Inte bara går det åt mycket vatten, miljöfarliga rester sköljs också ned.

• Spola inte av asfalterade uppfarter eller trottoarer, sopa dem.

Läs mer. Maria Gunther: Vi tömmer jorden på vatten

När astrobiologer letar efter tecken på liv på andra håll i universum letar de efter vatten. Det finns många kemiska anledningar till att anta att även på andra planeter och månar är flytande vatten den bästa förutsättningen för att liv ska uppstå.

Här på jorden är i alla fall allt levande helt beroende av vatten. När klimatet förändras är det också vattnet som påverkas mest: Glaciärer smälter. Havsnivåer stiger. Översvämnings­katastrofer. Längre, hetare och värre torr­perioder. Och sämre tillgång till rent dricks­vatten.

Vi hjälper till och skyndar på, inte bara genom att släppa ut växthusgaser. Vi håller också på att tömma jordens förråd av grundvatten. Läs hela Maria Gunthers kommentar