WASHINGTON.
Kommer den arabiska revolutionsvåg som svepte fram över Nordafrika och störtade diktatorerna i Tunisien och Egypten att upprepas i Iran? Den islamiska republikens president Mahmoud Ahmadinejad förefaller fast besluten att inte tillåta det.
Ahmadinejads metod för att skydda Irans prästregim blir – om det så krävs – att använda sig av vad den åldrade och isolerade Hosni Mubarak inte förmådde eller ville: att krossa upproret med massiv militär övermakt.
Det var så Ahmadinejad hanterade den Gröna revolutionen sommaren 2009, då tiotusentals iranier gick ut på gatorna för att protestera mot det presidentval som riggats till förmån för regimens kandidat (det vill säga Ahmadinejad själv).
Oppositionskandidaterna Mehdi Karroubi och Hossein Mousavi ledde protesterna. Regimen satte in revolutionsgardister och basiji-milis som utrustade med knölpåkar och tårgas krossade demonstrationerna i blod. Minst 36 människor dödades under sammandrabbningarna. Universitetet i Teheran stängdes, liksom internet och mobilnät.
Knappt två år senare har Ahmadinejad och det islamiska prästerskapet i Teheran hyllat det egyptiska upproret, trots att det står för exakt samma sak som ”de gröna” demonstranterna förespråkade för Irans del: fria val, stopp för censuren, frihet för politiska fångar, yttrandefrihet och fria val. Den iranska demokratiska oppositionen har sett exemplet Egypten som en uppmuntran.
Men för Ahmadinejad är slutsatsen den omvända. Det avgörande för honom är att demonstranterna i Kairo och Alexandria har slagits mot en fiende till Iran, och då kan proteströrelsen framställas som islamistisk och riktad mot amerikanskt inflytande. Då spelar det mindre roll att Egyptens största parti, Muslimska brödraskapet, är sunnimislimskt – till skillnad från Irans shiitiska variant av islam – och att rörelsen inte har varit ledande i protesterna som ledde till Mubaraks sorti.
Men det är tydligt vilken skräck mullornas regim hyser för att det egna folket ska göra som egyptierna och försöka störta den religiösa diktaturen. Iran är det första icke-arabiska landet i Mellanöstern som den demokratiska proteströrelsen 2011 börjar sprida sig till. Både Karroubi och Mousavi uppges ha satts i husarrest, och myndigheterna har sagt nej till att ge tillstånd till demonstrationer till stöd för Egyptens folk.
Att de begränsade demonstrationer som förekom på måndagen upplöstes av tårgasutrustad kravallpolis var därför inte oväntat. Likaså att den Facebooksida med 55 000 deltagare som spred maningar till att demonstrera stängdes och att internetanslutningen allmänt har fungerat dåligt det senaste dygnet.
Den läxa Ahmadinejad tycks ha lärt sig av händelserna i Egypten är att man inte ska släppa fram minsta protestyttringar. Om Mubarak hade slagit till skoningslöst mot de första, relativt små, demonstrationerna på Befrielsetorget i Kairo skulle de troligen inte ha växt till den massrörelse som efter 18 dygn tvingade bort diktatorn, är slutsatsen i Teheran.