Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Invånarna bär spåren av kriget i sina ansikten

De senaste veckorna har Ukrainas regeringsstyrkor efter hårda strider lyckats återerövra städer och byar från de ryskstödda rebellerna norr om Donetsk och Luhansk. DN har besökt några av de nyligen ”befriade” orterna. Invånarna är lättade över att slippa flygbombningar och artilleri­beskjutning. Men kriget har satt djupa spår.

Plötsligt slits den blå sommarstilla himlen sönder av ett outhärdligt vrålande motorljud.

”Grad! Grad!” ropar männen och kvinnorna på gården rusar ned i källaren, som får fungera som skyddsrum.

Efter en stund hörs krevaderna, några kilometer bort.

Vi befinner oss i Debaltseve, som just denna morgon har intagits av Ukrainas armé.

De ryskstödda separatisterna har gett sig av efter veckor av bittra strider och bombardemang. Men trots att krigshandlingarna borde vara över för Debaltseves del fortsätter invånarna att leva i fruktan.

Grad-missilerna är ett långskjutande raketartilleri med dålig träffsäkerhet, som båda sidor i konflikten använder.

– Mina barnbarn skakar av skräck, vi levde ju i fred förr, varför gör de så här mot oss? säger en äldre kvinna som berättar att hon varje natt tvingas att tränga i hop sig i det trånga och smutsiga skyddsrummet tillsammans med ett trettiotal grannar.

Efter månader av den ukrainska ”antiterroroperationen” mot de ryskstödda rebellerna syns spåren av striderna överallt i denna del av landet. Inte bara i form av sprängda broar, raserade hus, krossade fönster, familjer på flykt och mängder av skadade och döda.

Under DN:s resa i östra Ukraina möter vi spåren av kriget i människornas slocknade ansikten. Och många exempel på krigets meningslöshet. De flesta offer är – som vanligt – oskyldiga civila.

Vi besöker flera städer som den ukrainska armén har ”befriat” från de proryska separatisterna under de senaste veckorna. Men långt ifrån alla är så tacksamma och glada som de nyss uppsatta blågula plakaten ropar ut när vi kör in i Kramatorsk: ”Tack Ukrainas armé för befrielsen av Kramatorsk!”

Staden var tidigare ett av rebellernas fästen, som regeringsstyrkorna återerövrade i början av juli. På ytan ser det lugnt ut; militärens och rebellernas vägspärrar är borta. Inga poliser syns till. Men segern kom till ett högt pris. Och även om alla är lättade över att bombningarna och skräcken är över, är många rädda för att säga vad de egentligen tycker eller framträda med namn. De som höll på separatisterna fruktar repressalier från de ukrainska myndigheterna. De som är glada över att rebellerna är bortkörda är oroliga över vad som kan hända om ”ryssarna” kommer tillbaka.

– Folk kommer inte att förlåta regeringen för att de bombade oss. Och separatisterna utsatte oss för livsfara. Det finns inga goda i det här kriget, alla använder smutsiga metoder, säger en kvinna i Kramatorsk som vill vara anonym.

Jurij, som inte vill säga sitt efternamn, hade en liten livsmedelsaffär när en granat eller artilleripjäs fick in en direktträff. Hela hans livsverk utplånades. Nu försöker han med hjälp av vänner reparera butiken. Någon hjälp från staten står inte att få.

– Jag vet inte vem som sköt, men strax innan dess såg jag en stridsvagn som terroristerna körde med här.

En av hans vänner, som kallar sig Sergej, torkar byggdammet från pannan och fräser:

– Jag spottar på dem som gjorde det här, jag skiter i vilka det var, kanske separatisterna, kanske de andra.

Tatiana, som kommer förbi med några matkassar, säger att det inte går att begripa vem som sköt.

– Vi vet inte sanningen. Det här var inget krig utan artillerbeskjutning mot fredliga civila under en hel månad i följd.

Vi följer Laura Jerikalova, försäljare och designer, till hennes lägenhet en bit upp i ett niovåningshus. Hon var hemma när en projektil ­exploderade på hennes balkong, och hela sovrummet blåstes ut. Som tur var satt hon då gömd i skafferiet.

– Men smällen var så kraftig att jag skadade hörseln och närminnet. Jag har försökt söka specialisthjälp, men hittills har jag bara fått olika sprutor. Vilket inte har hjälp. Och jag kan inte sova på nätterna, då hörs det långskjutande raket­artilleriet, Grad-missilerna.

Hon tror att det var Nationalgardet, en nyskapad ukrainsk styrka, som sköt mot huset. Varför de gjorde det vet hon inte, men hon gissar att de kan ha siktat på en separatistpostering ett hundratal meter från huset, men missat. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker:

– Båda sidor är svin, de ser bara till sina egna intressen. Och de bryr sig inte om vanliga människor. Varför skulle annars separatisterna välja att skjuta från en plats mitt bland civila, och från den ukrainska sidan säger de att de skjuter på oss om vi inte kör ut terroristerna.

Några mil norrut ligger Slovjansk, som under mer än två månader var separatisternas militära högkvarter och styrdes av säkerhetsofficerare från Ryssland som Vjatjeslav Ponomarjov och Igor Girkin (alias Strelkov). Här hölls utländska diplomater och journalister som gisslan, summariska avrättningar av påstådda förrädare genomfördes och Folkrepubliken Donetsk svartröda fanor syntes överallt. Nu är det den blågula ukrainska fanan som vajar över kommun­huset. Det är svårt att fatta att huset nyligen var fullt av bråte, sand­säckar och hotfullt blängande kamouflageklädda rebellsoldater. Nu pågår i stället en stillsam återuppbyggnad.

– Folk börjar återvända, kanske tre fjärdedelar av de 140 000 invånarna hade flytt från striderna i Slovjansk, berättar Anna Nikolajeva på den kommunala bostadsavdelningen.

Hon vet inte exakt hur många som gav sig av, men nu kommer i stället flyktingar från ställen där det pågår strider, som Horlivka och Sjachtarsk.

– När staden befriades var det en stor lättnad. Jag fortsatte att gå till jobbet, men rebellerna sade till oss att vi skulle skjutas på fläcken om vi saboterade arbetet. Och mina små barn höll nästan på att bli tokiga av skräck, säger hon.

Vid en första anblick ser inte Slovjansk så förstört ut; skulle man tro ryska statsmedier blev staden jämnad med marken under arméns anfall. Men mycket är skadat. Vice borgmästare Tatiana Malyj drar lite siffror: av 615 flerfamiljshus har 207 skadats. Över 5 000 lägenheter är delvis förstörda. Av småhusen har 200 förstörts helt, och 1 500 delvis. Minst 400 har dödats.

– Men den siffran är osäker, eftersom begravningstjänsten och bårhusen inte fungerade, och folk begravde sina döda själva, ibland i sina trädgårdar.

Semjonovka, en förort till Slovjansk, är värst skadad av alla områden, av 200 hus är 44 helt eller delvis förstörda.

Irina Makajeva hade tur i oturen: hon åkte till Volhynien i västra Ukraina den 28 juni med sina två döttrar. Följande dag träffades hennes hus av två granater.

– Separatisterna hade ställt upp sina kanoner här på gatan, så det var bara en tidsfråga innan ukrainarna skulle besvara elden. Jag kom tillbaka i går, och det mesta är förstört. Men tack och lov hade jag burit ner det värdefullaste i källaren.

Irina vet inte vad hon ska göra nu, utom att hon och hennes man ska försöka reparera taket före vintern och röja upp i bråten.

Medan vi står på bygatan hörs det ständiga surret från ett ukrainskt spaningsplan som cirklar över oss.

Närmare fronten, vid Lysytjansk – som återtogs för sex dagar sedan – syns knaggliga spår efter stridsvagnarnas larvfötter på landsvägens asfalt. Staden är nästan tom, och stämningen spöklik.

Plötsligt spärras gatan av ukrainska armésoldater som tecknar åt oss att vända bilen. När vi stannar för att ställa en fråga ryter soldaten:

– Vänd om, annars skjuter jag!

Några soldater med dragna kalasjnikovar rusar in på en bakgård; det pågår jakt på kvarvarande rebeller och upprensningsoperationer.

Som överallt är meningarna delade. Lena, en gymnasielärare, är dock uppenbart glad över att separatisterna är borta och ukrainska styrkor har kommit. En granat sprängde sönder alla hennes fönster.

Men i går kom vattnet tillbaka i kranarna, även om det fortfarande inte finns elström och gas. Lena är försiktig och vill inte direkt svara när jag frågar vad hon anser om rebellerna; är de motståndsmän eller terrorister?

– Låt mig säga så här: Ukraina är ett rikt, underbart land med många nationaliteter, ryssar, tatarer, judar, romer och ukrainare. Jag är själv ryska från Smolensk. Men landet kräver en ledare, och jag hoppas att vår president kan svara upp mot det kravet.

Detta har hänt.

21 november 2013: President Viktor Janukovytj överger ett samarbetsavtal med EU till förmån för närmare band med Ryssland. Stora protestmöten i Kiev.

5 december 2013: Demonstranter ockuperar Kievs stadshus och Självständighetstorget (Majdan). Miljonprotest mot regeringen.

23 januari 2014: Sammandrabbningar på Majdan leder till de första dödsfallen.

18 februari: 18 demonstranter dödas. Två dagar senare dödas nära 90 till av prickskyttar.

21 februari: Janukovytj och oppositionen skriver på kompromissavtal.

22 februari: Demonstranter stormar regeringsbyggnader, Janukovytj flyr landet.

27 februari: Beväpnade ryssar ockuperar byggnader på halvön Krim.

16 mars: Folkomröstning på Krim, 97 procent röstar för anslutning till Ryssland.

18 mars: Putin signerar annekteringen av Krim.

7 april: Proryska demonstranter ockuperar regeringsbyggnader i Donetsk och Luhansk.

15 april: Den ukrainske tillförordnade presidenten Olexander Turtjynov deklarerar att en ”antiterroristoperation” har inletts.

11 maj: Omstridda ”folkomröstningar” i Luhansk och Donetsk län.

25 maj: Presidentval, Petro Porosjenko vinner.

5 juli: Ukrainsk offensiv. Rebellerna drar sig bort från Slovjansk och andra fästen norr om Donetsk.

17 juli: Ett malaysiskt passagerarplan skjuts ned över rebellkontrollerat område.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.