bryssel.
Trycket blev för stort. De dagliga idoga protesterna fick till slut Islands regering på fall. Frågan är vad som händer nu. Island behöver en stabil lösning fram tills nyval hålls i maj.
På något sätt kändes det i luften i Reykjvavik. Kampviljan och ilskan mot regeringen i allmänhet och mäktiga Självständighetpartiet i synnerhet var för stor för att de skulle kunna sitta kvar. Inte ens dagen efter att statsminister Geir Haarde annonserat att han vill ha nyval i maj i stället för val 2011 som var planerat var demonstranterna nöjda. Med en krona som åkt rutschkana, arbetslöshet som är på väg upp, snabbt stigande lånekostnader och fallande huspriser var islänningarna beredda att protestera fram tills de såg resultat.
Jag träffade i Reykjavik framför parlamentsbyggnaden många islänningar som förundrat sa: och vi som aldrig demonstrerar. Men finanskrisen är så allvarlig och regeringens information anses ha varit så undermålig att när islänningarna väl hade börjat protestera kunde de inte sluta förrän förändringar var i sikte. Huvuden skulle trilla, framför allt i regeringen och centralbanken. Trummorna och slagorden fortsatte som i trans.
Många islänningar är oerhört bittra på Självständighetspartiet som har dominerat isländsk politik i årtionden. Detta parti anses också styra centralbanken då chefen själv, David Oddsson, tidigare var partiledare för Självständighetspartiet och statsminister i 13 år. Han är numera en av de mest hatade männen på Island och beskylls för att under sin tid som statsminister lagt grunden för finanskrisen genom ett alltför slapphänt regelverk, samtidigt som ekonomin liberaliserades och bankerna privatiserades. Dessa banker växte ofattbart snabbt och var snart värda tio gånger mer än Islands BNP. Men värdena visade sig uppblåsta och när finanskrisen kom och krediterna drogs in kraschade alla de tre största bankerna och fick tas om hand av staten.
Självständighetspartiet har nu blivit en symbol för vänskapskorruption och uppgörelser i det hemliga på Island. Alla talar om de täta band som rådde mellan politikerna och bankmännen som grunden för landets finansiella krasch. På ön med drygt 300.000 invånare betyder kontakter allt och för den som velat framåt har nära förbindelser med Självständighetsparitet varit en förutsättning.
- Man måste vara partimedlem för att kunna klättra på den sociala stegen. Det började redan 1890 då man var tvungen att vara partimedlem för att få lån i Landsbankis, sade Hallfridur Thorarins, antropolog, när jag träffade henne innan demonstrationerna i lördags.
Hon och många andra talar om ett samhälle där affärsmän och politiker är så nära sammanbundna att ingen tvingar någon annan att släppa taget. För faller den ena faller den andra.
Men Geir Haarde fick till sist kasta in handduken. Frågan är vad som händer nu. Starkast parti i opinionen har för närvarande det vänster-gröna partiet på Island och många spekulerar i att de kommer att sitta tillsammans med socialdemokraterna i nästa regering. Men även socialdemokraterna som suttit med i Självständighetspartiets regering har tagit stryk av krisen och fått mycket kritik.
Haarde föreslog vid måndagens avgång att Island leds av en samlingsregering fram tills nyval hålls i maj och att statsministerposten innehas av någon från hans parti. Men frågan är om det tillfredsställer de islänningar som har krävt förändring.