Fabrikerna som släppte ut föroreningar hade hon aldrig hört talas om.
Hyn är gulblek, fingrarna krokiga och förvärkta, armar och ben smala som hos ett barn. Hon får smärstillande sprutor av sin man varje dag.
Fru Lin är 39 år och ett av Kinas många offer för en miljöpolitik som sopas under mattan ute i provinserna. Nyligen försökte lokala myndigheter i Harbin i norra Kina dölja utsläppet efter en explosion i en kemisk fabrik.
I byn Huangmenying i Henan i centrala Kina har floden Shaying, en biflod till Huaifloden - en av Kinas största floder som rinner mellan Yangtzefloden och Gula floden - förorenat grundvattnet så svårt att 118 personer dött av cancer sedan 1990, enligt miljöaktivisten Huo Daishan. Ytterligare ett tjugotal byar längs floden är drabbade, men lokala politiker i Shenqiu gör sitt bästa för att tysta ned skandalen.
- Myndigheterna vet att ni ska komma hit eftersom vi talat med varandra och de har lyssnat av min telefon. Utländska medier är inte välkomna, hälsade Huo innan vi reste.
Vi trodde han överdrev.
Kina år 2005 har vaknat i miljöfrågor, åtminstone den centrala ledningen i Peking. Det talas mycket om vad som måste göras. Larmrapporter duggar tätt, också från statstjänstemän. Nya planer för att börja ta itu med gamla miljösynder presenteras. Sjuttio procent av landets alla floder beräknas vara kraftigt förorenade, 300 miljoner människor har inte tillgång till rent vatten.
Vad som sker i Shenqiu i en bördig del av den fattiga Henanprovinsen sker också på andra håll.
- I Shenqiu lierar sig fabriker med lokala politiker eftersom de har ett gemensamt intresse av att fabrikerna kan fortsätta sin verksamhet. Om fabrikerna tvingas stänga ökar arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen stannar av. Det skulle drabba lokala politiker i deras karriärer, beskriver Huo Minjie, son till Huo Daishan och likaledes eldsjäl i den miljöorganisation som kämpar för Huaiflodens framtid.
Han tar emot oss och visar vägen till byn Huangmenying, som i folkmun kallas cancerbyn. Vi rullar in på stigar i byn, stannar och kliver rakt in i Fru Lins röda tegelhus med jordgolv för att inte synas i onödan utomhus.
I huset bor hon med man och en tioårig dotter. Familjens inkomst är 200-300 yuan om året. De tillhörde redan de fattigaste av fattiga i Kina. Sjukdomen har barskrapat familjen på det lilla den hade, och ingen vill längre låna ut pengar till sjukvård åt dem eftersom de inte kunnat betala tillbaka tidigare lån.
Någon hjälp från lokala myndigheter är det inte tal om.
- Det är många här i byn som blivit sjuka och dött, men vi är bara bönder och vi lever på landsbygden. Ingen lyssnar på oss, säger Fru Lin.
Utsläppen kommer från flera fabriker längs floden. Det är en skinnfabrik som garvar läder, ett pappersbruk, en sojasåsfabrik och en livsmedelsindustri tre mil uppåt floden som kallas Lotusblommafabriken.
Tester har visat att Huaifloden innehåller livsfarliga halter av tungmetaller och andra cancerframkallande ämnen. Går man ned till bifloden Shaying som rinner förbi byn känns omedelbart en stickande lukt av död fisk i näsan.
Lotusblommafabriken har 10.000 anställda och är en stor arbetgivare i grannskapet. Fabriken har två reningsverk, men det kostar hundra tusen yuan att starta dem och använda dem per dag. Så de används bara när grupper kommer på besök för att inspektera fabriken, upplyser sonen Huo.
Fru Lin är inte arg för att fabrikerna förgiftat henne med sina utsläpp. Hon tänker inte på det, säger hon. Hur det nu är möjligt.
De äldre bönder vi möter på hennes utegård konstaterar att ingen i byn kommit på tanken att kräva ersättning av fabrikerna eftersom de inte visste att deras utsläpp var farliga.
Det senaste året har de också äntligen kunnat pumpa upp vatten från en ny brunn, 400 meter djup, som bekostats av staden och miljöorganisationen och som gett dem rent vatten för första gången på tjugo år.
- Att glömma dåliga saker är en bra egenskap för en kines, vi tänker inte längre på det gamla dåliga vattnet, säger Sun, en man i keps.
Vi träffar en sjuårig flicka vars mor drack av det förgiftade vattnet när hon var gravid med henne. Flickan är reumatisk och har hjärtfel och sitter håglös i en säng, påpälsad i kylan.
Nästa dag rullar vi på nytt in bakvägen i byn, på smala, gropiga stigar. En sydkoreansk journalist, som också haft kontakt med miljökämpen Huo, har stoppats av polisen på motorvägen från provinshuvudstaden Zhengzhou och skickats tillbaka till Peking. Det är inte meningen att utländska medier ska rota i vad som hänt i Huangmenying. Myndigheterna erkänner inte att vattnet har något med de abnormt många cancerfallen i byn att göra.
Kong Heqin är en 30-årig kvinna som gifte sig med en man från Huangmenying för tretton år sedan. Hon har opererats för cancer tre gånger. Nu har cancern i tarmen kommit tillbaka och hon behöver en fjärde operation, som familjen inte har pengar till.
- Läkaren sa att jag hade tre år kvar att leva om jag inte blev opererad, det var för två år sedan. Vi har redan lånat 70.000 yuan av släktingar till de andra operationerna, och i förrgår var några av dem här och ville ha tillbaka sina pengar.
Hon har varit sjuk i sju år. Det började med diarré, som upphörde när hon tillfälligt drack annat vattnet än den illaluktande sörja hon pumpade ur sin egen tjugo meter djupa brunn. Men att i längden ha råd att köpa buteljerat vatten är omöjligt för nästan alla i byn.
- Förra året funderade jag på att begå självmord, men då tänkte jag på mina söner, som är tio och tolv år. Nu lever jag en dag i taget för att de ska få behålla sin mamma, säger Kong.
Hennes man arbetar i Shanghai som byggnadsarbetare och sänder hem pengar, men det räcker inte till en ny operation som kostar 16.000 yuan.
Om Kong Heqin opereras har läkarna sagt att hon kan leva i ytterligare fem år, kanske i tio år om hon kan skaffa pengar till ytterligare vård.
Många familjer i Huangmenying har över huvud taget inte haft råd med någon sjukvård. Invånare har dött utan att någon talat om cancer.
Vi går 50 meter på bygatan för att få en snabb överblick av byn och ta bilder. Då blir vi upptäckta av de ögon som är på jakt efter utländska journalister. Arbetarkommittén har ringt polisen. Vi åker snabbt ur byn över fälten på ännu gropigare stigar.
När Huo Daishan växte upp nära Huaifloden var den så ren att man såg fiskarna i vattnet. Tehusen tog vattnet direkt ur floden. På 1970-talet började vattnet bli smutsigare än tidigare och på 80-talet upptäckte folk döda fiskar i floden. På 90-talet blev Huaifloden Kinas värst förorenade flod.
Huo övergav sitt arbete som fotograf på en tidning och inledde jobbet som miljöaktivist. Han har också blivit ombud i folkkongressen och har därmed skaffat sig en starkare position än många andra kinesiska miljökämpar.
Hans 23-årige son, som också vigt sitt liv åt floden, sitter nu i framsätet på bilen vi skumpar fram i över fälten. Vi skiljs åt i all hast efter att polisen ringt honom på hans mobiltelefon. Nästa gång vi hör något från honom är det ett sms som säger att polisen är på väg upp till hans lägenhet.
Senare kommer nya sms. "Åker ni i samma bil som tidigare?" "Är ni uppe på motorvägen nu?"
En kvart senare efter kinesisk hjälp med utcheckning från hotellet i en annan stad, där västerländska ansikten skapar uppmärksamhet, kommer ytterligare ett nytt sms: "Låt oss träffas i Zhengzhou, bland vänner."
Det är polisen som tagit sonen Huos mobiltelefon och försöker gillra fällor. Samtidigt förs han till polisstationen, blir förhörd och varnad för att någonsin ta emot utländska journalister igen. Polispatruller skickade av myndigheterna i miljöskandalkommunen och från närmaste större stad letar efter oss.
Flygplatsen i Zhengzhou, varifrån vi tänkt flyga, vågar vi inte närma oss. Vi ändrar planerna och åker 45 mil i en helt annan riktning.
När Huo är hemma igen skickar han ett mejl där han beskriver vad som hänt, och undrar om han är tokig som fortsätter kampen för floden. Några dagar senare kommer ett nytt mejl där han skriver att han inte ger upp.