För lite sedan satt jag på en veranda i en spansk provinsidyll med en bekant. Vi var till synes avskärmade från all världens stress och ävlan. Och så svor min bekant till.
Hans blick hade fallit på en notis i en kvarglömd tidning. Där meddelades att börsinspektionen godkänt det spanska mediekonglomeratet Prisas köp av kabel-tv-företaget Sogecable, ägare till ett trettiotal spanska tv-kanaler.
Min bekant är inte ens spanjor. Han är peruan och arbetar i Lima. Men hans arbetsplats är knuten till Sogecable och han anade oråd.
Det är svårt för en svensk att bilda sig en uppfattning om Prisa-gruppens ställning i spanskt medieliv och politik. Bokförlaget Alfaguara, radio- och tv-kanalerna SER, multimedieföretaget Santillana och kronjuvelen dagstidningen El País, inofficiellt regeringsorgan under socialistiska regeringar. I Latinamerika, inklusive det spansktalande USA, har Prisa på senare år vuxit till ett sannskyldigt imperium.
Prisas historia är en askungesaga. En föräldralös pojke, Jesús Polanco, växte upp i Madrid under hungeråren efter inbördeskriget. Han betalade sina studier med att knacka dörr och sälja böcker. Polanco var entusiastisk Franco-lojalist och med affärssnille och politiska kontakter byggde han upp ett skolboksförlag som nådde monopolställning på flera områden. När nya skolboksdiktat utgick var Polanco ofta den ende som hann utforma nya läromedel i tid till höstterminen.
När Franco dog i november 1975 såg Polanco klarare än andra. Halva landet var socialistiskt, men det fanns inga socialistiska medier. Pressfriheten var en fråga om månader, men socialistpartiet saknade resurser. Polanco gjorde en pragmatisk kovändning, slöt en pakt med socialisterna och lanserade El País, som strax blev landets dominerande nyhetsmedium.
Polanco skiftade flagg, men inte sina lojalitetsbegrepp. De som intresserade sig för socialistregeringens korruptionsskandaler fick köpa borgerliga tidningar. Kritiker och motståndare brännmärktes som frankister på den gamle frankistens order.
Jag träffade en gång Polanco och berättade att i Sverige anses det att medieägare inte ska lägga sig i innehållet. Han ryckte på axlarna:
- Jaha. Det betyder att dynamiska personer kommer att söka sig till andra branscher.
El País är numera upphunnen av sin främsta konkurrent, konservativa El Mundo vars innehåll är lika hårt censurerat som El País. Den som verkligen vill veta vad som händer i Spanien måste hålla sig med en neutral tidning, till exempel provinstidningen La Voz de Galicia, som säljer bra i Madrid av detta skäl.