Men trots nära 22 år av sprutnarkomani och konstaterad hivsmitta ser Hojjat Frahani fräsch ut. Till det bidrar säkert att han sedan sex år deltar i ett behandlingsprogram som bland annat bygger på intag av metadon. Vi möter Hojjat Farahani på Aftabkliniken, ett privat behandlingscenter i huvudstaden Teheran, ett av mer än 1.000 liknande i Iran, många av dem regeringssponsrade. Han kommer hit regelbundet för sin dos av metadon – ett syntetiskt morfin som används av heroinmissbrukare för avvänjning. Men liksom miljoner iranska knarkmissbrukare är han inte på långa vägar drogfri än.

– Nej, jag har återfallit flera gånger, särskilt till crack, koncentrerat heroin, och kristall, en typ av syntetiskt amfetamin. Men det viktiga nu är att jag på det här stället kan komma ifrån dem som jag har knarkat med i södra Teheran, säger Hojjat Farahani.

Han berättar hur han började med droger i de nedre tonåren; först med alkohol (i Iran i princip lika förbjudet som narkotika), sedan hasch och så småningom opium. Från början var han med i ett gäng i de fattiga södra förorterna, men ju djupare han gick ner sig i tunga droger, desto mer ensam blev han.

– Min pappa kände till det, och jag fick alltid pengar av honom. Jag arresterades flera gånger, åtalades för knarkbruk och satt ibland ett par månader i fängelse. Men det betraktas inte längre som ett brott att ta knark om man deltar i ett behandlingsprogram.

Så Hojjat Farahani har kunnat dra fördel av att Iran, efter att tidigare sett på narkotikan som enbart en brottsfråga, nu har börjat bekämpa själva missbruket, inte missbrukarna. Hepatit C och hiv smittades han av i fängelset när han injicerade hemkokt opium med en vässad kulspetspenna som gick laget runt. Infektionerna får han medicin mot på kliniken. Han har en god vän att tacka för tipset om att den finns.

På Aftab är ambitionerna ändå modesta, eller realistiska om man så vill. Majoriteten av patienterna blir inte drogfria efter den vanliga sexmånadersbehandlingen på behandlingshemmets dagvård.

– Andelen lyckade behandlingar i metadonprogrammet ligger på 10–15 procent, men det är en bra siffra, säger ansvariga läkaren doktor Fatima Aminian.

– De flesta försvinner, och vi har ingen koll på dem. Kanske de skäms?

På akutavgiftningen en trappa upp säger doktor Ali Sedghi att man brukar ta till ”rapid detoxification”. Patienterna behandlas först med lugnande medel, så att de inte drabbas av en alltför svår chock. Därefter får de komma till en av de många förläggningar för Anonyma narkomaner, NA, som finns numera.

– Vi befinner oss i en katastrofal situation för narkomaner, men vi jobbar hårt för att komma någonstans.

På Högkvarteret för narkotikakontroll säger vicechefen Taha Taheri att Iran, som är granne till världens största narkotikaproducent Afghanistan, är extremt utsatt. Högkvarteret är underställt presidenten och samordnar knarkbekämpningen i hela statsmaskineriet, inklusive fruktade organ som säkerhetstjänsten, ministeriet för islamisk vägledning och Basijimilisen.

Taha Taheri är mycket kritisk mot ”världssamfundets och Nato­styrkornas” agerande i Afghani­stan.

– Varför bekämpar man inte narkotikan på allvar? Narkotikan är ett hot mot vårt land, och det är vi som får ta den första och värsta smällen. Vi är frontsoldater i världens knarkbekämpning.

Det råder ett permanent krig mot smugglarligorna längs Irans över 1.000 kilometer långa östgräns mot Afghanistan och Pakistan. Taha Taheri uppger att Iran har lagt ner miljarder dollar på att stoppa knarkflödet över Iran till Europa, men man har inte fått mycket stöd för det internationellt.

Att försöka täppa till trafiken – genom att bygga en drygt 800 kilometer lång jordvall, spänna en över 100 kilometer lång taggtrådsbarriär, upprätta elektroniska sensorer och placera 30.000 soldater vid östgränsen – är bara en sida av strategin mot narkotikan. Den har gett vissa resultat: av det beräknade inflödet till Iran på 3.500 ton beslagtogs förra året nära en tredjedel, 1.050 ton.

– Men det är en svår kamp. Det finns alltid tunnlar och snabb­gående båtar i Persiska viken, säger Taha Taheri.

Den andra sidan är att minska efterfrågan på en av världens mest lönsamma handelsvaror vid sidan om vapen, olja och prostitution. Det sker genom vård, upplysning och utbildning.

– Om det finns efterfrågan kommer narkotikan att hitta fram även om vi skulle täppa till gränserna helt. Så båda fronterna är viktiga.

En förutsättning för att behandling ska fungera är den attityd­förändring som den iranska mulla­regimen har genomgått. Efter den islamiska revolutionen 1979 var linjen att spärra in såväl langare som missbrukare i fängelse.

Men på senare tid har man valt en mer pragmatisk linje och erkänner att narkotikan är en medicinsk och social fråga – inte minst med tanke på hiv/aids-spridningen.

– Vi betraktar inte längre narkomaner som kriminella, utan som patienter, förklarar Taha Taheri.

Det är därför 27-årige Amir Rafee, som började med hasch i högstadiet, törs komma till kliniken.

– Jag gick över till morfin och crack för att jag kände mig ensam och tom inombords. Jag kände inte att mina föräldrar, som är välbärgade, älskade mig. De hade bara höga krav på min karriär. Så jag ville komma bort från allt och förstöra mig själv.

Amir Rafee har som mål att bli, som han säger, ”helt ren”, efter en serie återfall. Sedan två år går han i metadonprogrammet, som inkluderar både psykologhjälp, samtalsterapi och regelbundna drogtester.

– Det är en förutsättning för att det ska gå, tror jag. Tidigare kunde jag köra metadon och blanda med annat knark och bli hög på det. Här är jag övervakad, så det går inte. Men framför allt: här blir jag inte anklagad och förnedrad utan tas på allvar och får hjälp med att få svar på varför jag har använt droger.