Det första intrycket är att säkerheten är hård i Jean Marie 25, ett av de största lägren för hemlösa jordbävningsoffer i Port-au-Prince. Vid infarten står en grupp beväpnade haitiska poliser och utländska soldater från FN:s fredsstyrka.
Men de gör just inte mer än att stå och hänga vi entrén. Bakom grinden råder djungelns lag, i detta farligaste läger i Haiti. Just när vi kommer på besök utbryter ett våldsamt slagsmål med stenkastning. Det är några unga män som slåss om några dunkar vatten, en bristvara.
Ingen bryr sig, eller, än mindre, ingriper.
För Ana Juarez, en diplomatdotter från Argentina som har vigt sitt liv åt Haitis kvinnor och barn, är scenen vardagsmat. Hon är anställd vid IOM, International organization for migration. Men hon kör mestadels sitt eget race, och är alltid ute på fältet.
– De tycker väl att jag är tokig. Men det är här ute jag måste vara, situationen blir allt värre. Sophämtnigen har till exempel upphört, säger hon och pekar på de stinkande avskrädeshögarna vid vägkanten.
– Många frivilligorganisationer börjar försvinna. Och bidragsgivarna har gett upp. Det är farligt, eftersom misären för den halva miljon människor som lever i lägren tilltar. Och gruppvåldtäkter har blivit en epidemi.
Hon tar oss med på en rundvandring för att visa under vilken konkret fysisk fara som de mest skyddslösa lever i varje plåtskjul och tält. Mest utsatta är de som bara har väggar av plastduk. Solen steker obarmhärtig och det kokhett inne i tälten. Men det ständigt överhängande våldet är det värsta.
– Våldtäktsmännen skär sig enkelt igenom plasten, och drar ut sina offer. Haiti har alltid varit farligt för flickor, det var därför alla hus före jordbävningen hade järngaller för dörrar och fönster. Nu är många av husen borta och det finns inget som ger skydd.
När vi går runt i lägergyttret kommer folk hela tiden med glada tillrop till Ana Juarez; det är tydligt att hon är en älskad gestalt bland de hemlösa. Många kommer fram och berättar om problem som har tillstött eller berättar om något hemskt som har hänt.
Hon visar mig displayen på sin mobiltelefon; där finns ett sextiotal anmälningar i form av textmeddelanden. Mest om övergrepp mot kvinnor. Det kommer minst ett nytt fall varje dag. Det senaste var en ung kvinna som dödade sitt nyfödda barn – resultatet av en våldtäkt. Ett annat var från en 8-åring som våldtogs av tre män. Det värsta är att så många 12–13-åriga flickor blir våldtagna och blir gravida. Problemet har enligt Ana Juarez fördubblats under de tre senaste månaderna.
För en flicka är det riskabelt att gå ut i kvällsmörkret – ofta står våldsmännen och lurpassar vid toaletterna. Några av berättelserna går över gränsen för det uthärdliga; som om den 13-åriga flickan som rövades bort från sitt tält och under tre dygn våldtogs av tio män. När de var färdiga med henne hade hon nästan förblött till döds.
Gärningsmännen riskerar knappast några påföljder. Få vågar gå till polisen, som för övrigt betraktas som svårt korrumperad.
– Det är svårt att anmäla, de kriminella gängen är beväpnade och kontrollerar var sin sektor av lägret. En kvinna som gjorde en anmälan har dödats. Jag får veta vad som händer genom sms, och jag bedömer att det inträffar 6–7 våldtäkter i månaden enbart i detta läger.
Det känns överflödigt att fråga Ana Juarez hur hon orkar fortsätta leva i detta inferno, år efter år. Varför hon en gång bytte sin priviligierade tillvaro som dotter till Argentinas ambassadör till detta liv.
– Jag har i varje fall aldrig blivit hotad eller skadad. Folk skyddar mig, säger hon.
Vi ger oss i väg till det stora lägret vid flygplatsen, Mais Gate II. Genast flockas en grupp tonårstjejer med putande magar, resultatet av våldtäkt eller sexuellt utnyttjande, kring Ana Juarez. Efter en stund kommer en medelålders kvinna och tar henne åt sidan för att berätta om vad som nyligen hände hennes 14-åriga dotter. Modern var sjuk och skickade flickan till fadern, som bor i ett läger i kåkstaden Cité Soleil utanför Port-au-Prince, efter något att äta. På vägen fångades hon av unga män som våldtog henne. Någon hjälp efteråt har hon inte fått, och hon kan inte gå i skolan eftersom hon inte har något att äta.
– Jag gick inte till polisen, jag litar inte på dem, säger modern.
Hon ser plågad ut. Det dåliga samvetet för att hon sände ut dottern efter mat har tagit henne hårt.
Ana Juarez tröstar modern; hon försöker förklara att ingen ska ha skuldkänslor för att hungern tvingar en att ta risker. Vad ska man göra när hjälporganisationer och myndigheter inte längre delar ut mat till jordbävningsoffren? När DN träffar familjen har de inte fått något att äta på tre dagar.
Den 14-åriga flickan vill inte säga sitt namn, men låter oss kalla henne för Batiste. Hon mådde mycket dåligt efter våldtäkten och hade svåra magsmärtor. Hon fick inte mens på över en månad, men hon var inte gravid. Det visade sig i stället att hon smittats av kolera, och hon fick vårdas på sjukhus i tio dagar.
– Men jag skämdes så för vad jag råkat ut för, så jag berättade inget för dem på sjukhuset om vad som hänt mig, säger Batiste.