Vad är det som får en människa att riskera sitt liv för att hjälpa andra? I 55 år har nunnan och läkaren Marguerite de Clerck arbetat med unga diabetessjuka i krigsdrabbade Kinshasa. DN träffade henne på hotell Clarion i Stockholm.
Det började med ett äventyr men blev ett helt liv. När belgiska Marguerite de Clerck, i dag 82 år, kom till Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo 1955 kunde hon inte ana vad som väntade henne. Allt hon visste var att Kongo var ett stort land i behov av hjälp.
– Jag kommer ihåg min första dag. Allt var så annorlunda. Kinshasa var fullt av människor och på missionen där jag skulle arbeta fanns varken elektricitet eller rinnande vatten, berättar Marguerite de Clerck.
Hon ser ut från fönstret på hotellet i centrala Stockholm där hon befinner sig på en internationell diabeteskonferens. Orken borde kanske ha gått ur henne efter 50 år i Kinshasa, men trots sin ålder är Marguerite de Clerck full av energi. Bakom glasögonen syns en skarp blick och hon gestikulerar med båda händerna när hon pratar.
– I början sa många att det var värdelöst att behandla diabetes eftersom de sjuka skulle dö i alla fall, men något behövde göras, säger Marguerite de Clerck.
Efter att hon slutförde sin läkarutbildning i Belgien återvände hon till Kinshasa 1973, där diabetes var ett växande problem. Marguerite de Clerck fick uppdraget att starta ett diabetesprogram för att lära patienter med diabetes typ 1 hur de skulle hantera sin sjukdom.
I början arbetade de Clerck tillsammans med två sköterskor. De gick från klinik till klinik och värvade allt fler till sitt program. I dag arbetar tolv läkare och omkring 60 sjuksköterskor med programmet och 300 ungdomar kommer regelbundet till klinikerna för att få behandling för diabetes.
– En av våra läkare är själv diabetiker. Han blev behandlad av oss som ung och nu behandlar han andra. Det är en sann framgångssaga, säger Marguerite de Clerck, som dock ser stora problem i framtiden.
– Jag ser ett orostecken, och detta är viktigt, säger Marguerite de Clerck. När jag först började mitt arbete dog alla barn av diabetes. Nu överlever de och vi har inte råd att behandla dem som vuxna. Så vet du vad problemet är? Att ju bättre vi arbetar, desto fler problem får vi.
I dagsläget får diabetesprogrammet i Kinshasa stöd av projektet Life for a Child, som bekostar insulin och material för de diabetessjuka ungdomarna fram till att de fyller tjugo år. Sedan tar pengarna slut.
Men de Clerck är en optimist. När hon först kom till Kinshasa fanns det 60 belgiska nunnor på plats. Nu är hon ensam kvar. När jag frågar henne vad som har fått henne att stanna kvar under åren av krig och upplopp ser hon helt oförstående ut.
– Men nu finns det 130 kongolesiska nunnor på plats. Det är en framgång! utbrister hon.