Jerusalem. .
Israeliska soldater berättar nu om hur det gick till när Gazakriget rasade som häftigast i vintras. Försvarsmaktens uppgifter motsägs på en rad punkter i en ny rapport.
– Allt det som vi alltid hör annars, precisa eldgivningsregler och klara direktiv för behandling av civila i stridszonen, inget av det hörde vi den här gången, tvärtom.
Det säger den israeliske pansarofficeren Amir om vinterns krig i Gazaremsan.
Hans vittnesmål ingår i ett brett urval israeliska soldatberättelser som publiceras på onsdagen av organisationen Shovrim shtika (Att bryta tystnaden).
Rapporten vederlägger på en rad punkter det israeliska försvarets egen granskning som friade den egna krigföringen på alla punkter.
– Jag har tjänstgjort i Gaza och på Västbanken under svåra förhållanden, fortsätter Amir, men jag har aldrig hört maken till de instruktioner vi fick denna gång. Budskapet var att vi kunde skjuta hur som helst mot vad som helst utan att bekymra oss om följderna. Står ett hus i vägen? Ned med det! En bil? Kör över den! Ser ni någon så utgå från att det är en fiende.
En soldat DN talat med jämför Gazakriget med den hårt kritiserade israeliska stormningen av Jenins flyktingläger 2002.
– Då tillämpades en mer konventionell taktik. Vårt infanteri gick från hus till hus och rum till rum. Detta kostade många soldaters liv. Denna gång sköts allt i vår väg i bitar långt innan några fotsoldater nått fram.
Flera soldater ger livfulla exempel på den officiellt sanktionerade brutaliseringen, till exempel hur palestinska civila använts som levande sköldar, alltså skickats in i byggnader före soldaterna för att dra på sig eventuell eld.
Många soldater såg inte till en enda krigförande fiende under en veckas tjänstgöring i Gaza. De största israeliska förlusterna vållades också av eld mot egna styrkor.
Flera soldater vittnar om att raketeld mot israeliska samhällen besvarades med artillerield mot bebodda områden i Gaza stad.
Rapporten (www.shovrimshtika.org) ger en klar bild av det primära israeliska krigsmålet: att vinna tid. Tid betydde så få stupade att den egna opinionen inte stämde upp ett ramaskri och krävde ett eldupphör. Ett minimum egna förluster garanterades genom minimalt hänsynstagande till motståndarsidans civila.
Soldater i reserven kan inte hindras från att vittna om vad de varit med om, men de många värnpliktiga som figurerar i rapporten gör det anonymt och i strid med reglementet.
Shovrim shtika har publicerat ett stort antal rapporter på senare år, baserade på nära sju hundra detaljerade vittnesmål. Dess rön är långt mer detaljerade och ger en betydligt större insyn i ockupationens vardag än Amnesty och FN, som inte har tillgång till israeliska soldater.
Rapporterna från Shovrim shtika är också långt mer besvärande för officiella israeliska talesmän, eftersom de inte härrör från ”opatriotiska” värnpliktsvägrare utan från soldater i aktiv tjänst.