– Att rycka upp en indian från hans boplats är som att ta en fisk ur havet, säger R J Molinere, skeppare, fiskare och jägare i den lilla byn Grand Bois i södra Louisianas träskland.
Vi kör ut från ett New Orleans som fortfarande blottar djupa sår av orkanen ”Katrina”. Förfallna, halvt raserade och uppruttnade hus kantar motorvägen genom stans västra utkanter. Snart befinner vi oss i Mississippiflodens delta, ett yppigt grönt sceneri som är genomkorsat av träskutloppen som kallas bayous, naturliga vattenvägar och grävda kanaler.
Vi ska besöka R J Molineres syster Clarice Friloux, som bor med sin man, son, dotter och barnbarn i Grand Bois, mitt i det stora område som sedan århundraden befolkas av United Houma Nation. Mannen Danny är förtidspensionerad, sonen Danny Jr jobbar på en produktionsplattform i Mexikanska golfen 14 dagar i stöten. Övrig tid fiskar han räkor.
Clarice möter med ett varmt leende, och hennes stora gråvita hund viftar inbjudande på svansen. Det dröjer en stund in i mitt samtal med Clarice innan jag förstår att ”hunden” i själva verket är en varg – en korsning mellan en kanadensisk skogsvarg och polarvarg. Men då är det för sent att rygga tillbaka. Jag har redan kelat med vargen en bra stund.
Clarice har slagits för sitt folk i årtionden, och det var främst genom en händelse för mer än femton år sedan som hon blev en förkämpe för houma-indianerna.
En vårdag 1994 rullade en konvoj med ett 80-tal tankbilar genom den lilla byn Grand Bois. Under en vecka dumpade fordonen över 5 000 fat med en svart sörja i en liten skogstjärn – ett ofördärvat ställe där såväl indianer som cajuns (vita franskättlingar) i århundraden fiskat kräftor och jagat alligatorer.
Snart spred sig en vidrig lukt som av ruttna ägg över hela byn, och invånarna började drabbas av kräkningar, huvudvärk, diarré, hudutslag, näsblod och magbesvär. Clarice Friloux och några vänner i Grand Bois anlitade en advokat, och det visade sig att det var oljejätten Exxon som på detta sätt gjorde sig av med borrmassor från en oljekälla i Alabama. Avfallet innehöll bly och andra tungmetaller, bensen och arsenik. Flera bostadshus låg så nära som 100 meter från tippen.
– Men de tog inte bort giftet. Däremot körde de bort dem som bodde närmast. De kastades ut och fick skaffa sig någonstans att bo bäst de kunde. Men de hade det inte lätt, de var fiskare och bönder som nu berövats sin mark och sitt vatten, säger Clarice Friloux.
I den rättsliga processen var byborna chanslösa. Oljebolaget hade resurserna och kunde sätta in 15 av sina bästa advokater. En av jurymedlemmarna var dessutom en före detta Exxon-anställd. Och gifttippen är kvar.
Clarice Friloux ger många exempel på hur lagar och politik gynnar bolagsintressen i Louisiana. Kemikalier som klassas som farliga gifter i andra delstater behöver inte ha varningsskyltar i Louisiana. Olja och gas är delstatens viktigaste industri, så ingen tjänsteman eller folkvald motarbetar dessa intressen.
Så har det varit i mer än hundra år. The United Houma Nation, som de 17.000 indianerna av stammen kallar sig, har levt i området sedan minst 200 år.
När USA köpte Louisiana från Frankrike 1803 ändrades till en början inte mycket i deras liv, och cajunfranskan (som de tvingats att lära sig) förblev deras språk (ända tills det blev förgripligt med franska, och engelskan var det enda rätta). I motsats till andra större stammar fick aldrig houma federalt erkännande som en stam med rättigheter till land.
I 1900-talets början upptäckte amerikanska pälsjägare och oljebolag områdets naturrikedomar och de inledde exploatering i stor skala. Louisianas oljeindustri växte snabbt, och oljekällor borrades. I några fall förstördes förfädernas begravningsplatser.
– På en gravplats byggde Shell ett raffinaderi. De flyttade skeletten till Alabama. Men deras själar finns kvar där, säger R J Molinere.
Från den förra miljökatastrofen är steget inte långt till den nu pågående. Clarice Friloux tar fram en karta över södra Louisianas deltaland. Området liknar ingenting av hur det såg ut för 10–20 år sedan. Mycket av det som inte för så länge sedan var fastland eller våtmark har försvunnit och ersatts med öppet vatten.
– Erosionen är orsakad av både naturen och människan. De senaste årens starka orkaner har sammanfallit med den miljöförstöring som oljebolagen är skyldiga till. De har muddrat transportkanaler för olja och gas och den ökade tunga trafiken på vattnet gör att kanalerna fortsätter att vidgas och mer och mer land fräts bort av vattnet, säger Clarice.
När öar och sandrevlar försvinner strömmar mer saltvatten in, och då dör det gräs som binder jord och lera. När gräset är borta spolas öarna bort. Med oljeutsläppet dödas också det gräs som växer i saltvatten, och utan en skyddande svål av gräs kommer de yttre öarna som finns kvar att sköljas bort inom två tre månader.
Hennes bror R J Molinere med en lång vacker fläta i nacken, ser hur hela hans tillvaro är på väg att raseras. Han är yrkesfiskare och har hela sitt liv livnärt sig på att räkfiske, ostron och jakt på alligatorer.
– Jag lever på det marken och sjön ger. Alligatorerna? De blir handväskor, plånböcker och boots, säger R J.
Vi går ut i den brännande middagshettan för att titta på den grävda kanalen från en intilliggande bayou, där fyra fem alligatorer lojt simmar omkring. R J berättar att skinnet på en medelstor alligator kan vara värt 2.500–3.000 dollar.
– Köttet är delikat, och det tar jag hand om själv. Särskilt det vita köttet i stjärten är gott.
Han är femtonfaldig USA-mästare i armbrytning, vilket hans kraftiga armar vittnar om. Han ser stolt ut när han berättar att Arnold Schwarzenegger, guvernören i Kalifornien, bjöd in honom till sin egen turnering som han vann. Alligatorhistorier har han hur många som helst av. De är inte så farliga, påstår han, och han har simmat bland dem utan problem. Om det är något som är riktigt farligt så är det inte käftarna, utan stjärten. En gång, under en båttur, träffades han av ett slag av den rakbladsvassa stjärten, och var nära att få benet avslaget. Hade han då trillat i vattnet ...
– Men om de nu inte kan stoppa oljan från att komma in här kommer allt marint liv att förstöras, och då försvinner även alligatorerna. Jag är jag rädd för att min son, som har lärt sig allt om livet och naturen, inte kommer att kunna leva på samma sätt som jag har gjort. Kommer oljan in hit är det kört. Till skillnad från öppna stränder som kan saneras kan träsklanden inte städas upp. Oljan dödar allt liv.
R J ledsagar oss till Dulac, en liten hamn två mil söderut i deltat. Härifrån bjuds vi på en sjötur av Earl Gauthreax, en före detta fiskare som nu är sjukskriven för sin cancer. Hans son Eric rattar den flatbottnade båten. Via bayoun Grand Caillou och den breda Houma Navigation Canal dundrar vi i 30 knops fart ut mot havsbandet för att titta på var oljan har hamnat. Längs kajerna på vår väg syns räktrålare och andra fiskefartyg ligga stilla. Större delen av fiskevattnen är avstängda på grund av oljan.
– Över 90 procent av folket här lever antingen på fiske eller på oljeindustrin, eller både och. Så när Obama nu vill stoppa oljeborrning till havs kommer vi att drabbas dubbelt, säger Earl Gauthreax.
Vi passerar en ostronbädd på grunt vatten och intill syns ett par tumlare som snappar efter fisk. En stor flock pelikaner, både bruna och vita, häckar på ett skär. Det ser rent ut i vattnet, men Eric berättar att han för två veckor sedan just här såg ett tjockt oljetäcke i vattnet. Han tror att BP:s besprutning med kemikalier har löst upp oljan.
Havet öppnar sig och vågorna blir högre. Något som fysiskt stoppar oljan, till exempel i form av uppblåsbara länsar mellan de yttersta öarna, syns inte till.
Flera av öarna försvann under ”Katrina”. Kommer en ny kraftig sydvind kan oljan obehindrat ta sig in i de känsliga våtmarkerna.
Halvvägs på återresan ropar Earl till. Vi närmar oss en liten grässlänt vid vattenbrynet. Det är något som ser konstigt ut. Nedre delen av grässtråna är bruna och kletiga. En lukt av olja och förruttnelse stiger upp. Både Earl och Eric är klart tagna av uptäckten. Gräset är grönt i toppen, men det dör snart. Med gräset borta försvinner ett avgörande led i näringskedjan, räkor fortplantar sig till exempel i våtmarken.
– Det är hemskt att oljan har trängt så här långt in, ända hit till bräckvattnet. Det betyder att oljan kan komma in ytterligare en bit och då kan dricksvattentäkterna angripas. Om det händer blir det väsen. För då är det inte bara vi fattiga fiskare och indianer som drabbas, säger Eric.
Earls skräckscenario är att oljan fortfarande läcker när nästa stora orkan kommer.
– Då kommer våra bostadsområden inte bara att bli översvämmade av vatten, utan dränkas av oljeblandat vatten. Då kommer husen att förstöras för gott.
När vi återkommer till Clarice Frilouxs hem säger hennes andra bror Al Molinere, även han fiskare, att ”vi räknas inte för regeringen”. Han har försökt få hjälpa till i upprensningsarbetet men har avvisats.
– Vi är dubbelt diskriminerade som fiskare och indianer.
Clarice ser mönstret: Åter förbigås ursprungsbefolkningen när det gäller upprensningarbetet. Den BP-styrda ”responsoperationen” anställer folk utifrån för att arbeta med oljebekämpningen, i stället för att anställa lokalbefolk ningen och fiskare som har förlorat sin försörjning.
– Det är vi som kan de lokala förhållandena, här vet vi allt om vattenvägarna, hur strömmarna går och var ostronbankar och krabbor finns. Men BP frågar inte oss, de har inte visat sig här. Följden är att det inte har lagts ut några skydd alls för våra våtmarker, så om det blåser upp kommer oljan att komma in här utan hinder. Men det är som det har varit hela tiden: ingen lyssnar på oss, medan vi bara kan sitta här och se vår kust försvinna.
Hon är inte förvånad. Fördomar och diskriminering lever kvar. Först för 40 år sedan – åratal efter Civil Rights Act – tilläts indianbarn gå i vanliga kommunala skolor.
– Och vad fick vi lära oss? Bara att Columbus upptäckt Amerika, men inte ett ord om vår långa historia i detta land. En gång kom min dotter hem efter att ha sett Disneys film ”Pocahontas”, och hon frågade: ”Mamma, varför kallar de oss för vildar?”