I den lilla möbelverkstaden i flyktinglägret Jabaliya råder febril verksamhet. Snickaren Fadi Shada var arbetslös under ett par år, som så många andra i Gaza. Men de senaste tio månaderna har han och hans fem arbetskamrater haft fullt upp med att tillverka skåp, sängar och andra möbler. Ofta på övertid, eftersom kunderna står på kö – under de senaste tre åren har det varit omöjligt att få tag på nytillverkade möbler på grund av gränsblockaden.
Men i slutet av förra sommaren, efter den israeliska marinattacken mot den första hjälpkonvojen, lättades importstoppet något för trävirke och en del andra industriråvaror.
– Vi kör för fullt nu, nästan som före blockaden, säger verkstadens ägare Bassan al Mesani. Han är hörselskadad av många års arbete med sågar och andra maskiner, och pratar mycket högt för att överrösta oväsendet.
Möbelindustrin var tidigare en blomstrande bransch i Gaza, med stor export till Israel. Numera är ingen export tillåten men den lokala marknadens efterfrågan är fullt tillräcklig för närvarande. Arbetet utförs till stor del för hand, med slitna verktyg. Maskiner och reservdelar är fortfarande belagda med importförbud så verkstadens slitna sågar får repareras så gott det går.
Efter den israeliska marinattacken mot förra sommarens hjälpkonvoj, då nio människor dödades ombord på det turkiska fartyget ”Mavi Marmara”, tvingades Israel lätta på den hårda blockaden av Gazaremsan, som varit i kraft sedan sommaren 2007. Gränserna öppnades för begränsad införsel av livsmedel och konsumtionsvaror. Men byggmaterial, som behövs för att återställa allt som förstördes i den israeliska offensiven under vintern 2009, är fortfarande belagt med införselförbud.
Dessutom råder totalförbud mot export från Gaza, vilket innebär att det lokala näringslivet till stor del har förlamats. Två tredjedelar av den lokala industrin ligger nere, och återstoden fungerar bara till en del av sin kapacitet.
Israel har också lättat på restriktionerna för livsmedel och dagligvaror som tvättmedel och husgeråd. På hyllorna i Al Saqqa Supermarket i Gaza City är hyllorna fulla av israeliska varor, som mjölkprodukter, choklad och godis.
– De israeliska produkterna är dyrare än de som kommer in via tunnlarna från Egypten. Men kvaliteten är mycket bättre, så de som har råd föredrar de israeliska varorna, säger butikens ägare Daoud al Saqqa.
För flertalet Gazabor betyder det större varuutbudet ingenting – de har inte råd att köpa ens de billigaste varorna. Åttio procent av befolkningen lever i fattigdom och är beroende av livsmedelshjälp från FN:s flyktingorganisation UNRWA.
Men för dem som tjänat stora pengar på smugglingen genom tunnlarna från Egypten har den nya israeliska policyn inneburit ett hårt slag – efterfrågan på insmugglade dagligvaror har minskat drastiskt. Det innebär stora förluster både för de mer eller mindre kriminella grupper som levt gott på smugglingen, och för den lokala Hamasregimen som finansierat en stor del av sin verksamhet genom olika slags skatter och avgifter för tunnelägarna.
Merparten av den tillåtna importen kommer in via den Israelkontrollerade gränsstationen Kerem Shalom i södra delen av Gazaremsan. Omkring tusen lastbilslaster kommer in varje vecka, vilket motsvarar en tredjedel av importen före gränsblockaden. Kerem Shalom saknar fryshus och andra faciliteter för hantering av livsmedel, så risken är stor att känsliga varor förstörs under transporten.
Många av de jordbrukare som äger mark intill gränsen mot Israel lever i en osäker tillvaro. Israel har upprättat en drygt kilometerbred ”buffertzon” längs gränsen, där den som kommer för nära riskerar att bli beskjuten. Sådana incidenter inträffar varje vecka, och flera personer har blivit dödade eller svårt skadade. Buffertzonen omfattar en tredjedel av Gazas jordbruksmark, och många odlare har förlorat hela eller delar av sin försörjning.
– Man vet aldrig om man kan skörda det man sår, säger bonden Khalil Abu Jneid, som odlar grönsaker tillsammans med sina söner. Han hade tidigare en olivodling intill gränsen, men nu är träden bortröjda och marken ligger i träda. Han kan bara bruka en hektar av sin mark, och grönsakerna som växer där ska försörja en familj på sjutton personer.
Hans släkting Amin Abu Jneid befinner sig i samma situation – bara en av de fem hektar som familjen äger ligger på säkert avstånd från gränsen. Där odlar han och hans sex bröder citrusfrukter och grönsaker som försörjer ett 40-tal personer. Amin är den ende i familjen som har ett annat jobb vid sidan av jordbruket, som portvakt vid ett av universiteten.
Bristen på jobb är den mest kännbara effekten av gränsblockaden. Tidigare arbetade omkring 130.000 personer inom den privata sektorn, och försörjde långt över en halv miljon av Gazas invånare. I dag är arbetslösheten rekordhög, över 45 procent enligt FN:s flyktingorganisation UNRWA.
En tidig morgon åker vi ner till hamnen för att möta fiskarna som kommer in med nattens fångst. Fisket var tidigare en av Gazas viktigaste näringar som sysselsatte över 4.000 personer.
Numera har Israel begränsat fiskezonen till tre sjömil utanför kusten och vattnen där är näst intill utfiskade. Fiskarnas verksamhet bevakas dygnet runt av israeliska kanonbåtar som skjuter mot de båtar som närmar sig fiskegränsen, och tar dem ibland i beslag.
Daoud Baklah som levt på fisket i fyrtio år har bytt sin stora fiskebåt mot en mindre. Fångsten som hans söner lämpar i land fyller knappt ett dussin plastbackar.
– Förr fick vi omkring 150 lådor per natt, men nu måste säkerheten komma i första hand, säger han.
Den största förändringen under det senaste året är att Egypten har öppnat gränsen i Rafah, så att Gazaborna kan resa in och ut i större utsträckning än förut.
Mellan 1.500 och 2.000 personer korsar gränsen varje vecka, men inga godstransporter är tillåtna den vägen. Och män mellan 18 och 40 år måste ha Egyptens tillstånd för att kunna lämna Gaza.