Kön av svarta lyxbilar ringlar som en långsam anakonda genom den upplysta parken. I fem dagar har ljusteknikerna på Luz é Magica arbetat med att ljussätta den tropiska planteringen som den brasilianske arkitekten Oscar Americano testamenterade till sin egen stiftelse.
Värd för kvällen är World Childhood Foundation, den svenska drottningens ideella stiftelse som hon startade för snart fem år sedan. Kvällens middag är ett tack till alla i Brasilien som sponsrar verksamheten. Över fem hundra företagsledare och andra förmögna brasilianare har bjudits in.
Vid ingången till den exklusiva villan i parken står välklädda män och öppnar dörrarna. De leder sällskapen in mot receptionen och kör sedan i väg och parkerar bilarna. När drottningen anländer exploderar fotoblixtarna. Silvia de Toledo Sommerlath tycks även vara Brasiliens drottning.
Kan ni vara vänliga att stiga åt sidan. Ni får inte stå här, uppmanar säkerhetsvakterna.
Bakom villan reser sig den enorma festlokalen som byggts upp i parken enbart för detta tillfälle. Ett trägolv har lagts ut mellan träden som reser sig fritt genom lokalen och ut genom takpresenningen. Väggarna är täckta av draperier i genomskinlig plast och på golvet har det rullats ut en beige heltäckningsmatta.
Vid ena långsidan har festarrangören Vera Simão låtit en trädexpert plantera en stor jabuticabeira, drottningens älsklingsträd. Trädet, vars svarta bär växer direkt på stammen, fanns det en hel dunge av på farmen där Silvia tillbringade sina sommarlov.
Efter middagen kallar drottningen upp Pelé på scen. Världens största fotbollsspelare kan inte dölja sin förtjusning och tar genast tag i mikrofonen. Pelé drar en historia från VM-finalen 1958 i Stockholm när han som sjuttonåring fick träffa Sveriges konung Gustav VI Adolf.
Jag hade föreställt mig att kungligheter satt på guldtroner och fick sin fötter kyssta av oss vanliga dödliga, skrattar Pelé och får gästerna att sätta kaffet i halsen.
Pelé berättar om när den svenske kungen kom fram till honom efter finalen mot Sverige på Råsunda.
Han sträckte ut båda händerna och utropade Wonderful, Wonderful till mig. Jag förstod inte vad han menade. Nä herrn, svarade jag. Jag heter Pelé.
Sedan tar Silvia fram en present. Hon vill räcka över ett minne från dagens Stockholm. Djurgården IF:s matchtröja. Pelé tackar och bugar och tar de svenska mästarnas tröja med sig. Därefter lämnar drottningen och kungen scenen.
Första gången Silvia kom till Brasilien var hon två år. Hon anlände med det brasilianska fartyget Santarem som hämtat hem de sydamerikaner som av någon anledning befunnit sig i Tyskland under andra världskriget. Med på fartyget var hennes två äldre bröder Ralf och Walther junior, och fyraårige Jörg Sommerlath.
Han hade fötts i Berlin under kriget.
Pappa Walther Sommerlath hade fått sin verkstadsfabrik bombad av de allierade och tvingats evakuera familjen från Nikolassee utanför Berlin till det skonade Heidelberg. Där föddes Silvia Renate, parets första och enda dotter, på lilljulafton 1943.
För mamma Alice de Toledo var situationen värst. Hon var brasilianska och hade träffat den unge tyske affärsmannen på stranden i Rio de Janeiro i mitten av tjugotalet. Trots att hon bara var sjutton år gifte de sig kort efter och flyttade till São Paulo. I slutet av trettiotalet försämrades däremot det politiska läget för tyskkolonin i staden och Walther bestämde sig för att ta med familjen till Tyskland.
Andra världskriget började, och när USA senare förklarade krig mot Tyskland anslöt sig Brasilien på de allierades sida. Brasilien skickade trupper till Italien och i en av dem ingick Alice bror, Silvias morbror. Han var läkare i den brasilianska armén och stred mot tyskarna i södra Italien.
Inte förrän efter den sista våldsamma attacken, slutstriden i Berlin 1945, kom Walther Sommerlath tillbaka till Heidelberg. Återresan till Brasilien kunde planeras.
De köpte ett rosa kolonialhus med vita knutar i centrala São Paulo och började ett nytt liv. Dotterbolaget till den tyska stålkoncernen Röchling-Buderus som Walther jobbat för tidigare i Brasilien fanns däremot inte kvar. Företaget lades ned efter kriget och koncernchefen Hermann Röchling dömdes till tio års fängelse för krigsförbrytelser.
Silvias pappa fick i stället i uppdrag av det svenska stålbolaget Uddeholm att bygga upp ett brasilianskt dotterbolag till dem. Snart blev han vd för dotterbolaget och familjens ekonomi var räddad. Silvia skrevs in på en tysk privatskola i São Paulo och fick så småningom ett eget rum på övervåningen. För att sprida glädje i det nya hemmet skaffade familjen en apa. Micki blev Silvias främsta lekkamrat under de kommande åren.
Det är fredag eftermiddag och rusningstrafiken på den sexfiliga Rua da Consolação i centrala São Paulo har korkat igen totalt. Det kommer att ta timmar för många att nå sina hem inför helgen. På en liten sidogata har helgstämningen redan kommit i gång. Några ungdomsgäng står utspridda längs gatstumpen. Stämningen är tuff. Ett gäng står i en cirkel och låter en joint gå runt. Lite längre bort står några och fumlar med något som liknar crack. Det märks att bakgatan inte tillhör mångmiljonstadens bästa kvarter.
Längre ned ligger gymnasieskolan. Den är sliten. På fasaden har några hiphoppare ritat sina tags. Den gamla inskriptionen Deutsche Schule ovanför huvudentrén är däremot intakt.
Ni får vänta tills det ringer ut. Vakten låser dörren när det är lektion, förklarar en av flickorna som står och väntar utanför porten.
När Silvia Renate Sommerlath skrevs in på skolan 1949 hade den tyska privatskolan nyligen ändrat namn till Colégio Visconde de Porto Seguro. Det var inte längre passande att ha ett tyskklingande namn i Brasilien. Silvia var fem år och började ta del av undervisning på både portugisiska och tyska. Högre upp i klasserna fick hon även studera engelska, franska och latin.
Någon gång på sjuttiotalet blev lokalerna för små för privatskolan och kommunen tog över den vackra byggnaden från sekelskiftet. Álvaro de Souza Rosa, biträdande rektor på E P Caetano de Campos, sitter längst in bakom ett skrivbord på rektorsexpeditionen när vi knackar på.
Jag trodde faktiskt att jag skulle få träffa henne i våras. På jubileumsfesten på Morumbistadion. Men hon kunde inte komma. Kan tänka mig att en drottning har mycket att stå i, säger han.
Vad den biträdande rektorn tänker på är 125-årsjubileet av den tyska privatskolan i São Paulo som firades tidigare i år. Femtio tusen före detta elever och lärare med familjer var bjudna till den hyrda fotbollsstadion. In i det sista hoppades ledningen på att deras mest berömda elev skulle dyka upp. I stället skickade hon ett officiellt telegram från slottet i Stockholm.
Jag har sett faxkopian av telegrammet. Det är vackert. Hon verkar hålla portugisiskan vid gott liv, säger han och ber sekreteraren ta över rektorsexpeditionen.
Han vill visa var det klassiska klassfotot med Silvia togs. Vi går genom de slitna korridorerna. Skolan är nedgången. Álvaro skulle kunnat ha beklagat sig ett antal gånger för att ingenting renoverats sedan den svenska drottningen gick här på femtiotalet. Men det gör han inte. Han är stolt över sin skola.
Vi är faktiskt den kommunala skola som har längst kö i hela São Paulo. Alla vill ha in sina barn här.
För att drottningen studerat här?
Nej, nej. För att vi har fått bort knarket. Det finns inget knark på skolan.
Álvaro berättar hur den nya rektorn drivit en benhård kampanj sedan han kom till gymnasieskolan för tre år sedan. Ingen släpps in i skolan som inte är elev. Ingen får ha mobiltelefon på inom skolans område. Ingen släpps ut från skolan under lektionstid utan att ha fått ett intyg från rektorsexpeditionen.
Här utanför, säger han och pekar genom de mönstrade sekelskiftsfönsterna. Här kryllar det av knarklangare. De står här hela dagarna. Men ingen kommer in. Inte en enda.
Efter att borgmästaren Celso Daniel infört samma hårda regler på alla de kommunala skolor i industriförorten Santo André utanför São Paulo för två år sedan hittades han styckad vid en rastplats. Är de inte rädda för repressalier?
Det är klart vi är. Men vad ska vi göra? Ska vi överlåta vår skolgård till crackförsäljarna? Nej, det kan vi inte. Vi måste sätta hårt mot hårt.
Den sextiotvååriga biträdande rektorn går ut på skolgården och ställer sig vid ena hörnet av byggnaden.
Här satt hon. I mitten. Brett leendes. Jag har bilden på kontoret. Tror hon kan ha varit elva, tolv någonting. Håret var bakåtstruket.
Jag undrar om Silvias betyg också finns kvar på skolan. Det finns de inte. Privatskolan tog med sig allt när de flyttade till överklassområdet Morumbi på sjuttiotalet.
Den brasilianska landsbygden är vacker. Böljande gröna fält med enorma eukalyptosodlingar, apelsinlundar och sockerrörsfält. Det var de europeiska och japanska emigranterna som befolkade delstaten São Paulos inland i slutet av 1800-talet. De flesta kom från Italien och Tyskland men även hundratusentals japaner sökte sig hit under kaffeboomen vid förra sekelskiftet.
I dag finns det inte många kaffeplantager kvar i inlandet. Klimatförändringar har gjort att den mördande frosten tvingat kaffeodlingarna längre norrut mot den varmare delstaten Minas Gerais. En av de få som finns kvar ligger på en kulle, tre timmars färd från São Paulo.
Dofterna sveper in i bilen när vi svänger in på den allé som leder fram till huset där Silvias mamma växte upp.
En man i cowboyhatt och käpp och tar emot utanför herrgården. Det är Silvias syssling Álvaro Pinto de Aguiar. Han tröttnade på livet som finansman i São Paulo för tio år sedan och tog över den gamla släktgården. I dag är han en av de få som odlar ekologiskt kaffe i Brasilien.
Ska det vara en välkomstdrink, frågar han och ber kökspersonalen göra i ordning var sin caipirinha åt oss.
Vi går in det ståtliga huset från sekelskiftet. I hallen hänger den stora släkttavlan. Överst är fotot på hans farfars far Joaquim Floriano de Toledo, mannen som grundade Fazenda Cafezal 1891. Lite längre ned hänger porträttet på Silvias mormor och morfar. Mormorn ser sträng ut. Längst ned sitter bilden på Alice de Toledo.
Hon föddes här i huset, berättar Álvaro och leder in oss i biblioteket.
Bokhyllorna utgörs av en vacker gammal inredning från ett nedlagt apotek i byn. På en hylla står ett foto med hans fru Vera och Silvia när hon var på besök här för några år sedan.
På ett annat foto syns hans dotter Vivian med jämnåriga Madeleine vid husets swimmingpool. Kronprinsessan Victoria står bredvid.
Hon filmade allt när hon var här. Hon skulle visa upp för pappa sa hon. Han har ju aldrig varit här. Det var faktiskt länge sedan han var i Brasilien. Silvia kommer mest ensamnu för tiden. Men hon kommer oftare. Det senaste tiden har hon kommit nästan varje år, berättar Álvaro, eller Álvarito, som drottningen kallar honom.
Den farm som Silvia tillbringade mest tid på under sin uppväxt i Brasilien ligger i granndelstaten Paraná. Tjugo mil söder om Álvaros kaffeplantage. Här bodde Silvia under sina sommarlov. Det är söndag eftermiddag när vi kör in på gården.
Dungen av de vackra jabuticabeiraträden ligger precis vid inkörsporten till villan. På verandan sitter Maria Alice de Toledo Ferreira. Hon är den kusin som Silvia hade mest kontakt med under sin uppväxt i Brasilien.
Förra året var hon här på farmen och hälsade på. Faktiskt första gången sedan hon flyttade till Tyskland som tonåring. Hon ville återuppleva gamla barndomsminnen. Men jag tror hon blev besviken. Inte mycket finns kvar, berättar Maria Alice.
Det gamla boningshuset är ersatt av en modern lågplansvilla. Kaffeladan där de hoppade i kaffebönorna är riven. Inte heller de kringliggande byggnaderna där bönorna soltorkades finns kvar. Inte ens kaffebuskarna på fälten. När Maria Alices far gick bort för tio år sedan tog hon över farmen och bestämde sig för att satsa på sockerrör. I dag är hela Fazenda São Domingos ett stort sockerrörsfält.
Vi gick omkring här och pratade i några timmar. Sedan åkte hon i väg till min systers gård några mil bort. I dag är det de som har mest kontakt. Och min mamma så klart. Hon och Silvia är som mor och dotter.
Maria Alice minns hur hennes mamma reagerade när hon fick reda på att Silvia gick ut med en kronprins.
Hon har alltid gillat kungar och drottningar och sådant. Alltid köpt de där tidningarna. Mamma vet allt om drottningen av ditt och drottningen av datt. Så gick hennes egen systerdotter ut med en blivande kung. Hon var eld och lågor och ringde mig direkt.
Maria Alices mamma Lygia de Toledo Ferreira och Silvia har den bästa kontakten i släkten. De ringer varandra ständigt och delar med sig av vardagen. Lygia är så stolt över Silvia, berättar Maria Alice.
I förra veckan hade mamma sagt till läkaren som opererat henne för ett lårbensbrott att han skulle vara glad att han hade fått operera henne. För det är väl inte varje dag han får operera ett lårben som tillhör en moster till en drottning.
Maria Alice skrattar hjärtligt.
Jag är glad att Silvia kan ge henne det. Det är något jag aldrig kan ge.
Ska du åka in och träffa din kusin nu när hon är i São Paulo?
Jag hade tänkt att åka dit. Mamma ska ha en bjudning på tisdag. Men jag tror jag lämnar det till dem. Jag har mina sockerrör att ta hand om här. Och mina hundar, säger Maria Alice.
I hjärtat av São Paulo är Sala Amazônia på Hotel Renaissance fullsatt. World Childhood Foundations årsmöte ska inledas med en presskonferens av stiftelsens grundare. En timme innan är platserna upptagna. De brasilianska reportrarna filar på sina frågor och det tyska teve-teamet från ARD riggar upp sina kameror. Silvia är även Tysklands drottning. När drottningen anländer går en susning genom salen. Hon kommer ensam. Leendes. Utan hovdam. Det hade ingen väntat sig. Vänligt låter hon fotograferna ta sina bilder tills de är nöjda. Sedan berättar hon avslappnat på flytande portugisiska varför hon startade WCF.
Silvia fortsätter ogenerat att berätta om stiftelsens huvudsakliga inriktning; att stödja projekt som tar hand om barn och minderåriga som blivit eller löper risk att bli sexuellt utnyttjade, och att arbeta för att få ett stopp på spridning av barnpornografi. Reportern på Brasiliens största damtidning Caras häpnar. Pedofili är inget vanligt samtalsämne i världens största katolska land.
Är hon alltid så, undrar Ana Claudia Duarte.
En bit in i presskonferensen får jag tillfälle att fråga drottningen vad det betyder för henne att behålla kontakten med Brasilien.
Mycket, skrattar hon och lutar sig framåt. Jag växte upp här i Brasilien och tillbringade en stor och viktig del av mitt liv här. Kanske de viktigaste åren i mitt liv. Det var en lycklig tid. Jag bodde här i mer än tio år och växte upp i en stor familj. Min mamma, som olyckligtvis gick bort för några år sedan, hade elva syskon. Det gjorde att jag hade mängder av kusiner och släktingar att umgås med.
För mig är alltid Brasilien i mitt hjärta. Jag ska ge dig ett exempel. När jag och mina bröder träffas pratar vi ofta tyska när vi ska bestämma saker och ting. Men när vi är tillsammans och sitter ned och pratar är det alltid portugisiska som gäller. Det är fortfarande det språk jag föredrar.
När presskonferensen är över får jag syn på Silvias sextiotvåårige bror. Han står och röker i foajén. Jag går fram.
Konstigt att hon inte har någon av hovdamerna med sig, inleder jag.
Det har hon. Det är jag som är hovdamen. Jag följer alltid med på hennes resor till Brasilien. Ingen på slottet kan ju portugisiska, berättar Jörg Sommerlath och drar in ett bloss.
Jag passar på att fråga vad han tänkt ge sin syster i sextioårspresent.
Det säger jag inte. Det är en överraskning.
Kom igen. Stort eller litet?
Nej, det kan jag inte avslöja. Det enda jag kan säga är att det är något väldigt, väldigt speciellt. Något som jag lagt ned mycket tid på.
Något du gjort själv?
Nja, på sätt och vis. Du får fråga när hon fått presenten. Vi ska till Stockholm och fira henne.