Vågens nål stannar på 7,9 kilo. Ereng Ewoi har gått upp två hekto sedan förra veckan. Egentligen skulle han väga minst 12 kilo, vilket enligt WHO:s växtkurva är normalt för den tvååring han är.

Ereng Ewois lycka är att hans mamma bor relativt nära det regionsjukhus i Lodwar där han nu övervakas med jämna mellanrum.

– Jag går hit regelbundet och väger honom nu och han får extra näring av vårdpersonalen. Vi väver mattor och säljer dem men nu räcker inte inkomsterna till familjen, berättar hans mamma Margret.

I Somalia är långvarig konflikt största anledningen till att invånarna inte klarar av att hantera den akuta torkan som skapat en för­ödande svältsituation. I Kenya är det stigande livsmedelspriser som får samma konsekvenser.

Sedan januari har priset på en 90-kilos säck med majs ökat från 2.000 till runt 4.700 shilling, vilket motsvarar drygt 300 kronor.

I rikare områden i centrala Kenya kan man hantera situationen. Men Turkana har alltid varit en marginaliserad region. Glest befolkat, långt från huvudstaden Nairobi, sträcker sig provinsen norrut längs Turkanasjön mot gränsen till Etiopien.

Här blåser en ständig varm fläkt över det torra landskapet som inte sett någon egentlig utveckling under Kenyas snart 50-åriga historia.

– Problemet är att matpriserna har blivit väldigt höga. Människorna har inga pengar att handla för. I Turkana är vi beroende av odlingarna i provinsens södra delar. När skörden slår fel drabbar de stigande priserna alla, säger Regina Kaitany som är nutritionist på sjukhuset i Lodwar.

Kenyas situation har överskuggats av Somalias. Frustrationen ventileras på flera håll. Kenyanerna menar att flyktingarna från Somalia får mer hjälp än lika nödställda kenyaner.

Men det finns en avgörande skillnad mellan de två grannländerna: Kenya har inte haft ett krig sedan självständigheten och har under hela tiden haft en stabil regering.

Men regeringen lägger inte mycket energi på de folktomma provinserna i norr. Talande är att det första initiativet för att hjälpa nödställda kenyaner kom från den privata sektorn.

I slutet av juli gick mobiloperatörer, banker och mediebolag samman i kampanjen ”Kenyans for Kenya”, som till dags dato har samlat ihop nästan 700 miljoner shilling – 45 miljoner kronor.

Hjälpen når fram till Turkana, men ofta stannar den i provinsens centralorter. Om det är illa i Lodwar är det betydligt värre i de norra delarna som befolkas av nomader.
I en annan del av sjukhuset här i Lodwar övervakas de mest akuta fallen. Enekwi är drygt ett år gammal och sitter upp i sängen, vilket han inte kunde göra för en vecka sedan.

– Han är väldigt sjuk. Han fick diarré och svullen hals och jag tog bussen hemifrån till sjukhuset. Han har tydligen tuberkulos, säger mamma Atir.

Extra näringstillskott är nödvändigt för att Enekwi ska klara den dödliga sjukdomen.
Ännu svagare är Nakain, en pojke som ligger på sängen bredvid. Med långsamma rörelser försöker han vifta bort den sedvanliga flugan på ögat.

– Han har fått diarré och är kraftigt uttorkad, men nu ser han ut att vara på bättringsvägen, säger en läkare som tittar till honom.