Bara någon kilometer söder om den stillsamma fiskebyn Bang Thao ligger Kamala Beach, ett av de nya turistorterna i Phuket som riktas mot barnfamiljer som vill ha lugn och säkra bad snarare än äventyr och hålligång. Kamala var ett av de områden av Phuket som drabbades hårdast av flodvågskatastrofen.
- Turisterna hade börjat hitta till vår by, de kom hit och tittade på fiskmarknaden och gjorde utfärder i båtarna, säger Wimol Rajai, som står vid vägkanten med dagens fångst av tonfisk, bläckfisk och red mullet i hinkar fyllda med krossad is.
Men affärerna går dåligt. Sedan flodvågen slog till kommer varken turister eller fiskköpare. En del av den dödsbringande tsunamin slog in i byn och förödde allt i dess väg.
Den lilla saluhallen krossades, liksom ungefär hälften av husen på bygatan. Ett tiotal omkom och lika många saknas i detta lilla samhälle där det bor ungefär 400 personer. Någon eller några av de saknade ligger med säkerhet under den obeskrivliga bråte där vi står, för en kväljande lukt av död hänger i luften. Det hindrar inte folk från att rota bland ruinhögarna på jakt efter saker att sälja.
Boonled Mongdee har fått stora mörka svettfläckar på sin bruna skjorta där han klättrar omkring i den trettiogradiga hettan bland spruckna takpannor, söndersmulade takstolar och förvridna armeringsjärn. Tillsammans med sin son samlar han plast: en uppköpare inne i Patong, den närmsta stora staden, betalar tre baht per kilo.
- Jag kan tjäna tusen baht (motsvarande 180 kronor) en bra dag. Man får ta de tillfällen som finns att tjäna pengar och försörja sin familj. Det har blivit ännu svårare nu efter tsunamin, säger han. Han förnekar att det skulle vara plundring att ta saker från de raserade husen:
- De är ju övergivna nu, de tillhör ingen. Här i Thailand fungerar det inte som i ert land.
Den som åker omkring på Phuketön märker snabbt med vilken iver och effektivitet som återuppbyggnadsarbetet sker. Sopsäckar fulla av bråte körs bort i skytteltrafik, bandtraktorer schaktar undan rasmassor. Avloppsrör, betongtrummor och cementblock forslas fram. Stränderna rensas och är plötsligt åter öppna och inbjudande.
Men resurserna och målmedvetenheten kommer bara turistområdena till del. Det inser vi efter att ha talat med en grupp fiskare som sitter under ett sala, ett solskydd, i närheten av vattenbrynet, omgivna av de karakteristiska långriggade träbåtar som används för fisket.
- Till en början var man glad över att över huvud taget vara vid liv, men nu börjar jag bli orolig för framtiden. Jag är nervös och får ont i huvudet, jag äter värktabletter varje dag, säger Abdulmaleak Kahapana i det att han ler och skrattar på det sätt som thailändare gör när de känner sig besvärade.
- Båten är sönderslagen och det har kommit saltvatten i motorn. Jag kan inte försörja mig och jag vet inte varifrån jag ska få pengar. De som har råd kan laga sina hus. Vi andra får ta in hos släktingar eller försöka hitta nödbostäder.
Regeringen har utlovat viss kompensation till bland annat fiskare och bönder, men detaljerna är oklara. Den distriktsadministration som Bhang Thao tillhör har deklarerat att varje familj ska få 2.000 baht (360 kronor) som en engångssumma för att lindra effekterna efter flodvågen.
När vi kommer till administrationsbyggnaden är det upprorsstämning. Pengarna dröjer och uppretade medborgare som måst vänta skäller och hotar.
- Jag och min familj får lida för att ni inte gör ert jobb, skriker en av de köande, herr Meyachiwit, och vevar upprört med armarna framför en förskrämd tjänsteman.