Nazim lirkar in två assietter med kakor på vardagsrumsbordet, mellan fruktfatet och skålen med pistaschnötter. Som hemmafru är det här hennes domän. Men sedan juni har hon även gjort sig hemmastadd i demonstrationstågen.

– I trettio år har vi varit tysta, säger hon.

– Nu kan vi inte sitta hemma längre. Inte för att få det bättre själva, utan för våra barns framtid. När jag var ung respekterades iranier utomlands, nu behandlar de oss som terrorister. Då kunde jag göra vad jag ville, nu kan mina döttrar inte ens klä sig som de vill.

Nazim har på sig den klargröna tröja som hon burit till varje demonstration.

Säkerhetsstyrkornas våld har fått många att sluta delta. Men då gatorna fylls nästa gång, på Revolutionsdagen den elfte februari, kommer Nazim åter att stå längst fram och ropa slagord.

– Jag är inte rädd för att dö, säger hon.

– Det enda jag tänker på är att vi måste ändra på den situation vi har i dag.

Den gröna rörelsen, som Irans motståndsrörelse kallas, utnyttjar varje tillfälle att komma ut på gatorna och demonstrera. Den senaste gången var under den muslimska Ashurahögtiden den 27 december. Män och kvinnor, gamla och unga, hela familjer var ute på gatorna. Många valde att hålla sig i sina bilar, tutande i solidaritet, andra stod utspridda i små grupper längs trottoarerna och gjorde V-tecknet med sina händer.

Vid gatukorsningarna var det tätare mellan människorna. Där täckte folk sina ansikten, skanderade ”ned med Khamenei” och brinnande soptunnor sände mörk rök mot himlen. Så, till slut, hördes ett dovt surr, svärmar av motorcykelburna säkerhetsmän anlände och hela kvarter förvandlades till stridszoner.

Den 32-åriga engelskläraren Hamed hade vänner som skadades och arresterades under Ashura. Endast ett par dagar senare sitter han på ett kafé och äter glass och skämtar.

– Det här är vårt sätt att hantera livet, säger han.

Många på gatan har slutat stödja oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi och ropar på revolution, men Hamed demonstrerar för reformer.

– Jag har inga problem med den islamiska republiken, men vi behöver rättvisa. Jag vill kunna ha konserter med mitt band och träffa tjejkompisar utan att behöva vara rädd för att något ska hända.

Under en demonstration i juni greps Hamed och fördes till en källarlokal utanför stan.

– De turades om att slå mig, med sparkar, slag, träpåkar, kablar och elchocker.

Efter tre dagars tortyr flyttades han till ett fängelse där han fick dela cell med fem unga män som suttit i det ökända fånglägret Kare­zek.

– Jag kunde inte tro vad jag såg, säger Hamed.

– Deras fotsulor var täckta av blodiga sår och ögonen var infekterade och variga. Deras brott var också att ha demonstrerat. Två av dem hade burit gröna kläder. Men de satt och skämtade, de med.

Sedan i juni har tusentals människor råkat ut för samma sak som Hamed och hans cellkamrater. Enligt honom är det en av anledningarna till att Ashuraprotesterna blev bland de mest våldsamma hittills.

– Efter att under sex månader ha blivit slagna och fängslade var folk väldigt frustrerade och ville slå tillbaks, säger Hamed.

Nazims 23-åriga dotter Shirin skickar en uppfordrande blick mot modern.

– När mamma säger att hon är redo att dö brukar jag påminna henne om att jag behöver henne också.

Dottern går i demonstrationerna tillsammans med resten av sin familj, men tar det mer försiktigt än sin mamma.

– Våra föräldrar känner sig ansvariga för dagens situation eftersom de deltog i revolutionen, säger hon.

– Men vi känner ett ansvar mot våra föräldrar att inte offra oss och lida på samma sätt som de gjorde.

Efter att ha kämpat för revolutionen motsatte sig Shirins pappa Abdul Rahim att Iran skulle bli en islamisk republik och fick tillbringa flera år i fängelse.

När han släpptes tilläts han inte studera vidare.

– Mina barn är visare än jag och tänker på sin framtid, säger han.

Abdul Rahim jämför revolutionen med dagens rörelse, men han ser flera skillnader.

– Nu är det kvinnornas tur, säger han.

– De går längst fram i leden, och det är väldigt viktigt. Men det finns inga ledare den här gången och folk vet inte vad de vill. De vet bara att de vill ändra på det vi har nu. Under revolutionen var hastigheten för snabb, det bästa är en långsam förändring. Jag hoppas det inte går för snabbt nu igen.

Fotnot: Personerna i artikeln ­heter i verkligheten något annat.