Palestinier och israeler står så långt isär att de redan har börjat fundera på hur de ska skylla ifrån sig när fredsförhandlingarna misslyckas, säger analytiker.
När USA bjöd in till direktsamtal 2 september sade premiärminister Benjamin Netanyahu genast ja, och det tog bara några timmar innan den palestinska ledningen gett president Mahmud Abbas klartecken.
Men Netanyahu har tydligt fastslagit att Israel sätter sin säkerhet framför allt annat, och även vad det betyder i praktiken: en palestinsk stat måste vara demilitariserad och förbjuden att ingå militärallianser med Israels fiender, och Israel måste få kontrollera hela Jordandalen som buffert mot Jordanien – det vill säga 25 procent av Västbankens markyta.
Palestinierna säger å sin sida att förhandlingarna kommer att implodera om Israel fortsätter att riva arabers hem eller bygga ut judiska bosättningar på ockuperad mark.
De tänker ändå åka till Washington.
– Då kan åtminstone ingen beskylla dem för att vara den sida som bromsar direktförhandlingar, säger Ziad Abu Amr på PCFR, Palestinska rådet för utrikes relationer.
– Det är en risk, men att inte resa innebär också en risk, säger han.
Jonathan Spyer på III, Israels Interdisciplinära Institut, säger att ingenting tyder på att det kan bli bättre resultat nu än i tidigare försök.
– Jag tror att båda sidor är helt medvetna om att det inte finns någon grund för en framgångsrik förhandling, och spelet går ut på att få det att se ut som om det är den andre som blockerar.
Dagstidningen Haaretz skrev att det är en diplomatisk seger för Netanyahu att samtalen ska hållas ”utan förhandsvillkor”, men att han snart kommer att hamna i kläm mellan USA:s krav på resultat och sin egna högersinnade allierade där hemma. Hur ska han kunna ta beslut i kärnfrågorna?
”Ingen premiärminister från Likud har tidigare förhandlat för att nå ett slutgiltigt resultat med Palestinska myndigheten, och därför har ingen av dem behövt ta itu på allvar med dessa frågor”, skriver tidningen.