I Berlin fanns en gång hundratals ockuperade hus.
Men i dag har aktivisterna blivit gråhåriga — och de unga ockupanter som finns kvar söker hjälp från stiftelser för att köpa loss sina boenden.
Den nästan trettioåriga vågen av husockupationer började i Västberlin, stadsdelen Kreuzberg, på 1970-talet.
- Det rådde en stor bostadsbrist och det fanns många rivningskåkar, berättar polisbefälet Marcel Kuhlmey, som har arbetat inom Berlins kravallpolis, sedan början av åttiotalet, för TT.
På andra sidan muren och floden Spree låg Friedrichshain. När muren föll 1989 och forna östberlinare flyttade västerut ockuperades snabbt ett hundratal hus.
- Man hade ett stort urval av tomma hus och gick helt enkelt in, rullade ut sin madrass, hängde upp en ringklocka och skrev sitt namn. Sedan hade man ockuperat en lägenhet, säger Franz Schulz, stadsdelsborgmästare för det som i dag heter Friedrichshain-Kreuzberg.
Den 14 november 1990 kom så den våldsamma kulmen på husockupationerna i Berlin. Längs den högra sidan av Mainzer Strasse fanns tolv ockuperade hus. Under hösten hade det socialdemokratiska partiet SPD och den rödgröna koalitionen i senaten fört en hård politik för att få bort ockupanterna. Den tolfte november kom beskedet: Vräkning!
De boende rustade för strid, barrikaderade portarna och grävde upp gatan i meterbreda skyttegravar.
I tre dagar rasade striderna mellan de 600 aktivisterna och de 4.000 kravallpoliserna. Molotovcocktails, kylskåp och gatsten mötte tårgas, vattenkanoner och polisens särskilda pansarfordon. När allt var över hade husen tömts och 300 aktivister gripits.
- Efter evakueringen av Mainzer Strasse började diskussionen om legalisering föras för de hus som fanns kvar, berättar Franz Schulz.
Drygt femton år av vräkningar och återtagande, kontraktsprocesser och häftiga konflikter med ägare har följt för Berlins husockupanter.
- Men i dag är de absolut integrerade i staden och de äldre har skaffat sig yrke och familj, konstaterar Marcel Kuhlmey.
I ett projekthus på Rigaerstrasse i Friedrichshain bor den unga aktivisten Karolina sedan tre år tillbaka.
- Jag ville själv gestalta mitt eget boende och inte ha en vanlig lägenhet. Det finns en annan energi i ett projektboende och ett stöd från de andra projekten, säger hon.
Om några år kommer huset på Rigaer 84 troligen att se annorlunda ut. Från och med januari i år får husägarna sanera och rusta upp husen i Friedrichshain utan de boendes medgivande. Ägaren vill installera badrum och kök på varje våning i Rigaer 84. Det innebär att två beboeliga rum försvinner på varje våning.
- Vi vill inte bo i lyx, invänder Karolina.
De boende försöker nu köpa huset, något som är möjligt med ekonomiskt stöd från stiftelser. Men ägaren vill inte sälja.
Och polisbefälet Marcel Kuhlmey tror att projekthusen förr eller senare kommer att omvandlas till privat boende.
- Rent juridiskt har vi inga möjligheter. Det är en kamp mot pengar och en kamp mot pengar går inte att vinna, säger Karolina.