– Jag var chefssekreterare på en stor reklambyrå i Hamburg. Jag kommer från ett akademikerhem, både mina förädrar arbetade, och det var självklart att jag skulle skaffa mig en utbildning. Jag kunde skriva maskin snabbt, var bra på datorer och kunde engelska, franska och spanska. Men arbetet kändes ändå inte meningsfullt. Jag blev som en mamma för alla. När chefen flög till Frankfurt och hade glömt väskan blev det jag som fick ordna det. Så jag bestämde mig för att börja studera psykologi.

Var det ett stort steg?

– Ja, eftersom jag var 28 år och hade tjänat bra. Därför skaffade jag mig ett havltidsjobb också. Jag hetsade mellan jobbet och universitetet. Det gjorde att studierna drog ut på tiden. Jag var 37 år när jag var klar, det var då jag träffade min man. Dessemellan hade jag varit ute och rest ett år.

Vart då?

– Jag kuskade runt genom hela Latinamerika med Lonely Planet under armen och bodde på enkla pensioner. Om jag inte hade gjort det hade jag inte kunnat gifta mig och få barn, då hade jag haft äventyrslusten kvar.

Och nu är du hemmafru?

– Det hade jag aldrig trott, När jag var tonåring läste jag Simone de Beauvoir och alla de andra böckerna man man skulle läsa. Jag tyckte att min pappa var en rikitg macho. Man skulle kunna säga att jag har svikit mina egna ideal. Egentligen ville jag bli terapeut, men då hade det krävts ytterligare tre-fyra års studier. Nu har jag valt att vara hemma för barnens skull. Jag vill inte vara den som arbetar 40 timmar i veckan och inte har tid för familjen, speciellt inte i en storstad som Berlin. I det fallet är jag konservativ.

Vad gör din man Wolfgang?

– Han är avdelningschef på ett fastighetsbolag. Han har jättemycket att göra, har ofta med sig jobb hem på kvällarna och på helgerna. Han försöker komma hem så han hinner läsa godnattsaga för Charlotte på kvällarna. Man kan säga att han gör karriär och jag sköter hemmet. Han är jätteduktig på det han gör och jag vill inte stå i vägen för honom.

Känner du dig beroende?

– Absolut. Om vi skulle skiljas skulle jag få problem.

Är det också han som bestämmer i familjen?

– Nej, nej, vi är två alfadjur. Han bor visserligen som på hotell här hemma, men jag känner mig inte undertryckt och han slår mig inte (skratt) om jag inte varit och handlat. Varje lördag är det han som åker och storhandlar sedan jag skrivit en lång lista.

Så allt är bra?

– Nej, det känns otillfredställande att jag inte kan göra något av mina studier, det känns som att jag hamnat i en återvändsgränd. Jag tror inte att jag får någon anställning som 44-åring. Om jag vill ut och jobba måste jag göra det på egen hand. Jag har skaffat mig en utbildning som yogalärare och har börjat så smått att ge kurser.

Vad är den allra viktigaste kvinnofrågan för dig?

– Att man ska kunna förena yrkes- och familjeliv. I Tyskland ligger vi långt efter våra grannländer. Barnomsorgen är dåligt utbyggd. Personalen är ofta outbildad och lönerna är mycket låga. Dessutom finns det få heltidsskolor. I de flesta skolorna slutar barnen vid lunchtid utan att ha fått mat i skolan.