Den senaste veckan har Irak skakats av flera terrorbombdåd som har dödat minst 160 människor och skadat ytterligare något halvt tusen. Så sent som på torsdagen dödades minst sex personer i en rad bombdåd. Det har skett alldeles innan USA ska ha fullföljt en överenskommelse med den irakiska regeringen om att dra tillbaka nästan alla trupper från Bagdad och andra större städer.
Många bedömare ser ett samband mellan dessa två fenomen.
Iraks regering och militära ledning säger sig vara övertygade om den irakiska armén på egen hand ska kunna upprätthålla säkerheten även utan hjälp av amerikanska soldater. Detsamma hävdar företrädare för den amerikanska krigsmakten, även om man menar att de irakiska trupperna behöver ytterligare utbildning och rådgivning för att klara av uppgiften.
Helt klart är också en majoritet av irakierna lättade över att den amerikanska ockupationsarmén nu börjar försvinna från deras dagliga liv. I en färsk opinionsundersökning svarade 73 procent av de tillfrågade att de välkomnar USA:s militära tillbakadragande. Åtskilliga menar att med USA-soldaternas försvinnande försvinner också den viktigaste drivkraften bakom dagens våld i Irak.
Att USA-trupperna om några dagar ska ha lämnat Iraks städer och förskansa sig i baser på landsbygden är bara det första steget av avtalet med premiärminister Nuri Malikis shiamuslimskt dominerade regering. Senast vid utgången av år 2011 ska merparten av nuvarande 134.000 amerikanska soldater i Irak ha lämnat landet, enligt överenskommelsen. Ett obestämt antal, kanske så många som 50.000, förväntas dock på obestämd tid stanna kvar för utbildning av Irakarmén samt tekniskt och logistiskt stöd, plus att fortsatt jaga al-Qaida-terrorister.
Samtidigt är många irakier, båda gräsrötter och män i maktpositioner, oroliga för att både Irakarmén och upprorsmän kommer att återföra Irak till ett helt laglöst tillstånd.
- Om amerikanerna drar sig tillbaka nu så blir det problem. Den irakiska armén är varken tillräckligt välorganiserad eller disciplinerad, och om amerikanerna åker iväg så blir det ett säkerhetsvakuum, klagar exempelvis den pensionerade sunnimuslimske polisen Khalid Ghafori till AFP.
Man bör också notera att samtliga bombattentat på sistone har riktat sig mot shiamuslimska folksamlingar och moskéer. Det påminner inte så lite om våldsvågen 2005-07 då sunnimuslimska terrorgrupper - delvis, men inte bara, al-Qaida - försatte stora delar av Iraks shiamuslimska majoritetsbefolkning i ett permanent skräcktillstånd.
En viktig förklaring då var att USA just på grund av shiiternas demografiska dominans också satsade på en shiadominerad centralregering (eller snarare lydregim) under än den ene än den andre shiamuslimske före detta exilpolitikern. Detta väckte stor harm i det sunnimuslimska bältet kring och norr om Bagdad som närmast förklarade inbördeskrig mot Bagdadregimen och shiabefolkningen - parallellt med gerillakampen mot ockupationsstyrkorna.
År 2007 bytte dock USA fot och lockade med stora ekonomiska ekonomiska vederlag och löften om politiskt inflytande över ett stort antal sunnimuslimska klanhövdingar att i stället låta sina lokala miliser stödja Bagdadregeringen (och indirekt ockupationsmakten). Det var en strategi som fungerade väl och under slutet av 2007 och hela 2008 sjönk antalet terrordåd och angrepp på USA-armén drastiskt.
Men i början av 2009 överlät USA denna strategi till Nuri Malikis regim. Nu blev det en shiapräglad centralmakt som skulle betala klanhövdingarna och ge de sunnimuslimska milissoldaterna anställning i armén, polisen eller statsförvaltningen. Och betala detta med huvudsakligen egna ekonomiska medel.
Problemet är att det inte har fungerat som USA-generalerna tänkte. Maliki & Co har varit mycket måttligt intresserade av att spendera statens begränsade resurser på lokala sunnimuslimska grupperingar. Endast ett fåtal milissoldater har blivit armésoldater, och blott ett par tusen har fått jobb som statliga vaktmästare, sophämtare, vaktmän, chaufförer etc.
Så vreden växer ånyo i irakiska Sunniland. Det innebär inte nödvändigtvis att klanövdingarna stöder terrorangreppen på shiamuslimska folkansamlingar. Men det innebär sannolikt att de inte längre är lika behjälpliga i att övervaka och hålla tillbaka al-Qaida-terrorn och andra extrema sunnimuslimska grupperingar.
Både Maliki och höga amerikanska militärer säger sig ha räknat med att terrorattentaten skulle öka när stunden för den amerikanska truppreträtten ur städerna närmar sig. De hävdar samtidigt att sådana våldsvågor har varit ett återkommande mönster när till exempel politiska val eller andra nyordningar har närmat sig och att de efteråt snart har klingat av.
Det kan förstås stämma. Men om den shiaorienterade centralregeringen fortsätter att försumma sunnimuslimernas intressen riskerar den nya våldsvågen bli något värre och mer bestående.