Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Hopp och förtvivlan delar de amerikanska väljarna

En elefantsamling i republikanernas lokala kontor i Doylestown i Pennslylvania.
En elefantsamling i republikanernas lokala kontor i Doylestown i Pennslylvania. Foto: Evelyn Hockstein

De är kvinnor, mammor och yrkesverksamma. De ser hot mot sin tillvaro och sina rättigheter. Dagen efter Donald Trumps installation väntas hundratusentals kvinnor demonstrera i Washington DC och över hela landet. Om farhågorna mot den nya presidenten är stora bland hans motståndare – så är förväntningarna bland hans anhängare minst lika stora.

I snömodden utanför entrén till loppmarknaden Brooklyn Flea står ett provisoriskt bord uppställt. Snön måste sopas ned från bordsskivan hela tiden. Pappershögarna ligger i skyddande plastboxar. Det är förskrivna brev och informationsblad.

Aktivister uppmanar de som flyr blötsnön in i den gamla industribyggnaden för sin lördagscappuccino att skicka breven till demokratiska politiker för att sätta press på dem och ge dem sitt stöd. I Brooklyn är Donald Trump ingen populär person.

– Jag var helt katatonisk, avstängd. Bedövad. Jag minns ingenting av de första dagarna efter valet, säger Lisa Raymond-Tolan.

Foto: Evelyn Hockstein

Lisa Raymond-Tolan och Jennifer Friedlin har engagerat sig politiskt sedan Donald Trump blev vald. Foto: Evelyn Hockstein

Hon bor i närheten och är arbetsterapeut med inriktning på barn. Hon har två egna också, och med deras fritidsaktiviteter är det inte så att hon inte har fullt upp: men Donald Trumps seger förändrade något.

– Jag kunde inte längre stå vid sidan av. Jag ville göra något. Och man måste börja lokalt, tror jag.

Stormöten, underskrifter, telefonlistor, uppvaktningar av senatorer, valda representanter. Sätta press på de folkvalda.

Jag kunde inte längre stå på sidan. Jag ville göra något. Och man måste börja lokalt.

Sikta på mellanårsvalet 2018. Få in fler demokrater, bygga ett långsiktigt motstånd. Lisa Raymond-Tolans almanacka är pepprad med aktioner, möten, planering. Hon drivs av ilska och av hotet om vad som kan gå förlorat nu, med Trump i Vita huset.

Läs mer: Trump måltavla under vecka med demonstrationer i Washington

Ihop med sex, sju vänner åker hon de 33 milen till Washington DC för den stora manifestation mot den nya presidenten och hans administration som äger rum den 21 januari, dagen efter installationen. ”Women’s march on Washington” väntas dra runt 200 000 personer från hela USA.

Foto: Evelyn Hockstein

Aktivister i Brooklyn uppmanar människor att skicka brev till demokratiska politiker för att sätta press på dem och ge dem sitt stöd. Foto: Evelyn Hockstein

I Brooklyn utvecklas nu spontana proteströrelser till organisationer med arbetsgrupper och ansvarsområden. Många av de engagerade är kvinnor, de är mammor och yrkesverksamma. De ser hot nu, och många av dem ångrar att de först nu engagerar sig: det var ju före valet de borde ha gjort det.

Engagemanget sträcker sig längre än till New Yorks progressiva områden. Och medan snön faller tung åker vi tillbaka till Doylestown, Pennsylvania, som vi besökte för ett reportage i september i fjol. Bucks county, där den lilla staden Doylestown är huvudort, var ett av de jämna områden som i praktiken avgjorde valet. Donald Trump vann delstaten Pennsylvania, men i Bucks fick Hillary Clinton 0,6 procent fler röster än han.

Läs mer: DN besökte Doylestown inför valet – ett val som delade landet, vänner och familjer

Staci Bobrin, som bor i en stor villa i Doylestown med sin man och är mor till två vuxna söner, berättar att hon veckan före valet ringde runt för att mobilisera väljare för Clinton. Staci, som alltid röstat på demokraterna men aldrig varit politiskt aktiv tidigare, trots att äldsta sonen var hängiven Obamasupporter redan som tonåring, 2007.

– Det kändes annorlunda den här gången. Och som jag tjatade på honom att inte kasta bort sin röst (hon nickar mot sin make Steve som sitter bredvid henne i soffan). ”Gör det inte!” sa jag. Men det gjorde han. Han gjorde det!

Foto: Evelyn Hockstein

Staci Bobrin, som blev politisk för första gången i år, röstar alltid på demokraterna. Hennes make Steve Bobrin föredrar ­republikanerna men ville inte lägga sin röst på Donald Trump. Foto: Evelyn Hockstein

På valnatten såg Staci Bobrin tv-valvakans karta färgas röd, republikanernas färg, det var som ett blodbad, förklarar hon, det låter dramatiskt men det var så det kändes.

Steve ler, säger ”nåja” och försvarar sin röst – han var så säker på att Clinton skulle vinna stort och röstade som en protest på libertarianen Gary Johnson. Men, fortsätter han:

– Jag trodde att jag var konservativ, men det var jag inte. Jag är moderat, ligger någonstans i mitten. Men att det krävdes ett sådant här val för att jag skulle inse det.

Inte för att han direkt ångrar sig. Hillary Clinton var aldrig ett alternativ, men det var inte heller Trump.

Steve Bobrin växte upp med tron på den amerikanska drömmen: den som jobbar lyckas. Han gick aldrig själv ut skolan, och utan formell utbildning men med tur, ambitioner och hårt arbete kom han upp sig och är sedan många år en framgångsrik egenföretagare. I takt med att inkomsterna steg försköts hans politiska hemvist högerut.

Det känns som om vi kommer att gå bakåt, och det handlar om flera decenniers arbete.

Obama gillade han aldrig, och motviljan växte i och med presidentens sjukförsäkringsreform. Med ett bolag i försäkringsbranschen befarade Steve Bobrin att lagen skulle innebära en dödsstöt (det gjorde den inte).

Steve Bobrin, som normalt borde föredra en republikansk president, är nu skeptisk till flertalet av Trumps kabinettsutnämningar, även om han säger att den föreslagna utrikesministern, den tidigare Exxon-chefen Rex Tillerson ”tydligen är väl ansedd och nog bör få en chans.”

Och han, som har tillbringat de senaste åtta åren med ett titta på högerlutande kanalen Fox News ”för att de speglade vad jag kände för Obama”, har bytt till den mer neutrala CNN.

Men hustrun Staci Bobrin är mer än skeptisk, hon är orolig och upprörd – särskilt för vad som kan hända med kvinnors rättigheter, och i sociala frågor.

– Det känns som om vi kommer att gå bakåt, och det handlar om flera decenniers arbete.

När en väninna berättade att hon funderade på att ställa upp i ett lokalt val blev hon genast entusiastisk, och faktum är att hon också själv vill engagera sig nu, om än hellre bakom kulisserna än i toppen av en valsedel.

Hela familjen, inklusive Steve, planerar att åka till Washington DC för kvinnodemonstrationen (ja, män får vara med). De överlägger med varandra om säkerheten runt folkmassan och hur man bäst kan ta sig in till centrala stan.

Också på andra sidan finns mer energi än vanligt. Republikaner – väljare och partifolk – som jag talar med – beskriver sina känslor över ett valresultat som överraskade också dem: det var fantastiskt. Nu ser de positivt på framtiden: på jobben, ekonomin, sjukvården.

Mariann Davies har höga förväntningar. När vi träffades sist var invandringsfrågan viktigast för henne, vars föräldrar kom till USA från Ecuador – lagligt. Så borde alla göra, de som kommer utan lov borde skämmas. Hon såg med stort förakt på Hillary Clinton, och hoppade tidigt på Trumptåget.

– Han har inte ens installerats, men redan har flera bilföretag beslutat sig för att stanna i USA. Jag tror att vi kommer att få se att många jobb kommer tillbaka. Det är fantastiskt, säger hon nu.

– Vi går in i en ny tid och det är uppfriskande, det känns hoppfullt och bra. Donald Trump har en vision om ett välmående USA där människor har arbete.

Foto: Evelyn Hockstein

Trump­supportern Mariann Davies känner hopp inför framtiden. Foto: Evelyn Hockstein

Mariann Davies är jurist på en större advokatbyrå, och gift med en pilot och mor till fyra barn, varav ett är stridspilot (en mycket svår och krävande karriärväg). Hon visar stolt fotografier av honom. Om en stund ska familjen fira en extra jul med några släktingar, allt pynt är kvar i den välstädade villan. Mariann fick en köksrenovering i julklapp och hon är lycklig över att strax få slita ut de gamla skåpen.

På släktsammankomsterna låter man politiken vara, för husfridens skull. Det finns några unga Bernie Sanders-supportrar i familjen. Hon skakar på huvudet.

Mariann Davies har aldrig haft problem med Trumps kvinnosyn, och ser kritiken som påhopp. Hon är motståndare till abort, men säger att hon inte förväntar sig att aborträtten försvinner.

I fråga efter fråga delar Mariann Davies uppfattning med andra Trumpsupportrar jag pratar med, i Pennsylvania, i Iowa och i Washington. De är nöjda med hans utnämningar – folk från näringslivet vet hur en verksamhet ska skötas. Utrikesministern Rex Tillerson har internationell erfarenhet. Det tyder på nomineringar som bygger på meriter.

Att både försvarsministern och ministern för landets säkerhet är gamla militärer – i brott mot en tradition där Pentagon normalt leds av en civil person – ser Mariann Davies som en helt korrekt bedömning ”i en farlig tid som vår”. Hon vill att USA slutar vara världspolis och tycker att det är oacceptabelt att USA ska betala för andras försvar, både inom ramen för Nato och inom ett dysfunktionellt FN.

Hon ilsknar till på en fråga om de ryska hackerangreppen och ser det som ett direkt angrepp på Trumps legitimitet.

– En 14-åring hade kunnat hacka Demokraternas datorer. (Clintons medarbetare) John Podestas lösenord var ”lösenord”. Ohyggligt genant! Och vilket hyckleri av Obama sedan – när kineserna hackade amerikanska bolag härom året gjordes ingenting, men nu – nu minsann.

Så beter sig bara en bitter, dålig förlorare, menar hon.

Det hindrar inte att Mariann Davies ser med viss oro på Ryssland, ”men man måste kunna visa vad som verkligen har hänt”.

Enligt den rapport som lades fram av den amerikanska underrättelsetjänsten i förra veckan finns god bevisning för att Ryssland avsiktligt och metodiskt ville störa den amerikanska valrörelsen, i första hand genom att underminera Hillary Clintons möjligheter. Trump har ifrågasatt vissa av rapportens slutsatser.

Davies ser inte nödvändigtvis klimatförändringarna som orsakade av människan och är tveksamma till att de kan, eller bör, motverkas, och de tycker att USA:s ekonomi och arbetsmarknad är prioriterad över miljöregleringar: ”vårt kranvatten går utmärkt att dricka, så var det inte förr. Och varför ska USA göra något, när Kina är värst?” som hon säger.

Hon är inte orolig över hur Trump ska lyckas hantera sina egna intressekonflikter, trots att hans affärsnätverk är komplicerat, vidsträckt och i hög grad okänt.

Möjligen blir hans vice president Mike Pence i praktiken USA:s första premiärminister.

Hon hoppas att Trump ersätter Obamas sjukvårdsreform med något annat, och förväntar sig att han sätter i gång genast.

Men riktigt vad som kommer att ske nu och hur en Trumpadministration kommer att fungera, det vet ingen. Ett liknande maktskifte har aldrig tidigare ägt rum i USA, säger statsvetaren Elaine Kamarck på Brookings institution i Washington, och tidigare rådgivare åt Al Gore.

Hon pekar i första hand på vad Trumps obefintliga politiska erfarenhet kan betyda:

– Möjligen blir hans vice president Mike Pence i praktiken USA:s första premiärminister. Han har varit med länge, han känner folk i kongressen och vet hur saker fungerar. Han har lett Trumps övergångsteam. Fast frågan är hur Trump i så fall ser på det: är han glad att överlåta detaljerna för att i stället kunna åka runt och ”make America great again” – han verkar ju egentligen helst stanna i New York? – eller kommer han att reagera över att så mycket makt hamnar hos Pence? säger Elaine Kamarck, som har forskat och skrivit böcker om varför presidenter misslyckas (och lyckas).

Hur dynamiken i Vita huset ser ut avgörs i hög grad av hur maktbalansen är mellan Trumps närmaste medarbetare, som sinsemellan är mycket olika. Men efter en tid då den exekutiva makten allt mer har centraliserats till Vita huset, från departementen, kan Trumps oerfarenhet föra med sig en motsatt trend, där ministrarna får större inflytande. I flera fall har de lång bakgrund inom sina områden. Trump är också beroende av kongressen, och även om den har republikansk majoritet kan han stöta på motstånd där, tror Kamarck, också från sina egna. Det gäller särskilt frågor där Trump har gjort sina mest kontroversiella utspel, inte minst utrikespolitiskt.

– Republikanerna kommer inte att låta USA överge Nato.

Elaine Kamarck vill inte dra alltför stora växlar på Trumps seger, och påminner om att Clinton fick nära tre miljoner fler röster än Trump, och även om hans framgångar tillhör en internationell trend av populism, beskriver hon dem också som de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Nu litar hon på att den maktbalans som regleras i den amerikanska konstitutionen kommer att fungera för att parera den blivande presidentens impulser, men tillägger (uppenbarligen inte helt övertygad) att ”den stora frågan är vem som kommer att stoppa Trump om han hittar på något som är helt galet”.

– Han skjuter från höften. Skillnaden när han nu blir president är att ord spelar stor roll i världen. Och säg att vi får en kris som Grisbukten – en händelse som John F Kennedy misslyckades med att hantera och som ledde vidare till Kubakrisen och randen av ett kärnvapenkrig. Vi har ingen aning om vad Trump gör i en jämförbar situation.

När jag frågar hur hon känner sig inför detta säger hon ”skräckslagen”

En annan uppfattning har Matt Lewis, en konservativ skribent och författare som har beskrivit krisen inom det republikanska partiet, och som tidigt förfärades av Trump.

– Som konservativ ser jag faktiskt just nu skäl att vara försiktigt optimistisk. Jag tror att Trump har möjlighet att bli en av de mest betydelsefulla presidenterna i modern tid, och det beror på domstolarna: inte bara en domare till Högsta domstolen ska tillsättas, utan också ett hundratal federala domare, som sitter på livstid.

Jag tror att Trump har potential att bli en riktigt bra president. Men vad han gör riskerar att drunkna i en eventuell skandal.

Och med den nya kongressen bör Trump inte möta några större problem att få igenom förslagen, säger Matt Lewis optimistiskt. Han tror att republikanerna, rusiga av valframgångar på alla nivåer, i huvudsak kommer att samarbeta med den okonventionelle presidenten. Själv är Lewis lugnad av de stabilt (somliga skulle säga extremt) konservativa nomineringar han har gjort till flera positioner, och han tror att de osäkra korten vägs upp av de säkra. Matt Lewis ser till exempel fram emot den tilltänkta utbildningsministern, en friskoleförespråkare som av kritiker anses vara den allmänna skolans fiende; och han ser fram emot justitieministern Jeff Sessions.

Mycket är för tidigt att uttala sig om än, säger Matt Lewis – men han har sina betänkligheter för Trump. Det gäller Ryssland, hans nyckfulla inställning till medierna och det gäller hans intressekonflikter.

– Jag tror att Trump har potential att bli en riktigt bra president. Men vad han gör riskerar att drunkna i en eventuell skandal. Dyker något upp kring hans affärer, hans hotell, hans pengar, vad det nu är, kan det överskugga allt.

Matt Lewis hade aldrig kunnat lägga sin röst på Trump, men med en uppväxt i en familj utan större medel, där fadern var fängelsevakt, och där modern nu entusiastiskt lade sin röst på The Donald, kan han förstå hans dragningskraft.

Om väljarkåren före valet tecknade helt skilda bilder av USA, är förväntningarna på vad som väntar nu, när mindre än en vecka återstår till Trumps installation, lika olika. Lika stor som entusiasmen är hos personer som Mariann Davies, lika stor är oron i motsatta läger för vad Trump kan hinna åstadkomma på fyra, eller åtta, år. Där Matt Lewis ser framför sig en möjlig pragmatiker i Vita huset och ett tryggt konservativt kabinett, vet många demokrater inte var de ska börja uppräkningen av orosmoln: klimatpolitiken, skattepolitiken, intressekonflikterna, mediernas frihet. Skolan. Medborgarrätt, kvinnors rättigheter.

Bara några kilometer från Mariann Davies – Doylestown är litet – bor Judith Fraivillig. Husen på hennes gata är som många i centrum, i trä, med stora verandor. Judith Fraivillig vet inte vad hon ska ta sig till – eller jo, hon ska också till kvinnodemonstrationen i Washington DC nästa vecka.

Man måste börja någonstans.

Hon beskriver valkvällen, sin vita byxdress, den dyra champagnen de hade köpt. Det skulle bli fest. Hur länge hon försökte säga att siffrorna skulle rätta till sig.

Foto: Evelyn Hockstein

”Det är inte Trump jag oroar mig så mycket för som de enorma systemförändringar han kan åstadkomma, på område efter område. De framstegen kan ta generationer att få tillbaka”, säger läraren Judith Fraivillig som tänker delta i kvinnodemonstrationen i Washington. Foto: Evelyn Hockstein

På universitetet, där Judith Fraivillig undervisar blivande lärare, ställde de in den vanliga verksamheten dagen därpå. I stället talade de med studenterna om hur man pratar med barn om Donald Trump, och hur man kan förhålla sig till den som inte tror på vetenskap.

– Det blev en lektion i argumentationsanalys: hur bygger man ett argument, och hur granskar man det? Hur lär man ut kritiskt tänkande?

Nu ser hon framför sig en utbildningspolitik som innebär en katastrof för det allmänna skolsystemet.

– Det är inte Trump jag oroar mig så mycket för som de enorma systemförändringar han kan åstadkomma, på område efter område. De framstegen kan ta generationer att få tillbaka. Men jag ska säga en sak: jag är trött på att låta folk komma undan med saker. Jag tänker inte anstränga mig för att hålla folk på gott humör längre.

Och ja – också Judith Fraivillig letar efter ett sätt att ta aktiv del i politiken nu. Kanske ställa upp i något val, lokalt. Strategin är densamma som i Brooklyn, där de progressiva grupperna skriver sina listor: det är på lokal nivå man måste bygga.

Det finns mycket att göra för det demokratiska partiet, som trots energin befinner sig i kris efter förlustvalet.

– Om det inte redan är försent, säger Judith Fraivillig, som – med ett rått skratt – kallar sig för en domedagsperson.

 

Åter till Doylestown.

Inför presidentvalet i USA besökte DN:s korrespondent Sanna Torén Björling förra året Doylestown i nyckelstaten Pennsylvania. Invånarna i Bucks county, där staden Doylestown ligger, har ofta prickat in rätt vinnare i presidentvalet, dock inte den här gången.

Fakta. Womens march on Washington

Den 21 januari, dagen efter installationen av president Trump, hålls en stor demonstration i Washington.

Initiativet uppstod spontant och väckte tidigt stor intresse.

Efter flera veckor av osäkerhet kring tillstånd, men också diskussioner om namnet och om en plattform, finns nu ett program som innehåller punkter bl a om kvinnors rättigheter, jämställdhet och medborgarrätt, HBTQ-rättigheter med mera.

Organisationer som Amnesty, medborgarrättsorganisationen NAACP, Black Lives Matter och Planned Parenthood deltar.

Förhandsprognoserna om deltagandet varierar, men man räknar med ca 200 000 personer i DC.

Liknande demonstrationer i protest mot Donald Trump och hans administration hålls i ett stort antal städer i samtliga delstater, och i över 50 städer utanför USA, i alla världsdelar.

I Sverige planeras (minst) två manifestationer, en på Norrmalmstorg i Stockholm, kl 14, en (på längdskidor) i Åre kl 14.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.