Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai har avslutat sin tre veckor långa tiggarresa i USA och Europa.
Beskeden från västregeringarna har inte varit särskilt uppmuntrande: Rejäla reformer först, pengar sedan.
Genomgående har västländernas ledare meddelat den före detta oppositionsmannen Tsvangirai att de inte kan ställa upp med några utvecklingspengar till det utarmade Zimbabwe förrän landet fått verklig demokrati och respekterar de mänskliga rättigheterna.
En del analytiker tror att Tsvangirai ska kunna utnyttja trycket från västvärlden till att pressa president Robert Mugabe att bli mer medgörlig.
Andra befarar att premiärministern kan göras till syndabock för landets kris om uteblivet stöd från väst leder till att ekonomin fullständigt kollapsar.
När Tsvangirai gav sig ut på sin rundresa talade hans parti MDC om att han borde kunna dra in löften om mellan 700 miljoner och en miljard USA-dollar. Men han kommer hem med bara drygt 200 miljoner dollar, och merparten av den summan går till fristående organisationer, inte till regeringen, vilket talar sitt tydliga språk om fortsatt misstro.
Rivaliteten mellan Mugabe och Tsvangirai består, men efter att ha lovat miljoner zimbabwier lindrad nöd har de båda ledarna inget annat val än att försöka samarbeta. Bådas trovärdighet hänger på att de kan få in de 10 miljarder dollar som behövs för att få ned den 90-procentiga arbetslösheten, bygga upp de förfallna skolorna, fylla sjukhusen med utrustning och mediciner och reparera de söndertrasade vägarna.
I kretsen kring Mugabe, där man fortfarande inte har mycket till övers för Tsvangirai, ser man de uteblivna löftena från Europa som ett tecken på att premiärministern inte är en kompetent ledare.
I många år har Mugabe – med all rätt – fått skulden för Zimbabwes djupa kris. Tsvangirai har i stort sett undgått kritisk granskning. Nu är smekmånaden med folket och omvärlden över. Det krävs resultat – snabbt.
– Det finns en gräns för hur länge han kan skylla på det som hänt tidigare. Om han inte kan leva upp till sina egna löften, får han stå till svars för det, säger Lovemore Madhuku, ordförande för påtryckningsgruppen Nationella konstitutionella församlingen.
Ändå tror den erfarne politiske kommentatorn John Makumbe att Tsvangirai så småningom går segrande ur maktkampen:
– Som jag ser det kan Mugabe och hans folk förhala reformprocessen här och där. Men förr eller senare blir de tvingade att ge med sig eftersom de behöver det utländska biståndet för att få fart på ekonomin, och då kan Tsvangirai dra fördel av deras bristande samarbete.