Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Israels elit fruktar tältupproret

Israeliska demonstranter i Tel Aviv håller modet uppe med sång. Unga har svårt att klara hyrorna och samlas nu för att pressa regeringen till åtgärder.
Israeliska demonstranter i Tel Aviv håller modet uppe med sång. Unga har svårt att klara hyrorna och samlas nu för att pressa regeringen till åtgärder. Foto: Oded Balilty/AP
De israeliska tältprotesterna har under sommaren spridit sig som en löpeld från Tel Aviv till resten av landet. Tiotusentals personer vägrar att flytta på sig om inte regeringen gör dramatiska ingrepp i ekonomin. I dag lördag väntas nya massdemonstrationer i Tel Aviv och Jerusalem.

Rothschild-boulevarden är det sekulära Israels hjärta. Baron Edmond de Rotschild, sionismens störste donator som givit gatan dess namn, skulle ha nickat gillande åt bilden av framgång och rationell planering: Funkishusen och restaurangerna, allén av fikus­träd i vars skugga cykelbanor, parkbänkar och gemytliga kaféer ligger fredade för bilströmmen.

Nu har ordningen och friden förbytts i sin motsats. Den borgerliga boulevarden, hela vägen från Habimahteatern till Allenbygatan, är ett gigantiskt tältläger av påstridiga personer som ruskat om inte bara det lugna kvarteret, utan hela landet. Vilka är de?

De är inte medelklassens gängse fiender, bosättare och ultra­ortodoxa socialhjälpstagare. Det är medelklassen själv som gjort uppror.  För det finns en hake med Tel Avivs medelklassoaser: Endast överklassen har numera råd att bo där.

Nästa generation studenter har varken råd att bo där eller någon annanstans. Den israeliska ekonomins sneda fördelning av lön och möda har knäckt deras rygg och deras tålamod.

Det här är deras revolt, som ryckt med sig ett brokigt följe av hemlösa, fattiga, bråkmakare och förvirrade bohemer. 

Mitt i röran står en soffa som sett bättre dagar. I soffan sitter Tal Elah och läser tidningen. Hans lilla dotter Abigail leker stilla. De bor i en hyrd bostad i södra Tel Aviv och anslöt sig till upproret de första dagarna.

– Vad vill du?

– Vad vi vill? Han kallar på dottern: ”Vad vill folket?”

– Inte vill, kräver, rättar hon.

– Just det, säger han stolt. Nå, vad kräver folket?

Hon samlar sig och rabblar:

– Folket kräver social rättvisa!

Slagordet är komponerat för att skanderas i samma takt som vårens arabiska protestrop ”Folket vill regimens fall”. ”Social rättvisa” låter inte särskilt fantasieggande, men formeln har haft en magnetisk effekt på israelerna.
Det som en gång var västvärldens mest medvetna och politiskt engagerade samhälle har de senaste decennierna försjunkit i samma fatalism som grannländernas kuvade folk.

Men plötsligt, lika oväntat som araberna, har de vaknat ur sin fogliga slummer. Till politikernas förtret och stora ängslan.

Få av de tältande är hemlösa, de övernattar här på trots och princip. Aktionen har slagit an en sträng i vida kretsar.

Restaurangerna i området har skickat gratisluncher, grannarna – åtminstone i början – har klappat om dem och försöker uthärda rockkonserterna och stormötena. Pressens entusiasm vet inga gränser, journalisterna är medel­klassens underbetalda proletariat.

Vart skall det leda? I politikernas mardrömmar till ett nytt, livsfarligt, politiskt parti. Men få av dem vågar säga ett ont ord om de unga i tälten. Fackföreningsbossar, monopolkapitalister, ministrar, ja till och med bosättare och ultraortodoxa skickar sympatidelegationer hit.

Men i djupet av sina hjärtan bävar de alla för att upproret skall pressa politikerna att skrota den rådande turordningen vid grötfatet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.