Tillbaka i sitt tomma, sotsvarta hem i byn Atatra strax norr om Gaza stad kan hon bara med stor möda berätta om den fasansfulla händelsen några dagar efter nyår.
Den israeliska markoperationen hade just inletts när hela familjen satt i matsalen och åt en sen lunch. Då hörde de hur grannhuset skakades av en explosion. De flydde in i en korridor, där de trodde att de skulle vara säkrare. Men just där de stod brakade två artillerigranater in genom taket. Sabahs man Sa’dallah fick omedelbart huvudet avhugget av en projektil och även den 14-årige sonen Abdel Rahim träffades och dog. Mannen hade hållit tre av barnen i famnen, som nu alla var i lågor av den brinnande vita fosformassan. Väggarna brann, det var som i helvetet.
- Det sista min nioårige son Hamza sade innan han dog var: ”Jag vill be! Jag vill be!” Jag höll min 15-månaders flicka Shahid i famnen. Det sista hon ropade när den andra bomben föll några sekunder senare var ”Mamma!”. Men sedan tystnade hon. Och var borta, säger Sabah.
- Jag kunde inte hjälpa mina barn, det gick inte att komma nära, elden var för intensiv. Det är en scen som jag aldrig kan glömma och få ur mitt huvud.
En av hennes överlevande söner, 20-årige Muhammad, som kom undan utan svårare brännsår, berättar:
- Jag kom in i hallen och trodde att det var dörren som brann. Men det var det inte, det var min far. Det fanns ingen sjukvård, inga ambulanser, så vi försökte hälla på vatten, men det hjälpte inte, det fortsatte att brinna.
Familjen blev enligt Muhammad hindrad av den israeliska militären att köra de döda till bårhuset, och de tvingades att hastigt begrava sina anhöriga vid vägkanten. De sårade fick de bära till sjukhuset.
Sabah Abu Halima säger tyst:
- Vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Vi är ju enkla jordbrukare, här fanns inga motståndsmän. Ägnade sig min dotter, som jag fortfarande ammade, åt att skjuta raketer på Israel? Jag ber till Gud om hämnd, att israelerna får genomleva samma sak som jag, att de får dricka från samma bittra bägare.
Enligt den israeliska versionen har militären under markoperationen strävat efter att i största möjliga mån undvika civila offer, vilket har försvårats av att Hamasterrorister ska ha gömt sig bland civilbefolkningen. Frågar man byborna förnekar de bestämt att någon från Hamas har funnits i byn.
Human Rights Watch hävdar i en stor rapport om den vita fosforn att Israels upprepade bombningar över tätbefolkade områden i Gaza var urskillningslösa och sannolikt är en krigsförbrytelse.
När jag ställer den obarmhärtiga men ofrånkomliga frågan vad hon tänker göra nu, blickar hon ut över det sönderbrända hemmet och svarar med en motfråga:
- Vart ska vi ta vägen? Man har lämnat oss utan någonting. Jag har inget arbete, så jag vet inte hur vi ska överleva. Som min hälsa är vill jag inte bo i ett tält.
När doktor Nafiz Abu Shaaban, chef för brännskadeenheten på det stora Shifasjukhuset i Gaza, talar om Sabah Abu Halima och om hur hon plågades av sin förlust under vistelsen på sjukhuset stockar sig hans röst. I fem dagar hade hon vrålat: ”Hjälp mig! Mina barn brinner!”
Till slut tog en psykiater med henne till en begravningsplats för att hon skulle inse att barnen och mannen verkligen var döda.
- Det var första gången vi hade sett brännskador från vit fosfor. Ingen väntade sig att israelerna skulle använda ett sådant medel, och vi hade ingen aning om vilka effekter det hade. Vi skickade hem sårade patienter varje dag efter inledande behandling, de hade inte så stora brännsår. Men vi märkte att de återkom några dagar senare med betydligt djupare skador som ätit sig ända in till skelettet. Vi började inse att någonting inte stämde. Egyptiska och jordanska kolleger gav oss några ledtrådar; de kände igen skadorna från kriget i Libanon 2006. Då tog vi de sårade till operationsrummet direkt. Det brann fortfarande i deras sår, och vi var tvungna att skära bort allt kött som brann. Det fanns inget annat sätt att stoppa branden.
Nafiz Abu Shaaban berättar att en kollega, en narkosläkare, fick en liten flisa vit fosfor på bröstet som hade sprätt upp. Han åsamkades en mindre brännskada.
Han anklagar sina israeliska kolleger för att de inte följde läkaretikens främsta plikt: att skydda människoliv och att lindra lidande. Israeliska massmedier rapporterade på ett ganska tidigt stadium av markoffensiven att Israel använt vit fosfor i tätbefolkade områden, men ingen av de israeliska läkare han tidigare haft yrkesmässig kontakt med hörde av sig för att erbjuda hjälp.
- Det visade sig, tyvärr för sent, att de israeliska militärläkarna hade haft tillgång till en utförlig manual om hur man vårdar skador av vit fosfor. Men den fick jag inte av dem, utan av en journalist!
Shaaban tar fram en kopia av läkarmanualen: ”Identifying and treating injuries caused by phosphorus explosives” (Att identifiera och behandla skador orsakade av fosforsprängmedel). Stridsmedlet beskrivs som ”extremt skadligt för kroppsvävnad”. Det heter att vit fosfor är en gulvit, giftig substans med flera unika egenskaper: den brinner i kontakt med syre och fortsätter att brinna tills inget återstår. Substansen sprider hetta och absorberar vätska. Den är löslig i fett men inte i vatten och har en karaktäristisk lukt av vitlök. Effekterna på människan, på kort och lång sikt, beskrivs också i detalj: stridsmedlet skapar allvarliga, djupa sår.
Lämplig behandling är vattenbegjutning. Brinnande fragment måste avlägsnas eller skrapas bort med metallinstrument, och om inte det går täckas över med vattenindränkta gasbindor.
- Varför ringde de inte till mig och berättade det här, vi är väl ändå läkare allihop? Om jag hade fått instruktionshäftet på ett tidigt stadium hade vi kunnat rädda många människoliv. I stället skickade vi hem folk. Vi visste inte vad vi hade att göra med.
Shaaban reser sig, låser upp ett skåp och tar ut en liten burk. Han tar på sig skyddshandskar och öppnar försiktigt burken. Där syns något som liknar en blek jordhög.
- Jag sparade ett litet fragment vit fosfor här från en patient och lade det i sand eftersom det annars fortsätter att brinna vid kontakt med syre.
Han petar på högen och rotar fram den vaxlika fosforn. En smal rökpelare ringlar sig uppåt. Fosforn har börjat glöda. Han stänger igen burken.
Sedan tar han fram sin mobiltelefon och knappar fram några bilder. En av dem visar en blekgrön metallbehållare, höljet på en odetonerad fosforbomb som hittats i Gaza. De övriga bilderna är svåruthärdliga: brännskadade, såriga och trasiga kroppar och krossade barnskallar med utrunnen hjärnsubstans. Jag måste be honom sluta.
Några av de överlevande patienterna sändes för vård till Egypten, via gränsövergången i Rafah, men ingen remitterades till sjukhus i Israel.
- Vi litade helt enkelt inte på dem. Det här känns inte som ett krig, utan som en massaker, en förintelse, även riktad mot oss läkare. Varje dag när jag gick till arbetet visste jag inte om jag skulle överleva dagen. Det fanns inte någon plats som var säker. Jag tror inte på att det var misstag när de träffade skolor och sjukhus. De har tillräckligt bra precision för att veta exakt var de träffar. Det är en skam att världen stod och såg på medan vårt folk dödades. Hade vi varit får eller getter hade världen reagerat starkare, men våra liv är mindre värda än djurens.
Hur många som brännskadades av fosforbomberna kan Shaaban inte bedöma eftersom de flesta av de uppskattade 8.000 skadade och dödade under kriget hade flera olika skador. Situationen på Shifasjukhuset under kriget beskriver han som en mardröm.
- Kan du föreställa dig, på en halvtimme kunde det komma in 250 skadade. Folk låg och dog på golvet medan de väntade på att bli opererade. Och samtidigt som vi försökte rädda liv kom det F16-plan och bombade moskén här intill, så att alla våra fönster slogs sönder. Det var mitt i vintern och iskallt.
När de akuta fasorna är över för denna gång återstår stora problem för sjukvården; konstant brist på medicin och sjukvårdsmateriel, till exempel krämer mot brännskador. Allt beror på blockaden. Den har även drabbat Nafiz Abu Shaaban på det personliga planet.
- Min 75-åriga mor hade cancer och behövde få strålbehandling. Men under tre månader gav inte israelerna tillstånd för henne att resa ut. Så hon dog, berättar han.