Kommerserådet Maximilian Platze driver ett av Wiens traditionella kaffehus, Café Weimar – en dröm av mörkt trä, kristallkronor, gnistrande speglar och textilier i grönt och guld. Kontrasten kändes stor när han nyligen besökte det sjudande och dynamiska Peking, berättar han för DN.
– I Peking liksom i Istanbul är de på väg framåt. Att komma tillbaka till Wien kändes som att komma tillbaka till ett museum, utbrister han.
På tågresan från Istanbul till Paris har DN de senaste dagarna passerat områden i Balkan och Centraleuropa som en gång styrdes från Wien av det mäktiga habsburgska imperiet.
Och Wien ser fortfarande ut som en kejserlig huvudstad med sina palats, fontäner och ryttarstatyer. Det är svårt att i dag föreställa sig att den mäktiga parlamentsbyggnaden vid Ringstrasse var halvt sönderbombad efter andra världskriget.
Och i Wiens berömda kaffehus sammanfattas mycket av stadens historia. Enligt traditionen kom kaffet först till Wien sedan turkarnas belägring av staden slagits tillbaka 1683. En viss Jerzy Franciszek Kulczycki startade det första kaffehuset sedan han fått säckar med de mystiska mörka bönorna som krigsbyte. Under 1700-talet blev kaffehusen samlingsplatser där gästerna spelade kort eller läste tidningar och regimkritiska pamfletter.
På 1800-talet spreds de wienska kaffehusens renommé över Europa, särskilt efter världsutställningen i Wien 1873.
Och lagom till världsutställningen öppnades det eleganta Café Landtmann i Wiens första distrikt. Här har både Sigmund Freud och Marlene Dietrich läppjat på kaffe. Kaféet har aldrig haft stängt, inte ens under världskrigen, berättar Berndt Querfeld från den nuvarande ägarfamiljen. Inredningen från 1927 är numera kulturskyddad. I dag är det folk från näringsliv och politik som stämmer träff på Café Landtmann för diskreta möten och informella uppgörelser.
De wienska kaffehusen har alltid först och främst varit mötesplatser, säger Berndt Querfeld:
– Det är därför kaffet aldrig har varit så viktigt här. Wien är berömt för sina kaffehus, men inte för sitt kaffe!
Det traditionella wienska kaffet är ”långt”, utspätt med mycket vatten, för att räcka till långa samtal, och ter sig för espressoälskaren mest som kaffeblask.
Maximilian Platzes Café Weimar ligger i Wiens nionde distrikt, den stadsdel där Sigmund Freud drev sin praktik och ett stenkast från operahuset Volksoper. Efter andra världskriget höll kaffehuset stängt i fem år när den amerikanska militären tog över huset och skötte sina löneutbetalningar från kafélokalen.
Men nu är det återställt till sin forna glans. Här kan man läsa tidningar från hela världen monterade på traditionella ställningar och lyssna på musik medan man dricker sitt kaffe, serverat av kypare i klassiskt svartvitt.
Maximilian Platze visar hur den lilla brickan med kaffe och vattenglas ska placeras så att gästen vet exakt var de står och kan lyfta kaffekoppen utan att se upp från tidningen.
Men han ser med viss ironi på de wienska traditionerna inklusive sin anrika titel ”kommerseråd”.
– I Österrike måste man ha en titel. Vi saknar monarkin, titlarna är republikens adel, säger han.
Och även om österrikarna inte alls vill ha tillbaka kejsarna lever habsburgska traditioner kvar i EU-politiken. I Österrikes varma känslor för Ungern och Kroatien, liksom i oviljan att se arvfienden Turkiet som EU-medlem.