För första gången sedan massakern den 22 juli fick massmedier i går besöka ön. Drygt 180 reportrar och fotografer har kommit för att med egna ögon se den miljö där 69 människor, de flesta ungdomar, miste livet en regnig fredagseftermiddag.
Fram till i somras var vi många journalister världen över som varken skrivit om eller hört talas om den lilla idylliska ön i Tyrifjorden, som i 60 år varit hem för den norska socialdemokratins ungdomsförbund.
I ett otal artiklar har vi sedan den 22 juli genom intervjuer med överlevande försökt förmedla en bild av hur det var att befinna sig på ön när Anders Behring Breivik började skjuta. Denna känsla av skräck går förmodligen aldrig att beskriva om man inte varit med om den. Besöket på Utøya ger en vag bild, men den är tillräckligt otäck.
Någonstans här kastade sig Elin L’Estrange, som blev intervjuad i DN efter tragedin, i vattnet och simmade för sitt liv.
Här någonstans gömde sig Ida Galtung, barnbarn till fredsforskaren Johan Galtung, med sin gröna regnkappa som kamouflage.
Någonstans här miste Bano Rashid livet, vars begravning blev en manifestation för det mångkulturella Norge.
Jag står i den stora samlingssalen där förra statsministern Gro Harlem Brundtland den där dagen talade till Arbeiderpartiets ungdomar vid lunchtid innan hon reste tillbaka till fastlandet. Det är kulhål i väggen. I rummet intill har någon förgäves försökt tvätta bort märkena av blod.
Jag vandrar stigen ned till Pumphuset, som ligger alldeles nere i vattenkanten på öns baksida. Här sköts minst tolv av dödsoffren. Inträngda i ett hörn när gärningsmannen kom nedför backen.
Skogen är gles på Utøya. Det finns få ställen att gömma sig på.
Annars är det litet som vittnar om att denna plats var scen för den mest dramatiska och omtalade händelsen i Norge sedan andra världskriget. I Hovedhuset, den vitmålade byggnaden som synts på många bilder och blivit en sorts symbol för massakern, är det som tiden stått still – och det har den på ett sätt gjort sedan den 22 juli. Vid det slitna skrivbordet finns en faxmaskin. På en hylla på väggen står en liten byst av Lenin och en urdrucken coca-colaflaska. Ett schema berättar ironiskt att deltagarna fredag den 22 juli mellan klockan 17 och 18 kan delta i ett seminarium om självförsvar.
Det var i denna byggnad som Eskil Pedersen, ordförande i Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, befann sig när han hörde skotten. Nu står han utanför huset och ger fler intervjuer än hans röst tillåter.
– Jag förstod inte vad som hände. Jag hörde skotten, men såg aldrig vem det var som sköt. Så ringde min telefon och jag blev uppmanad att springa till båten, säger Eskil Pedersen när han ombeds berätta om ögonblicken som kom att förändra hans och många andras liv.
Det är fjärde gången som han är tillbaka på Utøya. Han erkänner att det är med blandade känslor.
– Jag har varit här varje år sedan 2000 och det är en underbar ö som väcker härliga minnen. Samtidigt kommer jag aldrig att kunna gå i land här utan att tänka på den 22 juli, säger Eskil Pedersen.
Många andra som överlevde har svårare för att återvända och det säger sig Eskil Pedersen ha full förståelse för. Men AUF:s mål, och det upprepar han gång på gång, är att ta tillbaka Utøya. Förhoppningen är att redan nästa år ha sommarläger igen – även om Eskil Pedersen också är medveten om att såren kommer ta tid att läka.
Ön som i Norge blivit känd för att den format mycket av landets politik kommer också alltid att vara förknippad med en tragedi.