Chefen för Irans säkerhetsråd och främste kärnkraftsförhandlare Ali Larijani har i veckan besökt Moskva och Peking där han sänt ut försonliga signaler: Iran är redo att överväga Rysslands erbjudande om att anrika iransk uran på ryskt territorium, en idé som har både EU:s och USA:s stöd.
Men när Larijani återkom till Teheran på fredagen betonade han att det ryska kompromissförslaget inte är godtagbart i sin nuvarande form, eftersom det inte tillfredsställer Irans kärnenergibehov. Uttalandet bekräftar egentligen den ursprungliga iranska ståndpunkten, att Teheran inte är berett att släppa ifrån sig rätten att ha en egen "kärnbränslecykel".
I nästa vecka samlas FN:s atomenergiorgan IAEA för att diskutera Irans kärnkraftsprogram. Irans regering bedyrar att den enbart är ute efter att producera fredlig elkraft, medan många västländer misstänker att mullorna i Teheran i hemlighet vill utveckla en atombomb.
Mötet kan bli avgörande för om ordkriget kan hållas inom ramarna för diplomatiska överläggningar eller urartar till en militär konfrontation.
Konflikten har trappats upp steg för steg. För drygt två veckor sedan bröt regeringen i Teheran FN:s förseglingar på några av sina experimentanläggningar för urananrikning. EU-trojkan (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) svarade med att inkalla ett extra IAEA-möte, som kan ta ställning till om Iranfrågan ska överlämnas till FN:s säkerhetsråd. Teheran reagerade i sin tur omedelbart: sker detta kommer Iran att inleda industriell anrikning av uran - vilket i princip ger möjlighet att tillverka kärnvapen.
Att något drastiskt sker på IAEA-mötet den 2 februari är dock inte troligt, eftersom atomorganets rapport om Iran inte är färdig förrän i mars.
Kommer då Iran att anmälas till FN:s säkerhetsråd? USA och EU-länderna vill det, men Kina och Ryssland (båda med vetorätt i rådet) har hittills motsatt sig det. De befarar att en debatt i FN:s säkerhetsråd kan inleda en process som mer eller mindre automatiskt leder till ekonomiska sanktioner mot Iran.
Irans diplomatiska offensiv syftar till att avvärja en sådan utveckling. Utöver Larijanis Moskva- och Pekingbesök har president Mahmoud Ahmadinejad rest till Damaskus för att säkra stöd från den nära allierade syriske presidenten Bashar Assad.
Därefter möttes Ahmadinejad och Moqtada Sadr, den radikale shiamuslimske ledaren i Irak som för befäl över den starka Mahdi-milisen. Sadr lovade att hans milis kommer till Irans hjälp om landet skulle bli angripet.
Antydningarna om en eventuell militär attack i syfte att stoppa Irans förmodade marsch mot kärnvapenkapacitet tilltar. Sannolikheten för ett militärt angrepp på Iran - från USA, Israel eller ett EU-land - är bedömarna inte ense om. Men aktuella uttalanden av flera statsledare ger goda argument för dem som befarar en våldsutveckling.
Ehud Olmert, Israels tillförordnade premiärminister, har slagit fast att hans land "inte under några omständigheter" kan tillåta att Iran - vars president krävt att "Israel utplånas från kartan" - utvecklar kärnvapen.
Frankrikes president Jacques Chirac diskuterade ungefär samtidigt möjligheten av en begränsad kärnvapeninsats mot en stat som stödjer terrordåd och hotar "vitala naturresurser" - en föga inlindad varning till Iran. Även IAEA:s chef Mohamed ElBaradei förklarade att det ytterst kan bli nödvändigt att använda våld för att stoppa iranska kärnvapen.
Samtidigt talar mycket emot ett angrepp på Iran. En fullskalig invasion betraktas som närmast helt osannolik: USA har trots tre års kostsam krigsinsats inte lyckats pacificera Irak. Iran är en mycket hårdare nöt att knäcka med en fyra gånger större yta och tre gånger större folkmängd. Vad som diskuteras är möjligheten av riktade flygangrepp för att slå ut de nukleära produktionsanläggningarna.
Men de misstänkta bombfabrikerna är utspridda på dussintals platser, och flera är säkert onåbara för flygangrepp eftersom de förmodligen har grävts ner på hemlig plats.