En bekant berättade att organiserad brottslighet kasserar in skyddspengar från Stockholms krögare och diskoägare. ”Usch då, precis som i Sydamerika”, reagerade en av oss.
Hon som yttrade detta hade inga särskilda erfarenheter av Sydamerika utan ville associera till moraliska bottenregioner i allmänhet.
Visst finns det ledsamheter att uppvisa i Sydamerikas politik. Argentinas peronister konfiskerade – knyckte – nyligen landets pensionsfonder, och Venezuelas Hugo Chávez har med nya rekord i korruption lyckats skapa underskott i en ekonomi med exportintäkter på fyra miljarder kronor i veckan. En stor del av pengarna har Chávez bränt på att köpa argentinska statsobligationer, i hopp om att fördröja peronistregeringens fall.
Peronisterna och Chávez kan inte skapa välstånd ens då deras länder drunknar i intäkter. De framhärdar, av vana och böjelse, i kontinentens bägge arvsynder:
1. Ekonomisk planering får alltid rätta sig efter de politiska behoven.
2. Resurser fördelas av personer, inte av institutioner.
Det glädjande är dock att de flesta latinamerikanska regeringar under krisen inte agerar efter dessa recept. I stället för att trycka sedlar och vältra ansvaret på morgondagen håller de hårt i budgeten och lägger inte om kursen. Flera av dessa kloka regeringar leds av före detta vänsterrevolutionärer.
Argentinas och Venezuelas regeringar består av medelmåttor. De som sitter där har belönats för lojalitet, inte för kompetens. Men västerlänningar i allmänhet har ingen aning om att regeringarna, riksbankerna och statsverken i andra länder, i Brasilien, Chile, Uruguay, Mexiko och Peru, är späckade av expertis. Länderna leds av sina mest kunniga, kreativa och snillrika personer.
När historiens hjul snurrar händer märkliga ting. Ingen har abonnemang på goda tider. Gamla mönstersamhällen vittrar sönder, andra kravlar sig upp ur sin misär mot alla odds. I dag finns större delen av det lediga investeringskapitalet i tredje världen, i de länder där ingen utveckling var möjlig utan främmande investeringar för bara femton år sedan!
För 85 år sedan var argentinska arbetare bättre klädda och åt bättre än sina svenska kolleger. Sedan började Argentina göra saker fel medan Sverige gjorde saker rätt.
Ibland blir det mest ödesdigra, eller framsynta, ett samhälle tar sig för inte uppenbart förrän efter decennier. Men det finns ett par tumregler: Länder som satsat på export och utbildning har inte ångrat det. De som systematiskt negligerat samma saker – Argentina är kardinalexemplet – har hamnat i botten.