Hemma vid radion satt den då 15-årige Günter Meyer i pyjamas och jublade.
– Mamma, nu börjar det, nu ska polackerna få, ropade han. Två år senare anmälde han sig som frivillig till marinen och lämnade hemmet i Göttingen söder om Hannover.
70 år har gått. Gerhard Richter, 93 år, bor i Berlin tillsammans med Ingeborg, flickan han förlovade sig med redan 1935.
Günter Meyer är 85 år och bosatt nere vid franska gränsen, i Sulzbach utanför Saarbrücken. Vid hans sida finns Marlies, feminist och aktiv vänsterpolitiker.
Gerhard Richter skriver sina memoarer med hjälp av en journalist. Arbetsnamnet är ”En okänds liv”, säger han. Günter Meyer har varit ute i skolorna för att föreläsa om krigets fasor och de tyska krigsförbrytelserna.
Båda hade tur flera gånger om, annars hade de inte överlevt.
Den troende Richter tolkar det som att Gud hållit en skyddande hand över hans huvud. Han började sin tvååriga militärtjänstgöring hösten 1937, blev uttagen till pionjärtrupperna som skulle bygga broar och vägar där det behövdes, alternativt göra dem obrukbara.
Efter bara några veckor frågade befälet om någon hade kontorsutbildning. Bland de fyra som anmälde sig var Richter inte bara den som kunde skriva maskin, han kunde stenografera också. På så vis fick han inre tjänst i trossen.
– Det var min stora lycka, jag hamnade aldrig vid fronten, säger han.
Med sitt kompani var han överallt i Europa – vid kanalkusten i Frankrike, i Banja Luka i dåvarande Jugoslavien, han upplevde vinterkylan utanför Moskva, men kom aldrig närmare Stalingrad än tre mil. Som mest kritiskt var det i Ungern, under återtåget, när Röda armén var hack i häl och pionjärkompaniet var sist i ledet för att försvåra för förföljarna.
Richter var aldrig nazist. Han kom från en socialdemokratisk arbetarfamilj, han var kristen och aktiv idrottare i KFUM, växte upp i Magdeburg, i kvarter där nazisterna aldrig kunde göra sig breda – dessutom var han för gammal för Hitlerjugend.
Under kriget försökte han leva efter principen att alla var lika inför Gud. När kompaniet slog läger i byarna sade han åt kockarna att laga tillräckligt med mat så att det räckte även till de bybor som kom förbi – kvinnor, barn och gamlingar.
Han försökte göra gott i en ond tid, undkom ändå inte omvärldens dom. Richter berättar om en episod i Paris. Han var på semester efter kriget och frågade en cyklist efter vägen till Bordeaux.
– ”Håll käften ditt tyska svin”, sa han och spottade på mig. Det måste jag acceptera, säger han.
Den åtta år yngre Günter Meyers lycka bestod i att militärläkaren kom fram till att han hade problem med hörseln, det skulle inte fungera i en ubåt. Han fick bli lastbilschaufför i marinen i stället.
– Läkaren, en stor barsk karl, såg väl hur besviken jag var så han sade ”unge man, en dag kommer du att vara tacksam mot mig”, berättar Meyer.
Han hade hunnit bli 17 år och tillsammans med tre andra lärlingar från elverket i Göttingen ville han ut i kriget, helst till marinen.
– Vi ville bli hjältar och i marinen kunde man bekämpa engelsmännen bäst, förklarar Meyer.
Han kom också från en socialdemokratisk arbetarfamilj, hans far var förtvivlad över att sonen dragits med i yran, men mot Hitlerjugend stod föräldrarna sig slätt.
Meyer berättar hur budskapet spreds från mun till mun, alla ville vara med och uppleva marscherna, krigslekarna, lägereldarna, känslan av att tillhöra en massa.
– Vi sprang omkring i kortbyxor mitt i vintern och sjöng ”tysk ungdom, hård som Krupp-stål”.
Våren 1939 var han som 15-åring med i Berlin för att hylla Hitler på 50-årsdagen, också det en suggestiv upplevelse med SS-männen i sina svarta uniformer och fackeltåg utan ände i kvällsmörkret.
– Vi skanderade ”Kära doktor Propaganda, skicka ut Führern på hans veranda”, berättar Meyer.
Några månader senare kom överfallet på Polen, efterlängtat av skolpojken Günter Meyer, ovälkommet för soldaten Gerhard Richter – men inte oväntat.
– Redan 1938 hade vi varit och byggt befästningar vid den franska gränsen och då frågade man sig varför, säger Richter.
Tre veckor före krigsutbrottet blev hans kompani hemförlovat på tio dagar. När de kom tillbaka den 20 augusti utrustades de med stålhjälm, gasmask och id-brickor. Då fanns det inte längre någon tvekan. Den 30 augusti tog de sig från förläggningen i Dessau till Frankfurt an der Oder. Två dagar senare var kriget ett faktum.
– Vi mötte inget motstånd förrän vi kom till Warszawa. Vår uppgift var att inta flygplatsen. Den var omgiven av koloniområden på bägge håll och från hustaken sköt man på oss. 13 man stupade.
De döda begravdes vid flygplatsen. Richter hade en vacker handstil och fick skriva namn på de medhavda träkorsen.
– Sedan fick vi order att återvända till Poznan för att bygga en läktare i trä. Den femte september skulle den bli en hederstribun för Hitler när soldaterna marscherade förbi. I och med det var vår Polen-insats över, säger Richter.
Günter Meyer, som agerat hejaklack framför radion under inmarschen, hamnade så småningom i Italien som lastbilschaufför. I krigets slutskede fastnade han i ett bakhåll. Meyer lyckades fly tillsammans med några andra, men gav till sist upp, slängde vapnen i en brunn och lät sig tillfångatas av partisanerna.
– Vi fördes till ett fängelse i Parma. Utanför stod tusentals italienare och krävde att vi skulle avrättas. Någon måste ha berättat det för amerikanerna, för de kom och hämtade oss i jeepar, berättar Günter Meyer.
I fånglägret fick fångarna veta att Adolf Hitler var död, Meyer hörde hur några grät. Han säger att det var först då, när allt var slut, som han förstod att det han trott på varit fel från början.
Två år senare blev han medlem i det socialdemokratiska partiet. Willy Brandt blev sedermera förbundsrepublikens förste socialdemokratiske kansler och sökte försoning med Polen, något som kom till uttryck när Brandt knäföll vid minnesmonumentet över Warszawas judiska getto.
– Då var jag honom väldigt nära, då grät jag, säger Günter Meyer.