Det finns ingen given favorit i galleriet av möjliga arvtagare till president Hosni Mubarak. Varken oppositionen eller regimen förfogar över någon gestalt med allmänt förtroende och publiktycke. Mycket talar för att vi ännu inte hört namnet på den som kommer att gå segrande ur striden.
Vicepresidenten Omar Suleiman har ett stort övertag, som samtidigt är en black om foten: Han är känd av alla och han kan statsapparaten som sin egen byxficka. Under en följd av år har han varit chef och högste ansvarig för flera av de tre stora säkerhetstjänsterna och Mubaraks närmaste förtrogne. Så länge han har militärapparaten med sig är han en formidabel maktspelare.
Men ingen vet vad den 76-årige generalen har i kikaren. Nöjer han sig med att agera ordningsvakt under Egyptens övergång till ett annat system. Eller kommer han själv att försöka driva igenom reella reformer som kan ge honom goodwill inför ett framtida val?
De senaste åren har Suleiman givits ett stort inflytande över den löpande egyptiska utrikespolitiken. När verkligt känsliga saker står på spel är det Suleiman, inte utrikesminister Ahmad Abu Gheit, som skyndar till Jerusalem eller Gaza. Både Hamas och Israel litar obetingat på Omar Suleimans ord.
Muslimska brödraskapet, al-Ikhwan, kommer vid någon tidpunkt att träda fram och yrka på en plats i ett nytt Egypten, om det nu blir i allmänna val eller på annat vis. Men man tar det försiktigt, så länge regimens överlevnad ligger i vågskålen.
Rörelsens nye ledare Muhammad Badie är den hårda linjens man, en veterinärprofessor från Nildeltat med många års fängelse bakom sig. Han är inte mannen att locka till sig moderata traditionalister, och hans välvilliga inställning till Iran stöter bort både ortodoxa sunniter och egyptiska nationalister.
Om systemet verkligen öppnas och allt blir tillåtet kommer brödraskapet troligtvis att försöka lansera sin andlige ledare, sunniislams mest inflytelserika lagtolkare, shejk Yusuf Qardawi. Denne var en gång Mubaraks man, men vände sig mot regimen och tvingades söka skydd hos emiren av Qatar, där han nu verkar.
Mohamed ElBaradei spelade troligen bort ett stort sympatikapital under veckan, då han mer eller mindre öppet lät förstå att han agerade med brödraskapets goda minne. I samma ögonblick brödraskapet tillåts agera fritt kommer de förstås att slopa ateisten ElBaradei som sin frontfigur – och den åldrige vetenskapsmannen kommer då att få ännu svårare att rycka med sig de unga. Det är ju bara den mycket märkliga frånvaron av en ledare med solid förankring som skapat utrymme åt ElBaradei. Han är för övrigt illa sedd av USA, som anser att han under sin tid som chef för IAEA behandlade den iranska regimen med silkesvantar.
Arabförbundets ordförande Amr Moussa sällade sig häromdagen till demokraterna på Frihetstorget, tydligen för att avisera en politisk entré. Men förre utrikesministern var under många år en av den nu vacklande regimens stöttepelare, och övertygar knappast i rollen som frisk fläkt.