Men nu har det vackra teglet blivit till grus och damm.
- Vi vaknade av en stark explosion, sedan lyfte huset vertikalt, började skaka i sidled och störtade samman, berättar en kvinna som förlorade nästan hela sin familj i katastrofen för två månader sedan och nu bor i tält utanför vad som förut var hennes bostad.
På den vidsträckta begravningsplatsen Beheshti-e-Zahra (den muslimska ikonen Saras "paradis") sitter 13-årige Rasoul Rezai och gråter vid sina föräldrars och tvillingsyskons grav.
Rasoul är ett av cirka 2.000 barn som miste både far och mor vid jordbävningen i Bam den 26 december då minst 43.000 människors liv gick till spillo - det dödligaste jordskalvet i världen på nära tre decennier.
Han fick också underkäken krossad, blöder fortfarande lite mellan tänderna och kan i dag bara öppna munnen ett par tre centimeter. En avlägsen släkting tvingades lösa ut honom från sjukhuset efter den dyra operationen. Varken staten eller någon hjälporganisation kunde eller ville betala.
Enligt FN:s barnorgan Unicefs platschef i Bam Wolfgang Friedl har iranska staten åtagit sig att ta hand om dessa plötsligt föräldralösa barn. Men redan samma dag träffar vi på ytterligare två pojkar i tioårsåldern som lever med enbart sin farbror sedan såväl deras föräldrar som farbroderns fru och egna barn dödats i jordbävningskatastrofen.
Och i ett annat tält finner vi en uppenbarligen hjärnskadad femårig flicka som kastar sig av och an på golvet av leriga filtar. Enligt hennes far träffades hon i huvudet av nedrasande stenar och har på två månader förlorat halva sin vikt - han visar på hennes skarpa revben och pinntunna armar. Men inget sjukhus har velat ta sig an den döende flickan.
Åtminstone på mikroplanet inget vidare facit för den räddningsinsats i Bam av främst Irans Röda halvmånen, som exempelvis EU:s utrikesboss Javier Solana har öst beröm över. Men vi ska få höra och se fler obehagligheter.
- Säg till hela världen att inte ge katastrofbistånd via iranska myndigheter, utan i stället direkt till de drabbade människorna. Annars kommer det aldrig fram någon hjälp - ingen mat, otillräckligt med tält, bara slumpmässig sjukvård, väser en ordentligt ilsken man som uppger sig vara pensionerad polis.
Den sortens replik upprepas nästan vart vi än vänder oss i rasmassorna. Flera upprörda tältbor säger sig med säkerhet veta att den religiösa milisen Pasdaran (Revolutionsgardet) konfiskerar mängder av utländska biståndssändningar redan på Bams flygplats. Sedan säljs varorna vidare på svarta marknaden i andra städer: Teheran, Isfahan, Zahidan, Shiraz.
- Vi har ingen myndighet att klaga hos. Bara imamen lyssnar på oss, men det ger aldrig resultat, muttrar skoaffärsägaren Zahra Sobhan resignerat medan hon krafsar fram tillplattade skokartonger ur sin lika tillplattade butik.
Nej, det stora jordskalvets offer tycks inte vara Bam-böneledarnas främsta prioritet. I den pampiga Imam Mahdi-moskén skälver och gråter besökarna under fredagsbönen - men imamens predikan handlar inte om dagens katastrof utan om hur viktigt det är att just nu sörja och högtidlighålla shiamartyren Husseins bråda död för 1.324 år sedan.
En annan mytomspunnen imam, revolutionsayatollan Khomeini, har fått ge namn åt det ena av Bams två sjukhus som störtade samman i jordskalvet och därmed inte kunde ge hjälp åt jordbävningsoffren. Fast inte hela sjukhuskomplexet: den del som byggdes för fyrtio år sedan är nästan intakt, medan den bara tio år gamla - av staten byggda - huvudkliniken nu ligger i spillror under vilka 143 människoliv begravdes.
Och se: mitt emot Khomeini-hospitalet står två trevåningars praktbostadshus helt upprätta och oskadda. Också de är ganska nybyggda. Men här handlar det om privatboningar för två stenrika handelsmän i dadlar, Bamregionens specialitet och exportguldgruva.
Det onda mönstret går igen överallt, kan vi konstatera själva och får medhåll av experter.
- Vad vi har sett finns två slags byggnader som råkat särskilt illa ut. För det första fattigfolkets egentillverkade hus och butiker i blott tegel och lera.
För det andra alla de offentliga byggnader och bostadsprojekt som upprättats i all hast på senare år av skrupelfria byggherrar som stoppat offentliga subventioner i egen ficka. De få hus som står kvar är de välbärgades privata bostäder och affärslokaler som byggts med moderna tekniker och materiel, säger en iransk ingenjör som bor i Japan och deltar i en japansk expertgranskning av jordbävningens effekter på infrastrukturen.
Förutom de båda sjukhusen föll staden Bams fem brandstationer samman i skalvet - just sådana nödhjälpsinrättningar som verkligen måste fungera vid en katastrof.
Vid stationen på genomfartsstråket Mottaharri-gatan står tre röda brandbilar ihopknycklade av rasmassor, och administrationsbyggnaden har vikt sig och lutar sig brant utåt gatan, över förbipasserande fotgängare.
Längs trottoarerna - eller det som finns kvar av dem - tvättar kvinnor kläder i avloppen, där något så när friskt, men självklart inte "rent", vatten strömmar ned från bergen utanför Bam. Wolfgang Friedl på Unicef upplyser om att praktiskt taget alla vattenledningar och avloppstunnlar förstördes av jordskalvet och att man nu måste skeppa dricksvatten i tankbilar från hamnstaden Bandar Abbas till de allra mest behövande. För första gången på decennier har kolera och andra smittsjukdomar blivit en akut risk i denna bergsökenstad.
Det mest iögonfallande - förutom rasmassorna och husskeletten - är ändå tälten, vilka förutom flertalet av Bams cirka 80 000 invånare före jordbävningen nu också rymmer minst lika många människor som flytt från sina raserade byar runt omkring staden.
Längs varenda gata står familjetälten tätt, tätt i långa rader, om så är möjligt framför eller i närheten av familjernas före detta bostäder. För det gäller att hålla vakt över den egna tomtbiten så att ingen utomstående slår upp sina tältpinnar där och sedan vägrar att låta sig köras i väg.
Mellan tälten står här och var hönsburar, och när natten faller på tänds eldar direkt på gatan som ger lite ljus och värme i ökennattkylan. Men ingenstans kan vi finna någon affär eller teservering.
På dagen bankar och gräver män i tegelbråten, varvid allt möjligt från nyligen fullt fungerande hem blottläggs: husgeråd, vattenvärmare, kryckor, gasbehållare, vattenkranar, möbler, leksaker, kläder, elmätare. Plus en och annan bil som inte går att hacka fram. Säkerligen snart också ännu fler lik, eftersom alltjämt mellan tio och tjugo tusen människor saknas.
Lite egendomligt känns det att nästan varenda platanträd och dadelpalm står kvar oskadd mellan de kvaddade husraderna. Någon förklarar att trädens förmåga att utveckla djupa rotsystem i det torra ökenklimatet gör dem långt motståndskraftigare än människors fuskbyggda hus.
Något har dock Bam börjat fungera igen. En vit container rymmer ett tillfälligt postkontor, och prefabricerade moduler har slagits upp för att rymma sjukstugor och registreringskontor för hemlösa. Unicef har hjälpt till att öppna 28 provisoriska skolor för 8.200 elever, vilket likväl innebär att ännu fler barn fortfarande går "hemma" och driver.
Men den föräldralöse Rasoul och hans kusin Milad, som bor i tältet bredvid, småskrattar när vi frågar om skolan och säger att det sällan är någon lärare där: "Vi leker mest."
Och Rasoul berättar att han sedan jordbävningen för två månader fått varm mat bara en gång, nämligen när Irans högste prästgestalt bevärdigade sig att göra en snabbvisit till Bam:
- Den dagen i januari då ayatolla Khamenei kom till stan delades plötsligt ris och kycklingstuvning ut till alla som ville ha. Sedan dess har vi fått nöja oss med plattbröd och ibland någon kall grönsaksröra.