Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Är vi beredda att låta hans skämt ske på vår bekostnad?

PR-bild för ”Game2: Winter”.
PR-bild för ”Game2: Winter”. Foto: PR-bild

Mats Goldberg tycker det känns lite snopet. I onsdags kväll skulle han fått reda på om han blivit uttagen som en av 30 deltagare i den nya ryska dokusåpan ”Game2: Winter”, där deltagarna skulle försöka klara sig med livhanken i behåll inte bara från vädermakterna utan också från varandra.

Mats uppskattar i en intervju med SVT att han lagt ner 400 arbetstimmar och ”ett antal kronor” på att förbereda sig, och natten till torsdagen såg det bra ut: han hade fått så många röster av de presumtiva tittarna att han låg på plats 17. Det var då han fick reda på att hela saken var bluff.

Projektet ”Game2: Winter” har blivit omskrivet såväl internationellt som i Sverige. GP, SvD, Expressen, TV4 och Aftonbladet med flera har alla uppmärksammat programmet med formuleringar liknande denna tidnings rubrik från den 16 december: ”Ett sibiriskt ’The hunger games’ – i realityserien ’Game2: winter’ är allt tillåtet”.

Det mest spektakulära med storyn var inte att de 30 deltagarna skulle släppas ut i de sibiriska skogarna och överleva på egen hand i nio månader, och inte heller att kameror skulle följa deras varje steg, utan att produktionen tycktes ge deltagarna godkännande att skada och till och med döda varandra. ”Allting är tillåtet. Våld, alkohol, mord, våldtäkt, rökning, vad som helst,” stod det i annonseringen.

Själv är jag inte bara en glädjedödande besserwisser som redan från början var tveksam till denna story, jag är också så uppblåst att jag nu tänker citera mig själv för att bevisa det. ”Fattar att det är spektakulärt men innehåller ju alla varningsflaggor för tveksam sanningshalt. Ensam snubbe, grandiosa planer, Ryssland” skrev jag den 17 december.

Och det fanns fler varningstecken. Den ”ensamme snubben” som låg bakom projektet, den självbeskrivne miljardären Jevgenij Pjatkovskij, hade ingen bakgrund som teveproducent, nästan inga meriter alls att peka på som underlag till att han var särskilt pålitlig, och i den första intervjun med det ryska propagandaorganet Sputnik hade han inte nämnt någonting om att deltagarna skulle få fri lejd att skada varandra.

Det var först i en ny intervju med Sibirian Times två dagar senare – efter att Sputniks artikel passerat relativt obemärkt förbi – som Pjatkovskij började prata om att ”allt var tillåtet”. Resultatet av den artikeln föll mer i Pjatkovskijs smak: Sibirian Times artikel fick spridning, citerades av The Guardian, och hamnade via den vägen bland annat i DN.

Av någon anledning har lejonparten av de svenska medierna helt enkelt utan motstånd svalt allt en rysk okänd man utan någon trovärdighet eller meritlista sagt.

Sedan dess har Mats Goldberg och hans förberedelser inför dokusåpan med jämna mellanrum uppmärksammats i svenska medier, senast i Expressen och P4 Dalarna så sent som i maj. Men vid middagstid den 31 maj laddade Pjatkovskij upp ett klipp på Youtube där han skryter om hur han lyckats lura omvärlden.

”Journalisterna var för lata” för att genomskåda det, säger han, och pratar om de fantastiska besökssiffror hemsidan fått utan att han lagt en enda rubel på reklam. ”Så här kan även din marknadsföring se ut”, säger han till tittaren.

Många svenska medier har nu skrivit om att dokusåpan bara var en bluff. Men om det var dem Mats Goldberg satte sin lit till från början kan man knappast beskylla honom för att han gick på bluffen. Svenska mediekonsumenter har inte haft några skäl att tvivla på att Game2: Winter skulle bli av. Bara i några få av de dussintals artiklar som skrivits om det finns formuleringar som går att tolka som skeptiska till projektets autencitet, och de dyker genomgående upp långt ner i artiklarna.

Av någon anledning har lejonparten av de svenska medierna helt enkelt utan motstånd svalt allt en rysk okänd man utan någon trovärdighet eller meritlista sagt. Varför? Tja, en aspekt är att Ryssland tycks kortsluta källkritiken hos många. Kommer en story från grannen i öst är det ofta i bisarr klacksparksform, och det anses av allt att döma generellt inte vara lika viktigt att skärskåda. Sedan har nog många redaktioner känt att storyn sanktionerats eftersom den redan uppmärksammats av respekterade tidningar som The Guardian.

I boken Post-Truth: How Bullshit Conquered the World (en av tre nyutkomna böcker som för övrigt har med ordet ”post-truth” i titeln) använder författaren, Buzzfeedjournalisten James Ball, begreppet bullshit för att beskriva det som allt oftare tycks dyka upp i våra flöden. Det är ju inte lögner, för en lögn har ändå en relation till sanningen. Bullshit är helt enkelt att följa det minsta motståndets lag – att göra eller säga vad som krävs för att få uppmärksamhet och när man granskas rycka på axlarna och gå vidare till nästa bluff.

Även medier faller emellanåt för bullshit, skriver Ball, och inte sällan hanterar de sina missar på samma nonchalanta sätt: de redigerar en från början missvisande rubrik, låtsas som att den aldrig var fel och räknar hem annonspengarna. ”Genom att publicera nonsens sida vid sida med ordentlig journalistik utan att göra skillnad mellan de tu och nästan aldrig erkänna när de gjort något fel främjar medier en kultur av bullshit”, skriver Ball. 

Bilden är väl drastisk och dyster men fungerar som tankeställare. Nästa gång en ensam snubbe med storvulna planer söker uppmärksamhet kanske vi ska fundera en extra vända på om vi verkligen är beredda att låta hans skämt ske på vår bekostnad. Om inte annat kan Mats Goldberg hitta något vettigare att lägga nästa 400 arbetstimmar på.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.