Vi står nere i parkeringsgaraget och lyssnar på ljudanläggningen. Daniel Friedrich har tagit bort baksätet i sin blå Opel Corsa, där sitter nu ett extra slutsteg och en stor baslåda, han spelar hardcore, det är som om bastonerna ville spränga takplåten.
– Den här musiken får mig på gott humör, säger han och stänger av innan anläggningen laddat ur batteriet.
Bilarna, han har en Mitsubishi Galant också, har blivit viktiga för honom.
Han började meka med Corsan redan som 16-åring, den tillhörde egentligen hans mor, och han lärde sig allting själv.
– Jag funderade på att bli bilmekaniker, men jag ville inte stå på en verkstad i hela mitt liv, förklarar han.
Nu är i stället bilens hans arbetsredskap när han far runt för att få företag och butiker att köpa plats på navigationskartor – Prenzlauer Berg är hans revir.
– All lön är på provision. Ju mer jag arbetar, desto mer tjänar jag. Och om jag skulle bo i Berlin skulle jag vilja bo där med alla gamla våningar med högt i tak och alla kaféer och barer. Där händer det alltid något till skillnad från här.
Bostadsområdet Marzahn byggdes ute på fälten för de trångbodda familjerna i områden som just Prenzlauer Berg när Honeckerregimen lanserade sitt miljonprogram på 70-talet.
Marzahn är ordentligt baktalat, men sedan ett par år är husen renoverade och här finns också Eastgate, ett nytt shoppingcenter i flera plan.
Daniel Friedrich har under hela sin uppväxt delat en tvåa med sin mor på Raoul Wallenberg Strasse. Nu ska han flytta, inte in till stan, utan ut på landet. Han ska ta över morföräldrarnas hus fem mil nordost om Berlin.
Hans liv har tagit en ny vändning. Daniel Friedrich berättar hur han och hans kompisar förr brukade ägna sig åt att dricka i kapp – i Tyskland kallas det för att ”komasupa”.
– Man hade små flaskor med shots som man tog en efter en, efter en halvtimme var alla kanonfulla, berättar han.
Eller så drog de in till stan – Q-Dorf på en tvärgata till Kurfürstendamm i västra Berlin var populärt.
– För det mest slutade med slagsmål och alltid var spriten inblandad, säger han.
Vi undrar om bråken handlade om Ossis och Wessis, han ser oförstående ut.
– När jag är ute om kvällarna är det ingen som frågar mig om jag är Ossi eller Wessi. Om någon kallade mig Ossi skulle jag bara skratta, säger han.
Han mulnar en aning när vi börjar fråga om muren och Honecker, undersökningar har visat att särskilt unga östtyskar vet väldigt lite om DDR.
– Jag vet förstås att det fanns mur och ungefär hur den gick, men historia var inte min grej i skolan. Mamma har berättat en del och vi har varit på DDR-museet tillsammans. Mamma berättade också när hon var i Ryssland på semester och satt i ett hörn och åt med plastbestick, medan västtyskarna med västvaluta åt med gyllene bestick. Det är sådant som inte står i historieböckerna, säger han.
Framför allt har de två rest tillsammans – till Egypten, Maldiverna, Mexiko, Thailand, Sri Lanka, Tunisien.
– Mamma är restokig. Gissar att det har att göra med att hon inte fick förut, säger Daniel.
Modern arbetar inom administrationen på Berlins lokaltrafik. Hon började på östberlinska BVB som efter murens fall uppgick i västföretaget BVG.
Daniel tror att föräldrarna betyder mycket för vilka attityder barnen har till öst och väst.
– Mamma jobbar på BVG så varför skulle hon snacka skit om Wessis, säger han.
Daniel Friedrich slutade med det vilda nattlivet när han märkte att han tålde mer sprit än sina kompisar, det gjorde honom rädd.
– Nu smakar jag inte alkohol längre, säger han.
Det mer än 100 år gamla huset på landet är hans nya projekt, han ska bygga om och modernisera. Barn och familj får vänta.
– Jag vill inte ha barn förrän jag känner att jag kan erbjuda något. Jag har precis börjat arbeta, först vill jag njuta av livet. Och om jag skulle få barn skulle jag aldrig prata om öst och väst.