– Men att Seoul skulle vara så här kom som en överraskning, säger hon.
Klädd i bak-och-framvänd basebollkeps och moderna västerländska kläder ser hon heller inte ut som bilden av en typisk nordkorean i omvärldens ögon.
Nu gör hon sig redo i en särskild skola för nordkoreaner för att klara livet i sitt nya hemland. Anpassningen har tagit tid och samhället har varit främmande. Värderingarna är nya och valmöjligheterna förvirrande.
Park Eun Hee har tillbringat sex år i Seoul efter att hennes morbror bar henne på ryggen över gränsen till Kina när hon var nio år gammal. De stannade sedan illegalt i Kina under sju år, ständigt oroliga för att bli skickade tillbaka till Nordkorea.
Nu har hon gått i Yeomyongskolan i Seoul i åtta månader och är beredd att söka arbete, kanske som sjuksköterska. När hon talar med nyanlända nordkoreanska flyktingar ger hon dem ett råd:
– Försök inte börja arbeta och tjäna pengar direkt. Det misstaget gjorde jag. Jag ville bli stylist och hamnade som sekreterare i byggsektorn.
Park Eun Hee, 22 , säger att det är bättre att gå i skolan först, både för att lära skolämnen och hur man gör för att bli sydkorean i praktiken.
– Jag hade tur som kom hit med hela familjen, men många andra nordkoreaner saknar sina nära. För dem vill jag bli som en familjemedlem, förklarar hon.
– Värst med att bo här är att man pekas ut som nordkorean. Och att alla alltid talar nedsättande om Nordkorea, säger Park Eun Hee.
För många nordkoreaner blir den första kontakten med allmänna sydkoreanska skolor en deprimerande upplevelse, dels för att de har svårt att hänga med i undervisningen, dels för att de blir utfrysta.
– Nordkoreanerna har missat många års skolgång när de varit på flykt. Dessutom är deras undervisningssystem utformat för att tjäna regimens syfte och är inte till för invånarna. De lär sig att ledaren är en gud. Det är kunskaper de inte har någon nytta av här, säger Woo Kee Sup, rektor för skolan Yeomyung.
Efter en tremånaders kurs som alla flyktingar från Nordkorea genomgår – där de får lära sig praktiska saker som hur en bankomat fungerar och kontrolleras av den sydkoreanska säkerhetstjänsten så att de inte är spioner – placeras de unga i allmänna skolor.
I början är klasskompisarna nyfikna, men efter ett tag blir de ofta sedda ned på och utfrysta, och därefter hoppar de av skolan.
Det är då den privata Yeomyungskolan, som bekostas av ett tjugotal kyrkor och privatpersoner, fungerar som en andra chans, beskriver rektorn för skolan.