Mat saknas inte. På den gyttjiga marken ligger drivor av livsmedel till försäljning. Men smutsen och atmosfären är värre än vid vårt besök i tältlägret för drygt ett år sedan. Då var det unket, nu är stanken från avföring som strömmar i öppna kloaker mellan tälten outhärdlig. Två år efter jordbävningskatastrofen i Haiti är fortfarande över 500 000 människor hemlösa. Men något har förändrats under det senaste året: 1 500 läger har blivit 800.
I ett läger som breder ut sig vid huvudstadens flygplats, kallat Mais Gate II, börjar gyttret av trasiga plåthyddor glesas ut. Många har gett sig av, andra är på väg att packa ihop.
Hjälporganisationer har slutat leverera vatten och mat. Ingen tar hand om avfall och latrin. Det kan se ut som ett kalkylerat sätt att göra livet så vidrigt att folk tvingas ge sig av. I så fall är det framgångsrikt. Men många av de 2 000 familjerna i lägret har helt enkelt fått order om att försvinna.
Claire Presilien, som tittar ut från en tältöppning med sitt tvååriga barnbarn Jessica i famnen, har haft tur. Deras situation har varit desperat. Familjen har nio medlemmar från tre generationer, och har i två år trängts i två små tält. Hennes 84-årige make Gerard lider av diabetes och när vi hälsar på sitter han hopsjunken i en rullstol.
För några dagar sedan fick hennes dotter besked om att familjen måste bort.
Borgmästarens kontor gav ett flyttbidrag på 500 dollar. Det räcker precis till att hyra ett enkelt rum inne i Port-au-Prince.
– Jag är så glad över att vi kan flytta in i en lägenhet med rinnande vatten och toalett, säger Claire Presilien med ett förhoppningsfullt leende.
När vi följande dag hälsar på i deras nya bostad visar det sig att det varken finns toalett eller rinnande vatten. Det är rum på kanske 10–12 kvadratmeter utan inredning. Men här regnar det i varje fall inte in och det finns ingen stank av skit.
– Bäst av allt är att det känns tryggt, säger Claire Presilien och pekar på det nyinsatta järngallret vid dörren.
– Jag är lycklig. Det är säkert här. Och farfar fick äntligen sova i natt.
Få är så lyckligt lottade. En halv miljon hemlösa människor lever fortfarande kvar under omänskliga och ofta livsfarliga villkor. Detta trots miljardbistånd från omvärlden. Enligt en av de stora hjälpaktörerna i Haiti, International Organization for Migration (IOM) är den avgörande förklaringen detsamma som DN:s utsända fick redan månaderna efter jordbävningen i början av 2010: den olösta markfrågan.
– Att återuppbyggnaden går så trögt beror huvudsakligen på att ingen vet vem som äger vad, säger Leonard Doyle, pressansvarig vid IOM i Haiti.
IOM, Röda korset och andra internationella biståndsorganisationer har byggt tillfälliga ”shelters”, en sorts trästugor, eller förstärkta tält om man så vill, åt sammanlagt 100 000 familjer, vilket betyder att uppemot 400 000 människor har fått tak över huvudet. Husen ska tåla stormar och regn.
– Det är ingen lösning på sikt, men det är bättre att få temporärt skydd än att bo under en plastduk eller i ett tält. Dessa shelters ska hålla i minst tre år.
Ytterligare en halv miljon har flyttat till andra ställen, kanske till ett rum i ett jordbävningsskadat hus – vilket också innebär en risk. Eller har de köpt eller hyrt sig något själva.
Den haitiska regeringens mål är givetvis att avskaffa den härd för sjukdomar, kriminalitet och våld som tältlägren utgör. För att inte tala om vilken katastrofal bild dessa mänskliga soptippar ger av Haiti.
Ett led i att uppnå detta är att ”frivilligt återvändande”. Liksom Claire Presilien får familjer i lägren pengar av myndigheterna mot att de flyttar därifrån. President Michel Martelly gjorde i november en stor ceremoni av att Place St Pierre i stadsdelen
Pétionville i Port-au-Prince tömdes på hemlösa, med stöd av pengar från amerikanska biståndsorganet USAID. Var och en av de drygt 500 familjerna fick 500 dollar och ett par veckor på sig att ge sig av. Parken kunde återställas med nya träd och gräsmattor.
IOM hjälpte till med att hitta alternativa säkra boenden. En del fick hyresrum i befintliga hus, andra gavs plats i något av de nya ”temporary shelter”-hus som IOM byggt i Corail uppe på ett berg ovanför Port-au-Prince.
– Utvecklingen går mot att utländska hjälporganisationer drar sig ur och att de haitiska myndigheterna tar över. Det är sunt att Haiti försöker gå ifrån offerrollen och ta eget ansvar, säger Leonard Doyle.
– Det är bättre att få folk att göra något själva i stället för att organisationerna hittar på olika projekt – projekt som ändå misslyckas för att det saknas en fungerande myndighetsstruktur i Haiti.
Men utflyttningen till shelter-byarna är inte en permanent lösning; uppe i den stekheta byn Corail långt ifrån stan finns inga jobb och det är ont om skolor för barnen. Där råder också brist om vatten.
För IOM är en prioritet att evakueringarna, eller om man så vill tvångsflyttningen, sker på ett så värdigt sätt som möjligt. Men det är långt ifrån alltid som någon har koll på vad som sker. Verkligheten är kaotisk i det icke-fungerande haitiska samhället och många far illa.
En ung man, han kallar sig Chilot, försöker vika ihop sin tältduk till bärbart format. Efter knappt två år i lägret ska han härifrån.
– Myndigheterna har gett oss tre dagar för att flytta härifrån, jag fick lite rengöringsmedel för att städa upp, säger han.
Andra familjer som flyttar har fått 500 dollar i handen som starthjälp, men Chilot fick inget. Han kom inte med på rätt Rödakorslista i det kaos som rådde direkt efter jordbävningen i januari 2010 och får därför inga pengar.
– Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Hur ska jag överleva utan mat, vatten och husrum?