De sista två milen efter staden Ali Pur var vägen otrolig sliten och skumpig. Efter en nerförsbacke försvann vägen under vattnet som sedan täckte hela landskapet. Vid vägens slut stod en rasande man och skällde ut major Qunber, läkare vid arméns förläggning i närheten.
– Vi har inte fått någon hjälp alls av er, sade den rasande mannen som heter Gul Muhammad.
– Våra helikoptrar har släppt ner tusentals matransoner över området, svarade major Qunber och svepte med armen över de åkrar och ängar som nu förvandlats till skärgård.
Majoren påminde lite om en gammal kolonialöverste och sade på pidginengelska:
– Människorna här är lyckliga. Om ni ger dem ett leende får ni två tillbaka.
Men just då verkade de som samlats runt den rasande mannen inte särskilt lyckliga. Alla var upprörda över den uteblivna hjälpen.
– Det fungerar inte att bara du kommer ut och talar om hur mycket mat byn behöver, sade majoren vänligt till Gul Muhammad. Alla i byn måste komma ut och visa upp sig.
Armén har åkt runt med en liten båt och evakuerat folk som vill i land och har försökt utreda hur många som är kvar i byarna. Sedan kommer helikoptrarna med maten.
– Kvinnor och barn ska inte behöva komma ut och prata med soldaterna, svarade Gul Muhammad ilsket. Det är jag som bestämmer i byn.
Byn Moza Sarki låg nu helt isolerad två kilometer bortom vägens slut. När arméns båt kom tillbaka gjorde den en liten extra tur med Dagens Nyheters utsända.
På en ö några hundra meter bort satt en kvinna och tvättade håret i vattenbrynet och några personer rörde sig bakom henne. Det fanns inga hus på ön, bara några regnskydd av vass och bråte.
Vi lade till båten och frågade var husen hade stått.
– Där och där och där, svarade de i mun på varandra och pekade åt olika håll över öriket.
Armén har evakuerat ungefär hälften av de 10 000 människor som bodde i området.
– Först åkte vi också med in till land, sade Faqir Baksh. Men då kom plundrarna och tog det lilla vi hade kvar. Så då beslöt vi att stanna kvar. Vi vadar i land och köper vad vi behöver i affären. Av armén har vi inte fått någonting.
Plötsligt blir de unga soldaterna som kört båten djupt indignerade.
– Titta här, säger de och pekar mot båten bottens där det ligger en grötig sörja.
– Det är mjöl som läckt ut ur säckarna! Vi har kört ut massor av mat i båten, förutom det som helikoptrarna kommer med.
De 20 miljoner människor som drabbats av översvämningarna har ett enormt behov av akut hjälp. Men Gul Muhammads och major Qunbers olika synsätt visar vilka till synes triviala saker som kan hindra hjälpen att nå fram.
I dagstidningen The Nation stod på första sidan att floden Sutluj åter svämmat över sina bräddar och hotade byarna i området. Dagen efter åkte Dagens Nyheter dit. Inte skymten av någon översvämning. Floden flöt fram helt stilla och i den 40-gradiga värmen sökte många svalka i vattnet.
Vår tolk och vägvisare blev mycket upprörd.
– Lokala makthavare rapporterar sådana här felaktigheter för att få mer pengar. Det är förfärligt att försöka sko sig, när det är så många som behöver hjälp.