Snart är det halvtid i den pågående FN-konferensen i New York om avtalet om ickespridning av kärnvapen, NPT. Konferensen inleddes med ett nygammalt egyptiskt utspel: en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Förslaget pekar finger åt såväl Israel, förmodad kärnvapennation, som Iran, som misstänks vilja bygga atombomber.
Enligt idén skulle en konferens med regionens alla länder arrangeras, förslagsvis nästa år, för att utmejsla förutsättningarna. Om stormakterna vill komma åt Irans eventuella kärnvapenplaner kan de göra det genom att föra Israel och Iran samman i ett förhandlingsrum, resonerar egyptierna. Om länderna konfronteras med sin ömsesidiga kärnvapenrädsla skulle det kunna resultera i att båda måste göra eftergifter.
Israel hör till de få länder som inte anslutit sig till NPT. Egypten har länge tryckt på för att israelerna ska skriva på och ge upp sin kärnvapenkapacitet. I Tel Aviv möter dock det senaste utspelet ingen genklang. I förra veckan upprepade den israeliska regeringen att den inte tänker ändra sin atompolitik.
Och Iran? En framgångsrik NPT-konferens skulle ge råg i ryggen åt de länder i FN:s säkerhetsråd som söker enighet för nya sanktioner mot Iran. Det vet Teheran och gör därför vad det kan för att späda ut eller blockera en uppgörelse i New York.
Förslaget om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern restes ursprungligen redan på 1970-talet. Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, tror att en Mellanösternzon är möjlig, men inte som första steg.
– Jag tror att den måste komma i andra hand, efter en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.
Wallensteen menar att själva idén om kärnvapenfria zoner är fullt användbar och tror det kan vara dags för sådana i andra regioner, som Arktis. Syftet med zonerna är psykologisk, att framställa kärnvapen som allt mindre attraktiva. Hittills har åtta zoner upprättats, som omfattar 74 procent av allt landområde utanför kärnvapenstaterna.
Avtalet om ickespridning av kärnvapen, som fyller 40 år i år, omfattar numera alla stater utom Israel, Nordkorea, Indien och Pakistan. Det består av tre delar: De länder som 1967 inte hade kärnvapen ska inte heller skaffa sig dem, de som hade vapnen ska avveckla dem och alla ska ha rätt till fredlig användning av kärnteknik, dvs kärnkraft.
Överenskommelsen var bräcklig från början. Under decenniernas lopp har de länder som avstått från att skaffa sig kärnvapen haft allt större anledning att känna sig lurade, eftersom efterlevnaden har varit så osymmetrisk.
De båda stormakterna USA och Ryssland sitter på 95 procent av världens atombomber. Därför är deras agerande helt avgörande. Under våren har presidenterna Obama och Medvedev tagit i hand på en nystartad nedrustning, som ska minska kärnvapenstridsspetsarna till antal som inte setts sedan början av 1960-talet.
Peter Wallensteen gör bedömningen att Obama och Medvedev kan komma att bli ett konstruktivt ledarpar:
– Jag tror att Obama medvetet gynnar Medvedev framför (den mer hårdföre) Putin.
– Rent allmänt är det något nytt att Obama lyfter de här frågorna på ett sätt som inte gjorts sedan 2001. Den förra översynen av NPT 2005 var nästan en total flopp. Nu verkar det mer seriöst.
De finns fortfarande de som menar att kärnvapnen kan ha en avskräckande förmåga, som tesen lydde under kalla kriget. Men Peter Wallensten anser att vapnen snarare skapar mer osäkerhet och därigenom ökar risken för felaktiga beslut. Världen kan aldrig bli riktigt säker innan dessa massförstörelsevapen är borta, menar han.
– Kärnvapnen innehåller ju ett mycket större hot än något annat som människan har konstruerat i form av ond bråd död. Destruktionen man kan åstadkomma är vida större än i de terrordåd vi ibland verkar vara mer rädda för.
Vilken är den bästa vägen härifrån till en kärnvapenfri värld?
– För det första att de som har väldigt många kärnvapen minskar antalet. Det sänder en signal om att det här är vapen som inte är användbara.
– För det andra att man löser de grundläggande säkerhetsproblem som de aspirerande kärnvapenländerna har, som Iran och Nordkorea, och kanske Indien och Pakistan. Det handlar om olika politiska och regionala lösningar.
Enligt Peter Wallensteen är sannolikheten för kärnvapenspridning störst till de länder som inte ingår i försvarspakter, som upplever sig som annorlunda och som anser sig utsatta för stormaktshot.
Den beskrivningen stämmer väl in på såväl Nordkorea som Iran, men också Sydafrika under apartheidregimen. Sydafrika hade kärnvapen men avvecklade dem när landet återinträdde i världssamfundet. Man kan tänka sig att även Burma och Syrien skulle kunna anträda kärnvapenvägen.