- Ingen har tagit sig ut ur Tibet sedan upproret i Lhasa den 10 mars. De kinesiska säkerhetsstyrkorna hårdbevakar gränsen, säger Dorjee, som är chef för förläggningen.
- Normalt är det kaotiskt här. Fullt med folk, säger Dorjee när han visar runt i de nästan tomma sovsalarna. De enkla träsängarna står tätt, men bara enstaka madrasser är utlagda. Några äldre män vilar efter lunchen.
- Förändringen är total den senaste månaden. Inte en enda tibetan har lyckats ta sig ut ur landet. Vi räknar med att det kommer att vara så här till efter OS. Alla rapporter som kommer från Tibet nu handlar om gripanden och tusentals människor som saknas, säger Dorjee
Han är van att ta emot mellan 2.500 och 3.000 flyktingar om året.
- Alla har vandrat över Himalaya till Nepal, ofta under svåra förhållanden, säger Dorjee. Själv kom han till Indien som sexåring.
Flyktingströmmen från Tibet har pågått i snart 50 år. När tibetanerna har klarat sig över gränsen finns en inarbetad organisation som tar hand om dem. De registreras i Katmandu och kommer via New Delhi till Dharamsala, som är säte för den tibetanska exilregeringen. Härifrån slussas flyktingarna vidare till olika platser i Indien.
Dorjee berättar att en majoritet är ungdomar. Föräldrarna skickar iväg dem för att de ska få en tibetansk utbildning. Närmare 100.000 tibetaner lever i exil i Indien. Här finns ett hundratal tibetanska skolor.
- Det är sorgligt, men ungdomarna måste lämna Tibet för att bli en del av sin egen kultur. I Tibet utbildas tibetaner till att bli kineser, säger Dorjee.
I ett av de mindre rummen på flyktingmottagningen sitter fyra flickor och läser högt på engelska. Först månaderna, sedan veckodagarna. De förbereder sig för sin nya skola i södra Indien. De lämnade Tibet i början av februari men blev kvar ett par månader i Nepal. De minns själva flykten med fasa.
- Våra föräldrar körde oss till en plats nära gränsen mot Nepal. På kvällen mötte vi en guide som skulle hjälpa oss över bergen. Vi betalade 3.000 yuan (nästan lika mycket i kronor) var, berättar 22-åriga Migmar Tsamchoe.
- Vi gick på nätterna och gömde oss på dagarna. Kylan var hemsk. Det var svårt att ta sig fram på branterna. Vi behövde vila ofta, men guiden skyndade på. Vi visste att vandringen var farlig, om de kinesiska soldaterna upptäckte oss skulle de skjuta, säger Migmar Tsamchoe.
- Vi kom fram till Nepal efter tre dygn, men det känns som vi gick i evigheter, säger Lhatzo, 22 år. Hon visar en sliten tygpåse med resterna av sin färdkost. En blandning av vete, torkad ost och någonting som ser ut som grenar.
Alla nyanlända flyktingar får en audiens hos Dalai lama. Flickorna skiner upp när de berättar om mötet.
- Det var overklig att träffa den person som har funnits i mina tankar i hela livet. Jag hade svårt att hitta ord när jag skulle berätta om min hembygd, säger Lhatzo.
De yngsta barnen som kommer ensamma till Dharamsala hamnar på flyktingmottagningens tak hos Ama Adhe, mamma Adhe. Den 79-åriga kvinnan utstrålar värme och blir snabbt en omtyckt extramamma.
- Först ser jag till att barnen får lite sötsaker, det brukar lindra hemlängtan. Jag säger åt dem att de aldrig behöver vara rädda mer. I Indien är alla fria att göra vad de vill, säger Ama Adhe, som själv har suttit 27 år i kinesiskt fängelse.
Den här dagen är det lika tomt hos Ama Adhe som på resten av flyktingmottagningen. Hon visar teckningar från sina tidigare skyddslingar. Motiven är snarlika. Grönklädda soldater som misshandlar tibetaner. En pojke har ritat munkar som ligger och blöder.
- Många av barnen har svåra minnen från Tibet, inte minst av flykten. När de kommer upp på taket och får se bergen blir de först rädda och frågar om det finns kineser där, säger Ama Adhe.