Ingen verklig fred utan rättvisa

Publicerad 2003-01-31 21:30

Sejla Dzaferagic förlorade sju släktingar när mer än tvåhundrafemtio människor mördades i byn Biljani i Bosnien i juli 1992. Mördarnas namn är kända. Flera av dem lever i full frihet bara några mil bort.

Christian Palme Sejla Dzaferagic förlorade sju släktingar när mer än tvåhundrafemtio människor mördades i byn Biljani i Bosnien i juli 1992. Mördarnas namn är kända. Flera av dem lever i full frihet bara några mil bort.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Kriget på Balkan är inte slut. Människorna plågas i sin sorg över de döda och av ovisshet om vad som hänt dem som försvann. De kräver kunskap, upprättelse och att de skyldiga döms. Men krigsförbrytarna går fria och hatet lever kvar.

Kriget på Balkan är inte slut. Människorna plågas i sin sorg över de döda och av ovisshet om vad som hänt dem som försvann. De kräver kunskap, upprättelse och att de skyldiga döms. Men krigsförbrytarna går fria och hatet lever kvar.

Traktorgrävskopan äter sig långsamt ner i den bosniska leran. I en ring kring grävmaskinens hungriga gap står en flock människor som spänt väntar på att få veta vad som döljer sig under backsluttningen utanför småstaden Prozor. Leran kanske rymmer hemligheter, men vi vet inte om vi är på rätt plats eller om all möda egentligen har någon mening.

"Livet måste gå vidare", säger många här i Bosnien, "vi kan inte fortsätta att gräva i generationer".

"Om vi slutar gräva, blir det bara nya krig", säger andra. "Ni som inte är offer och förlorare kan aldrig förstå vad som drabbade oss. Domen blir hård mot er som ger upp, som blundar för brotten och låter mördarna gå fria. Som sviker. Kriget är inte slut innan vi har fått visshet och mördarna har blivit straffade. Alla de mördare och våldsverkare som ännu är fria. Ni som ingenting har offrat kommer aldrig att förstå."

Krigen på västra Balkan under 1990-
talet ligger redan långt borta. Det har snart gått åtta år sedan fredsfördraget i Dayton som gjorde slut på det långa, grymma kriget i Bosnien-Hercegovina, det första kriget i Europa sedan andra världskriget. Kosovokriget 1999 är glömt och vid horisonten tonar nya och mer aktuella krig och konflikter i andra världsdelar upp sig för världen, i Kongo, Irak, Kashmir, Tjetjenien. Ibland, nu allt mera sällan, ser vi notiser i tidningarna om en massgrav som öppnats i Bosnien eller läser en luddig artikel om en krigsförbrytardomstol i Haag i Nederländerna, som har åtalat eller dömt någon okänd person med ett svåruttalat namn till fängelse i flera årtionden, för brott som är så ohyggliga att de nästan övergår allt förstånd. Vi stöter det ifrån oss, vill inte lyssna. Livet i vår egen vrå av världen är redan tillräckligt komplicerat.

Vi tror att det är fred på Balkan, men så är det inte. Här i Bosnien pågår kriget fortfarande, trots att det egentligen är fred sedan nästan åtta år. I människors medvetande är det ännu krig, frontlinjerna är kvar både mellan människor och städer och ibland tvärs igenom städer. Varje vecka öppnas nya massgravar, varje dag går en mor eller en far, en make eller en maka till en begravningsplats fylld av vita marmorpelare i snörräta rader för att bedja och sörja, för att tygla ångesten, smärtan och sorgen. Saknaden efter den älskade som aldrig ska återvända är en livslång, utplånande sorg och smärta mot vilken ingen terapi hjälper. För många är livet räddningslöst förstört av sorg och saknad. Självmordsstatistiken rusar i höjden och för många finns ingen annan utväg ur ständig plåga, ständig sorg och ständig längtan.

Bosnien är uppfyllt av dessa grymma begravningsplatser med exakt likadana vita marmorpelare. De påminner om krigsgravarna i Verdun och Flandern från första världskriget, men det finns en viktig skillnad. I Verdun vilar offer för strid, unga män som stupade med vapen i hand i skyttegravarnas elände. Krigsgravarna här i Bosnien rymmer en helt annan tragik. Här vilar mest offer för massmord och avrättningar, men också krypskyttarnas och granaternas civila offer. I vad som en gång var en lummig park i Mostar vilar ett par hundra människor som alla har samma dödsår: 1992. I en annan gravplats ett par kilometer därifrån upprepas dödsåret 1993 på varje gravmonument. Kring Kljuc och Sanski Most i nordvästra Bosnien ser vi överallt stora gravplatser, var och en ett minne över ett enskilt massmord.

Alltför många har inte ens en grav. Mer än tjugo tusen människor från Kroatien, Bosnien, Serbien och Kosovo saknas ännu, och i verkligheten är den siffran kanske ännu högre. Bara från massmordet efter den bosniakiska enklaven Srebrenicas fall i juli 1995 saknas mer än sjutusen människor. Varje dag öppnas nya akter i världens största DNA-databas hos den internationella kommissionen för saknade personer (ICMP), där vitklädd laboratoriepersonal strävsamt sliter med att matcha de överlevandes gener med de dödas.

ICMP:s stabschef Gordon Bacon vet allt om detta och han vet precis varför det är så viktigt att få veta:
- Många av de anhöriga har väntat i mer än ett årtionde på att få besked. I hjärtat har de kanske accepterat att deras mest älskade är död, men de behöver en avslutning, få begrava kvarlevorna och sätta i gång läkningen och sorgeprocessen, kanske komma tillbaka till sina normala liv.

Sorg och läkning är inte det enda kravet från de överlevande. De vill ha rättvisa, säger Gordon Bacon. De vill ha vedergällning för sina förluster. De vill ha en tand för en tand och ett öga för ett öga, för de inser att deras förlust ofta har en mycket enkel orsak: att den de älskade, den de saknar och sörjer så fruktansvärt, mördades bara därför att han tillhörde fel folkgrupp vid fel tillfälle och på fel plats.

En månad i skarven mellan sensommar och höst 2002 reser jag runt i Bosnien tillsammans med filmaren Bengt Nilsson. Han har sett det mesta, Afrika, norra Kenya, södra Sudan, Liberia, men tycks vara lika skakad som jag. Med Bengts dv-kamera som ständigt observerande öga söker vi både efter offren och efter förövarna. Vi vandrar genom den söta doften i Srebrenicaoffrens bårhus i Tuzla, lyssnar till änkornas och de sörjande föräldrarnas av
gråt tyngda berättelser. Vi stannar bilen framför sporthallen "Partizan" i Foca, som var ett beryktat våldtäktsläger sommaren 1992, vi träffar den serbiske tidningsredaktören som fick benen bortsprängda, när han publicerade artiklar om brott som hans landsmän begått. Kameran ser och registrerar allt.

Vi letar efter krigsförbrytarna själva. Många gömmer sig i Prijedor eller Banja Luka, "mörkrets hjärta", de mest hårdhjärtades fästen i nordvästra Bosnien. Men en krigsförbrytare kan också driva ett lyxigt varuhus i Mostar, inofficiell huvudstad för de katolska kroaterna i Hercegovina, eller leva ett skyddat liv bland limousinerna i regeringskvarteren i Sarajevo. Överallt ställer Bengt upp sin videokamera för att dokumentera och lyssna. Videoband läggs till videoband i hans kameraväska. Materialet blir snart nästan ogripbart stort.

Ändå finns det hela tiden något vi saknar, ännu ett unikt vittne som vi måste intervjua, ännu en gravplats, en massgrav, ett minnesmärke att besöka. Vi kör hundratals kilometer i iskyla på regntunga vägar, sover på ouppvärmda slumhotell, där fukten kryper genom väggarna, överlever på oändliga mängder svart kaffe.
Stämningen blir ofta dyster och nervös: vad har vi missat, vad saknar vi, räcker materialet? En ovanligt regnig och iskall dag grälar vi uppgivet under en körning på landsvägen mellan Prijedor och Kljuc. Otillräckligheten sprider sig som ett gift genom bilen. Vi drabbas allt oftare av känslan att stå mitt i ett landskap utan horisontlinje, där allt tycks tona ut i en stor oändlighet. Till det kommer brottens obegriplighet.

Som vid varje ny resa till Balkan vill
jag förstå, tränga in i sinnet och medvetandet hos dem som var ansvariga. Intellektuellt och abstrakt går det kanske, men känslomässigt är det omöjligt. Jag kan inte förstå hur så mycket ondska och grymhet kunde rymmas i ett så litet land under så kort tid, inte ens fem år av krig i 1990-talets början.

Krigsförbrytare, invänder kanske någon, men finns det inte en domstol nu som klarar den saken, som utreder, åtalar och dömer de värsta och grymmaste? Som arbetar med hög juridisk standard, som hellre friar än fäller? Visst finns det en internationell krigsförbrytardomstol i Haag, upprättad för tio år sedan av FN:s säkerhetsråd med hjälp av en radikal och självständig omtolkning av FN-stadgan. Vi ser ögonblickskorta tevebilder därifrån ibland, när någon blir dömd eller gripen, eller när den tröstlöst långa rättegången mot Serbiens ledare Slobodan Milosevic levererar ett ovanligt intressant vittnesförhör. Vi tror kanske att det är tillräckligt, men det är det inte.

Tribunalen i Haag, som inte var tänkt att bli permanent och snart ska börja trappa ner sin verksamhet, kostar världens skattebetalare en miljard kronor om året, men har en "produktivitet" som är försvinnande liten. Under kanske femton års existens (om domstolen avvecklas år 2008) kommer den att kunna utreda, åtala och döma högst etthundrafemtio personer. Det är inte nog, för i Bosnien lever det ännu tusentals krigsförbrytare, överallt och i alla samhällsskikt.
- De finns överallt, säger Edina Becirevic, kriminolog vid Sarajevos universitet och välkänd expert på krigsförbrytarfrågor.

- Om man går nerför gatan i vilken stad som helst i det här landet är det omöjligt att inte möta en av dem. Man känner inte igen dem, för de ser inte annorlunda ut än andra, men de finns där, människor som begick fruktansvärda brott under kriget.

- Det värsta är kanske att de aldrig kommer att bli åtalade och dömda. Rättvisan når dem aldrig och de kommer att leva bland oss tills de dör av hög ålder.

Det har hållits lokala krigsförbrytarrättegångar i Bosnien, men de har blivit pinsamma misslyckanden. I Mostar, den vykortsvackra medeltidsstaden i sydvästra Bosnien, hölls till exempel en rättegång i början av 2002 som borde ha lett till en självklar dom. Fallet var enkelt: en grupp bosniakiska soldater arresteras av kroatisk militärpolis under den interna konflikten mellan kroater och bosniaker 1993. De förs till en teknisk skola som är militärpolisens högkvarter och filmas av kroatisk teve. Sedan dess är de försvunna, som utplånade från jordens yta. Alla ansvariga bland de kroatiska militärpoliserna är kända, från de högsta befälen till soldaterna som grep männen. Det finns vittnen, dokumentation, allt.

Vi möter föräldrarna till en av de försvunna i Mostar. Han hette Nenad och var bara drygt tjugo år när han försvann. Hans pappa Slobodan Milojevic är serb, hans mamma Jasminka är bosniak och de lever i västra Mostar, den del av staden som kontrolleras av kroater. Slobodan tittar rakt in i kameran och säger: "jag lever bara för att finna honom och begrava honom med värdighet".

Tvärs över gatan från deras hus ligger ett lyxigt nybyggt varuhus. Ägaren heter Zeljko Dzidic och var den man som förde bor deras son och som var huvudåtalad i rättegången förra året.

Rättegången mot Zeljko Dzidic var tänkt att bli ett modellfall som skulle visa att Bosniens domstolar var kompetenta att sköta sina egna krigsförbrytarrättegångar. Det borde ha blivit en enkel rättegång mot Dzidic och de fyra medåtalade, men så blev det inte. Till allas förvåning slutade rättegången med frikännande för de fem männen. Rättegången var en skandal. Nästan hälften av vittnena ändrade sina berättelser mellan förundersökning och rättegång. Ett vittne hotades till och med på trappan till domstolsbyggnaden. Åklagaren var så skräckslagen att han inte vågade bo hemma i tio dagar efter att han hade lämnat in åtalet. Åhörarna ropade svordomar och hotelser till åklagaren i rättssalen.

Åklagaren i målet heter Ibro Bulic och är en medelålders man med trött blick. Hans rum i kantondomstolen för Neretvakantonen vid Mostars huvudgata Bulevar är belamrat med pappershögar. Är domstolarna oberoende? frågar jag. Finns det utrymme för påtryckningar och hemliga uppgörelser? Skuggan av ett leende går över Bulics ansikte när han svarar:

- Om en domare vid kantondomstolen inte har fått lön på sex månader, kan vi då säga att han är oberoende av staten och myndigheterna? Man måste ge domarna och åklagarna materiella möjligheter om de ska vara oberoende.
- Vittnena var rädda. Det märktes så tydligt att jag till och med begärde att det skulle noteras i protokollet. Detta är en stad där starka och oberäkneliga maffiagrupper ännu styr och kan utsätta människor för livsfara.
Därför går mördarna från den tekniska skolan i Mostar ännu fria, därför är Slobodan och Jasminka Milojevic ännu uppslukade av sin sorg över sonen Nenads försvinnande.

- Det finns inga nationaliteter, säger Jasminka innan vi lämnar deras höghuslägenhet. Alla mammor är lika. Så som jag i dag letar och gråter och ber, letar andra mammor efter sina försvunna söner oav-sett nationalitet.
Ostraffade krigsförbrytare verkar långt uppe i den politiska hierarkin. I Sarajevo möter vi Bosniens biträdande handelsminister Jadranko Prlic, som för ett par år sedan till och med var landets utrikesminister.

Under kriget var han regeringschef och president för krigsmakten "det kroatiska försvarsrådet" i den bosnienkroatiska utbrytarrepubliken Herceg-Bosna. Han skrev under dokumenten som upprättade tre ökända koncentrationsläger, där hundratals människor torterades och svalt sommaren 1993. Men i dag leder Jadranko Prlic ett "proeuropeiskt" liberalt parti och har goda kontakter till politiker runt om i världen. För ett par år sedan kom han till och med på officiellt besök i Stockholm och togs emot av utrikesminister Anna Lindh i Arvfurstens palats i Stockholm.
- Med de regler och kriterier för befälsansvar som krigsförbrytardomstolen i Haag arbetar efter finns det klara grunder för att åtala Jadranko Prlic, säger Edina Becirevic. Till och med om han inte skrev under besluten om lägren så är han åtalbar. Men Jadranko Prlic spelar ett samarbetsspel med det internationella samfundet, och jag är övertygad om att det är därför han slipper åtal.

Vasvija Vidovic, bosnisk stjärnadvokat och tidigare justitieminister, nämner inte Prlics namn, men det är ingen tvekan om vem det är hon menar:
- De bildar politiska partier där representanter för det internationella samfundet, ambassadörer och andra inflytelserika personer kommer till grundandet. Man tar emot dem på ministernivå, talar med dem och ger dem sitt stöd. Man ändrar lagar om det behövs för att skydda dem.
- Det finns en hållning i det internationella samfundet att de personer som nu tillhör oppositionen mot de nationalistiska partierna ska skyddas utan hänsyn till sitt förflutna.

För varje vecka som går under resan genom Bosnien blir vi mer och mer beklämda. Bilden som växer fram är tydlig. Krigsförbrytarna går fria och hatet lever kvar. En ung kvinna, Sejla Dzaferagic, som förlorade större delen av sin släkt vid ett massmord i nordvästra Bosnien, säger:
- Det finns så mycket hat, och när de utländska trupperna reser börjar kriget igen.

Offren kräver rättvisa, de vill att världen ska höra deras röst och de kräver att de ansvariga ska åtalas och dömas i rättvisa krigsförbrytarrättegångar. De vill veta vad som hände deras närmaste, de vill ha visshet. Sanningen är att de inte har mycket att hoppas på och att flertalet krigsförbrytare aldrig kommer att bli åtalade och dömda. Vi i omvärlden gav Bosnien många löften, men också på den punkten svek vi förhoppningarna.

Vi packar vår utrustning och flyger hem, men offren är kvar, med sin sorg och sitt lidande. Vårt enda bidrag blir kanske att någon som ser vår film förstår lite mer av det stora kollektiva lidandet i krigets spår.

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

”Är avskräckande.” Regeringen vill utrusta den nya generationen Gripenplan med kryssningsrobotar. 14  6 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Karin-Enstrom-144
Foto:TT
Brollop500
Foto:TT

Bröllopssäsongen stundar. Allt fler lägger allt mer pengar på att gifta sig.

Gränslös glamour. Ingen botten i plånboken när kändisarna säger ja. Så mycket betalade de.

Vad vet du om bröllop? Gör frågesporten!

Brollop144
Foto:TT
Annons:

Hade glömt sin engelska. Arbetade som tennistränare i Uddevalla. 34  0 tweets  34 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!

Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: