DN:s Thomas Hall och Roger Turesson har på onsdagen tillbringat sin femte dag i rad vid gränsen mellan Libyen och Tunisien. De beskriver den som den hittills lugnaste dagen vid gränsstationen, men fortfarande strömmar människor ut från Libyen.
– Det fylls på med tusental och åter tusental flyktingar från Libyen hela tiden och på den libyska sidan står hela tiden tusental och väntar på en grusplan, säger Thomas Hall.
Hur tas de emot?
– Det är lätt att imponeras av tunisiernas hjälpsamhet och öppna famnar. De ställer upp med allt möjligt och bidrar på alla sätt de kan. Problemet är ju att de allra flesta flyktingar är personer som i första hand hör hemma i andra länder än Libyen - allra främst Egypten – och här hamnar de i ett ingenmansland där ingen har ett egentligt ansvar för dem.
Thomas Hall beskriver den tunisisk gränspersonalens arbete som ett slags balansgång som ofta fungerar, men ibland är det "inte alls särskilt trevligt”. Dels ska tjänstemännen hålla ordning på folkmassorna, dels ska de kontrollera flödet över gränsen.
– I går fördes femtonhundra personer härifrån med ett egyptiskt fartyg och likadant har några flygplan evakuerat människor, men det kommer hit många fler än vad som kommer härifrån. Jag träffade i dag en egyptisk kille som varit här i sju dagar och han har ingen aning om hur han ska komma härifrån, säger Thomas Hall.
Hur prioriteras det i evakueringen?
– Det har jag inte fått klart för mig, men familjer och barn tas först. Det är en av förklaringarna till att det nästan uteslutande är män här. Dessutom är flyktingarna främst män som gästarbetat i bygg- och oljeindustrin.
Hur är den internationella närvaron?
– FN:s flyktingkommissariat och World Food Program är här. Det är också tunisiska Röda Halvmånen, liksom Röda Korset från Genève. Personer här lovordar dem för att de gör ett väldigt bra arbete. Samtidigt har ju det här egentligen blivit mer av ett slags evakueringsproblem, som i och för sig inte gör den humanitära krisen mindre, säger Thomas Hall.