Irena Kukutz drömde om ett reformerat DDR

– Jag hade kunnat göra karriär, men då hade jag förrått mig själv, säger aktivisten Irena Kukutz, i dag 58 år.

Man skulle kunna tro att torsdagen den 9 november 1989 var en triumfens dag för medborgarrättskämpen Irena Kukutz och att hon på kvällen befann sig mitt i de människomassor som jublande strömmade in i väst när gränserna öppnades.

Så var det inte.

– Den 9 november var en chock för mig. Jag låg i sängen i tre dagar och bara grät. Allt föreföll så godtyckligt. Man hade hållit oss inspärrade i 40 år, sedan var det någon som knäppte med fingrarna och muren föll. Det dröjde länge innan jag kunde glädja mig, berättar hon.

Sommaren 1990 njöt hon dock av friheten när familjen gjorde sin första semesterresa till Italien. Också då grät Irena Kukutz.

– När vi närmade oss den italienska gränsen och såg solen gå upp över Sankt Gotthard, då kände jag en personlig ilska mot Erich Honecker (DDR-ledaren). Det här hade han tänkt undanhålla oss, det var som en personlig förolämpning, berättar Irena Kukutz.

Inför 20-årsjubileet har hon i en bok skildrat motståndsrörelsens historia, närmare bestämt organisationen Neues Forum (Nytt forum).

Den grundades i september 1989.

DDR-ledningen svarade omedelbart med att förbjuda Nytt Forum.

Nytt Forum ville demokratisera och reformera DDR. Återföreningen stod inte på dagordningen, den var inte ens önskvärd.

– Vi ville åtminstone inte få västsystemet stjälpt över oss, berättar Irena Kukutz.

Var ni kommunister?

– Inte jag i varje fall. Jag undrade länge vad för slags ”ist” jag var, feminist eller socialist. Troende kommunist var jag inte sedan inmarschen i Prag 1968, berättar hon.

Irena Kukutz gick då i gymnasiet och hennes världsbild förändrades.

– Allt framstod som en lögn. Vår lärare vägrade skriva under ett papper där han sig vara införstådd med inmarschen. Vi fick en ny lärare som skulle skola om oss.

Efter gymnasiet gick Irena Kukutz på konsthögskolan i Berlin och utbildade sig till keramiker. Där träffade hon den fem år äldre Bärbel Bohley, som skulle bli en centralgestalt i oppositionen.

Under 70-talet handlade det om lösa konstellationer. 1982 bildade Bärbel Bohley, Irena Kukutz och andra en kvinnogrupp för fred, illa sedd av myndigheterna.

Den riktade sig dels mot utplaceringen av kärnvapen i de båda tyska staterna, dels mot tanken på att införa kvinnlig värnplikt i DDR och militära övningar i skolorna.

De allra flesta bodde i Prenzlauer Berg, en arbetarstadsdel som blivit ett tillhåll för konstnärer och studenter när arbetarfamiljerna flyttat ut till de nybyggda bostadsområdena i Marzahn, Lichtenberg och Hohenschönhausen.

Irena Kukutz säger att det inte går att jämföra dagens Prenzlauer Berg med dåtidens - det var förfallet, pusten flagnade från fastigheterna, de brunkolseldade lägenheterna var kalla och dragiga, det stank från källarna, det låg sopor på gatorna.

– En drivkraft för vårt engagemang var just uppväxtmiljön för våra barn, berättar hon.

De skrev till myndigheterna och klagade på farliga lekplatser och hål i gatorna, skrivelser som bemöttes med likgiltighet.

Ändå var det, understryker hon, inte en dyster tid - tvärtom, de oppositionella hade sin gemenskap.

– Vi drack té och diskuterade hela dagarna. Vi läste mycket, förbjudna böcker cirkulerade emellan oss. Pengar var ett marginellt problem. Hyror, el och spårvagn kostade ju ingenting. Ibland fanns inget toapapper, ibland ingen lök. Men vi hungrade inte och det fanns rödvin från Ungern, säger Irena Kukutz med ett leende.

Centrum för rörelsen var den stora ateljé som Bärbel Bohley hade på Fehrbelliner Strasse. Kyrkorna öppnade också sina portar för oppositionen, här erbjöds ett frirum.

Säkerhetstjänsten Stasi hade inget emot det, då visste man var oppositionen höll hus och kunde infiltrera.

Just 1989 fick Irena Kukutz erfara hur en nära vän erkände att hon jobbat åt Stasi.

80-talet innebar också en liberalisering - för dem som anpassade sig. De fick resa på besök till väst. Irena Kukutz och hennes vänner fick inte ens resa till andra östländer.

Valen var en bitter fars. Alla förväntades lägga listan med partierna i den så kallade nationella fronten i urnan. De som inte röstade alls eller gick in i valbåset för att stryka frontpartierna antecknades i valliggaren.

– Repressalierna såg man inte direkt. Man kunde få veta att man inte var önskvärd som representant i föräldrarådet på skolan. Det var sådana små saker, minns Irena Kukutz.

Västkorrespondenterna blev en livlina. De kom med information utifrån och kunde själva rapportera om vad som hände i DDR, som när Bärbel Bohley och ytterligare en kvinna kastades i fängelse efter att ha haft kontakter med fredsrörelsen i England.

– De hade kunnat fabricera ett åtal som lett till 10 års fängelse, men protesterna utomlands ledde till att de släpptes, berättar Irena Kukutz.

Senare, samma dag som muren föll, höll Bärbel Bohley en improviserad presskonferens på sin gård.

Nytt Forum hade fått tillåtelse att verka, reformarbetet kunde börja.

Några timmar senare, när gränserna öppnades, förändrades allt i ett slag. Tankarna på ett återförenat Tyskland började gro.

Parollen dök upp på den måndagsdemonstration som i sedvanlig ordning hölls i Leipzig några dagar senare.

I väst manövrerade den kristdemokratiske förbundskanslern Helmut Kohl försiktigt för att inte provocera en motreaktion. I slutet av november lade han fram ett tiopunktsprogram i förbundsdagen där slutmålet någon gång i framtiden var ett återförenat Tyskland.

Irena Kukutz beskriver denna tid som ett kaos där händelserna kom slag i slag. Det blev omöjligt att behålla överblicken, det fanns inte tid att andas, att reflektera.

Oppositionen trodde fortfarande det var möjligt att reformera DDR och deltog i ambitiösa rundabordssamtal med regeringen. Irena Kukutz berättar att Nytt Forum hade arbetsgrupper för snart sagt varje samhälleligt område.

– Kraften var enorm, det var fantastiskt att se att allt inte somnat in efter 40 år, säger hon.

Men den stora massan var inte intresserad av sociala experiment, inte i ett läge när gränserna mellan öst och väst upphört att existera. Det västtyska välståndet hägrade efter decennier av försakelser.

Man ville ha telefon och färg-tv men ville inte vänta i åratal på en bil, man ville ha pengar som det gick att resa för. Det nya slagordet blev ”om inte D-marken kommer till oss, kommer vi till D-marken”. Nytt Forum blev en ropande röst i öknen som förgäves försökte mana DDR-medborgarna till besinning.

Den 18 mars hölls de första fria valen i DDR. Nytt Forum och de övriga medborgarrättsrörelserna gick samman i en valallians och fick fem procent av rösterna. Kristdemokraterna fick 40 procent.

Ett halvår senare var Tyskland enat och DDR hade upphört att existera.

Irena Kukutz blev vald till det delstatsparlamentet i Berlin som representant för Nytt Forum.
Hon blev djupt desillusionerad.

Hon trodde att återföreningen innebar att båda sidor skulle jämka sig samman, att man skulle skapa något nytt. Men västpartierna var inte det minsta intresserade, för dem var det business as usual.

För Irena Kukutz och hennes kolleger var allt okänt, de visste inte hur någonting fungerade.

– Ingen hjälpte oss heller, vi var ju politiska konkurrenter som skulle trängas ut, säger hon.

Mötet med västdemokratin blev därför en chock för Irena Kukutz - hur man i talarstolen fick stå ut med kommentarer och förolämpningar, hur partiegoismen stod i vägen för sakliga diskussioner och hur den enskilda ledamoten fick dagtinga med sitt samvete.

Ytterst få från medborgarrättsrörelsen i DDR är i dag aktiva i den tyska partipolitiken.

– Jag hade anbud från bland annat liberala FDP, jag hade kunnat göra karriär, men då hade jag förrått mig själv, säger Irena Kukutz.

I stället arbetar hon med att dokumentera erfarenheter från Nytt Forum och andra medborgarrättsrörelser på Robert Havemann-sällskapet i Berlin - uppkallat efter den legendariske motståndsmannen som dog 1982.

Under åren har Irena Kukutz lagt sin röst på flera olika partier.

– Senast röstade jag på Piraterna, också det ett slags protest, säger hon och skrattar högt.
Hon säger att dagens Tyskland är så oöverskådligt, i DDR var allt reglerat och planerat från vaggan till graven, i det återförenade landet är det svårt att hinna med i alla förändringar.

– Vi har gått från en extrem till en annan, säger hon.

Irena Kukutz tycker inte att det är konstigt att Vänstern, partiet som har sina rötter i det allsmäktiga DDR-partiet SED, får så många röster i öst. Dagens Tyskland är enligt henne präglat av sociala orättvisor.

– Men jag känner ingen som vill ha tillbaka det gamla, inte ens de som bar upp systemet, säger hon.

Samtidigt säger hon att så här kan det inte heller fortsätta.

– Ett gemensam erfarenhet för alla DDR-medborgare är att man kunde gå ut på gatorna och sopa bort ett system som såg ut att vara för evigt. Mitt stora hopp är att denna erfarenhet kan hjälpa oss ännu en gång, säger Irena Kukutz.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut