Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Hon överlevde Auschwitz

03:42. Hédi Fried hamnade i Auschwitz under kriget. Hon och systern överlevde, men inte deras mamma och pappa. I dag åker hon tillbaka till Polen för att besöka koncentrationslägret.

De visste inte vart de kommit. Efter tre dagar föstes Hédi Fried, hennes mamma, pappa och syster ut ur den överfyllda godsvagnen. Framför dem stod den ökände nazisten Josef Mengele.

Innan tågfärden började hade de fått höra att de skulle till det inre av Ungern. Men det var inte där som tåget stannat. Utan i Auschwitz - det största av nazisternas utrotningsläger.

Över 1 miljon människor mördades i Auschwitz, de allra flesta judar.

Hédi Fried, i dag 90 år, är en överlevande som kan berätta om fasorna.

– Det var som att leva i en grå bubbla. Man visste inte hur länge man varit där - en dag, en månad, hela livet? Tiden fanns inte. Allting var grått, kläderna var grå, byggnaderna var grå, himlen var grå. Vi hade inga hållpunkter, varken för tid eller rum.

Hédi Fried, eller Hédi Szmuk som hon hette som ogift, var 19 år när hon och hennes familj deporterades till Auschwitz.

Läs också: Hédi Frieds uppmärksammade artikel på DN Kultur – ”i dag  är jag rädd igen”

Hon hade haft en lycklig barndom och vanlig uppväxt i en judisk medelklassfamilj i staden Sighet i Transsylvanien i norra Rumänien. Men plötsligt förändrades allt.

– Egentligen började förändringarna 1940, när ungrarna annekterade Transsylvanien. Först kom nya förordningar om ekonomin och vi fick svårt att klara oss. Men vi vande oss och tyckte att det inte var så farligt.

– Men den 19 mars 1944 kom tyskarna till Ungern och därmed till Sighet. Det var en söndagsmorgon. Redan dagen därpå måste alla judar ha gula stjärnor på kläderna. Snart tvingades vi flytta till ett getto. Och den 15 maj, två månader efter att tyskarna kommit, deporterades vi till Auschwitz.

Efter tre dagar i den överfyllda godsvagnen knuffades de ner på selektionsrampen.

– Soldater började skrika "män till höger, kvinnor till vänster". Jag hann inte säga farväl till min far utan fick ett batongslag i ryggen.

Så stod Hédi Fried med sin mamma och lillasyster framför Josef Mengele.

– Han stod där med sin piska. Pekade på mor - höger. Pekade på mig och min syster - vänster. Jag har hans ord kvar i huvudet. Min mor säger: "Vi är en familj. Det är mina barn, vi vill vara tillsammans". Han svarar bara: "Ja, ja, du åker bil, ni ses senare." Mor står kvar: "Vatten, kan jag få lite vatten?" Han svarar otåligt medan han redan pekar på nästa rad kvinnor: "Du får kaffe när du kommer fram". Och vi vet alla vad det var för kaffe hon fick, det var gaskranarna som öppnades i taket.

Hédi Fried och hennes syster fördes till ett annat område. Där fick de ställa upp sig framför män som rakade av dem allt hår - på huvudet, under armarna, könshåret. Efter en iskall dusch tilldelades de fångkläder.

– Sedan fördes vi till barackerna. Där träffade vi flickor från Polen som varit där en tid. Vi nya undrade när våra föräldrar och småsyskon skulle komma. Då pekade en polsk flicka ut från baracken. "Är ni idioter. Ser ni skorstenen där borta. Där, där borta brinner era föräldrar och småsyskon".

– Vi trodde inte på det utan satte oss ner och väntade. Det var många, många som väntade. Till och med när man visste vad som hade hänt hoppades man på ett under.

Hédi Fried måste ta en paus ibland när hon berättar. När vi fortsätter pratar vi om hur hon undkom Auschwitz.

Tyskarna behövde arbetskraft, och fångar som såg ut att ha ork kvar valdes ut för att skickas till arbetsläger. Vid ett tillfälle valdes Hédi Fried ut, men inte systern. Då såg Hédi till att hon kunde byta med en annan flicka så att hon kunde stanna kvar med systern.

Men senare valdes båda systrarna ut samtidigt och transporterades till Hamburg och olika arbetsläger däromkring. I april 1945 hade de forslats till koncentrationslägret Bergen-Belsen i västra Tyskland, ett läger som befriades av brittiska styrkor.

– Det var den 15 april, det är min andra födelsedag.

På sommaren efter krigets slut kom Hédi Fried och hennes syster, genom Röda korsets försorg, till Sverige. Hon gifte sig, utbildade sig till psykolog och har fått tre barn. Hon har sju barnbarn och två barnbarnsbarn.

– Jag förlorade min första jättefamilj, med kusiner och sysslingar. Nu är familjen här min rikedom.

Hédi Fried bor i en ljus lägenhet i södra Stockholm med utsikt över stora delar av staden. På väggarna hänger vackra tavlor, och en full bokhylla vittnar om ett intensivt läsintresse. Böckerna hon håller på med ligger på ett bord bredvid soffan - ett par titlar av Nobelpristagaren Patrick Modiano på franska, Tranströmers samlade dikter och Lena Anderssons "Utan personligt ansvar".

Hennes 87-åriga syster Livia Fränkel, som hon överlevde Auschwitz och Förintelsen tillsammans med, bor bara ett par kvarter bort.

– Utan henne hade jag inte överlevt. Tidigare träffades vi varje dag. Nu orkar vi inte riktigt längre, men vi ringer till varandra varje morgon.

I bokhyllan står också flera böcker som Hédi Fried skrivit själv. En heter "Skärvor av ett liv" och handlar om uppväxten, om Auschwitz och Förintelsen. Blir man någonsin fri från sådana upplevelser?

– Man kan aldrig glömma. Men man kan lära sig att leva med det, även om inte alla klarar det.

I förra veckan skrev Hédi Fried en artikel på DN:s kultur om sin rädsla för dagens antisemitism. På nätet har artikeln blivit en av de mest lästa och delade hittills i år.

I sin självbiografi skriver Hédi Fried att hon efter Förintelsen trodde att världen lärt sig en läxa. Men vi har sett folkmord i Rwanda, etnisk rensning på Balkan, och nu läser vi om både främlingsfientlighet och antisemitism.

– Jag intensifierar mitt arbete. Jag blir ledsen och arg och försöker sprida de här dropparna som är min berättelse, kanske fyller dropparna en gång ett glas.

För det är viktigt att berätta, menar Hédi Fried som ofta besökt skolor och träffat elever.

– Glömmer man Förintelsen har alla dessa miljoner aldrig funnits. Vi måste komma ihåg att det har hänt, så att det inte händer igen.

– Jag berättar för att unga människor ska lyssna och förstå att så fort man gör skillnad på människor och människor, då blir Förintelsen slutpunkten.

I dag kommer Hédi Fried att finnas med i Auschwitz vid minnesceremonin på 70-årsdagen av lägrets befrielse.

– Jag har varit tillbaka där ett par gånger tidigare, med skolelever och lärare. Det var inte lätt. Och jag tror att jag kommer att reagera likadant nu som tidigare. Jag märker inte hur det ser ut i dag. Jag hör röster. Och jag ser de som knappt var vid liv och som dog av svält och utmattning.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.