Den stora frågan är om mötet kommer att bana väg för ett samarbete länderna emellan eller en nedkylning av relationerna.
Under månaden inför deras möte har Barack Obama bearbetat Benjamin Netanyahus nationalistregering som en general inför stormningen av en fästning.
Själv har han inte höjt rösten, men han har låtit sitt tyngsta artilleri brassa på över hela linjen för att mjuka upp motståndet.
Utrikesminister Hillary Clinton, en trogen Israelvän, har talat klarspråk om Israels byggpolitik i östra Jerusalem. Vicepresident Joe Biden har kritiserat ockupationen, den nationella säkerhetsrådgivaren general James Jones har aviserat ”resoluta åtgärder” mot Israel och en hög amerikansk diplomat har uppmanat Israel att avskaffa sina kärnvapen.
Presidentens närmaste man, Rahm Emanuel, sade att ”sanningens ögonblick” närmar sig för Israels del och i veckan for CIA-chefen Leon Panetta till Jerusalem enkom för att varna Israel för att bomba Iran.
För Jerusalem, där man under sju år behandlats med silkesvantar av amerikanska talesmän, rör det sig om ett omilt uppvaknande. Det betyder inte att Netanyahus regering nu gör helt om och börjar förhandla om en palestinsk stat.
Minst sex gånger förr har USA försökt tvinga Israel dit det inte vill. Två gånger har man lyckats – när Israel evakuerade Sinaihalvön 1957 och när ekonomiska hot skrämde israelerna att rösta bort premiärminister Yitzhak Shamir 1992.
Men 1987, när USA krävde en fredskonferens om Mellanöstern, sade Shamir ”nix”, och fyra år senare, när George Bush den äldre släpade Shamir till förhandlingsbordet i Madrid, såg Shamir till att evenemanget blev en meningslös fars.
I dag står mer på spel. Israel kan inte i längden hindra Iran att skaffa kärnvapen utan USA:s hjälp. Obama har aviserat att en palestinsk stat är en förutsättning för att han skall kunna agera effektivt mot Iran. Han yrkar på att Netanyahu offentligen anammar tvåstatslösningen.
USA vill att Israel skall gå med på att förhandla utifrån Arabförbundets fredsplan från 2002, där Israel erbjuds normalisering av förbindelserna om landet drar sig tillbaka till 1967 års gränser och erkänner de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
USA vill också att Israel, som den palestinska regeringen på Västbanken redan gjort, skall uppfylla villkoren i den så kallade ”vägkartan till fred”, en skiss till en tvåstatslösning som USA lanserade sommaren 2002.
Netanyahus parti Likud motsätter sig en tvåstatslösning. Under sin förra regeringsperiod, 2001–2005, torpederade Likud ett tidigare försök till tvåstatslösning, den så kallade Osloprocessen.
Netanyahu regerar i dag tillsammans med fyra partier som är långt mer militanta i fråga om palestinierna än han själv. Han hoppas att mer akuta problem på andra håll skall få Obama att ge upp sitt fredsprojekt.
Men artar det sig till ett kännbart amerikanskt tryck så är det inte säkert att han står rycken. Netanyahu är inte någon principmänniska. I valet mellan sin karriär och sin ideologi har han hittills alltid valt karriären.