DN hade avvaktat in i det sista att skicka mig eftersom jag nekats ackreditering att bevaka valet, och det är förbjudet för utländska journalister att verka i Zimbabwe utan tillstånd.
Nu såg det ändå ut att finnas goda chanser att det var ett nytt Zimbabwe jag flög in till. Oppositionspartiet Movement for democratic change, MDC, hade överraskande vunnit en seger i parlamentsvalet över regeringspartiet Zanu-PF, som suttit vid makten sedan självständigheten 1980. Det ryktades om att president Robert Mugabe var redo att erkänna sig besegrad.
Jag såg med stor förväntan och enstusiasm framför mig hur jag för första gången som Afrikakorrespondent skulle ha möjlighet att arbeta någorlunda öppet i Zimbabwe. Internationella kolleger på plats hade mejlat och berättat hur de gick på presskonferenser och reste runt och intervjuade folk utan några större problem. En vanligtvis skeptisk och pessimistisk zimbabwisk kontakt mejlade samma morgon och sade att "nu är slutet nära för Mugabe".
Vid tidigare resor har jag varit tvungen att låtsas vara turist och arbeta i smyg. Inte gjort några anteckningar, inte fotograferat, inte spelat in några intervjuer. Förutom att riskera arrest för egen del fanns också en stor risk att jag utsatte dem jag träffade för fara. Den zimbabwiska säkerhetspolisen, känd som CIO, sägs finnas överallt, och i det repressiva klimat som råder i landet finns alltid de som tar minsta lilla chans att ange andra för egen vinning.
Många räds regimens ungdomsmilis och de våldsamma krigsveteranerna. Zimbabwes repressiva lagar förbjuder i stort sett alla former av politiska möten, demonstrationer och icke statssanktionerade åsiktsyttringar, och de zimbabwier som bryter mot lagarna kan som regel räkna med att råka illa ut i händerna på polis och säkerhetspolis.
Sedan 2001 har en inhemsk människorättsorganisation, Zimbabwe Human Rights Forum, utrett 3.822 fall av tortyr, 9.515 fall av olaglig arrestering, 2.746 fall av misshandel, 501 kidnappningar, 21 våldtäkter, 24 mordförsök, 32 försvinnanden och 117 mord - som regimen enligt uppgift ansvarat för.
Jag gled igenom passkontrollen på Harares flygplats på torsdagskvällen. På väg in till centrala Harare i bil sms:ade jag glad i hågen en brittisk kollega i Johannesburg. I dagar hade vi diskuterat om man skulle våga ge sig in i Zimbabwe eller inte. Det är inga problem, försäkrade jag honom kort i meddelandet.
Två minuter senare ringde han upp och berättade om räden mot de utländska journalisterna på ett hotell i Harare. Minst två reportrar hade gripits och förts bort av beväpnad kravallpolis. Senare fick jag höra att polisen slagit till mot ytterligare ett hotell. Nästan exakt samtidigt som jag satte foten på zimbabwisk mark tycktes det som om situationen i ett slag vänt helt och hållet. Att regimen plötsligt beslutat sig för att rensa upp bland utländska journalister kan inte vara ett gott tecken.
Frågan var om det handlade om en enskild skrämselattack mot utländska medier och ett försök från Mugabes sida att spänna musklerna mot den allt självsäkrare oppositionen eller om Mugabe återtagit initiativet i kampen om makten och nu sänt ut säkerhetspolisen att jaga efter varenda utländsk journalist som befann sig i landet utan tillstånd. I det läget fanns inget annat alternativ än att ligga lågt tills vi visste mer.
Tillsammans med några kolleger avvaktade jag händelseutvecklingen i ett hus i huvudstaden. Vi väntade med att ge oss ut på stan för att arbeta, och jag bestämde mig för att tills vidare inte rapportera med egen avrad från Harare. Efter att vi fått höra att en ackrediterad kanadensisk kollega gripits på flygplatsen när hon försökte lämna landet spetsades läget till ytterligare, och vi började bli oroliga för att inte kunna komma ut själva.
Enligt uppgift fanns det en lista på flygplatsen över journalister som myndigheterna sökte. Risken att jag skulle finnas med på den listan var inte så stor. Till skillnad från ett antal internationella kolleger hade jag inte varit på plats och arbetat under valet. Jag var - och är - betydligt mer bekymrad för mina brittiska och amerikanska kolleger på plats
I tre dagar satt vi i ett hus i Harare och funderade på vad vi skulle göra. Vid ett fåtal tillfällen gav vi oss ut på stan. Under en snabb shoppingtur mötte vi den vardag som många zimbabwier lever i - mestadels tomma hyllor i matvarubutiken, skenande inflationspriser och inga kontanter att växla till. Ett häfte för kommentarer i matbutiken var fullklottrat med en och samma vädjan från kunderna: Snälla, sänk priserna så att vi har råd med åtminstone basvaror som tvål och bröd!
På söndagseftermiddagen beslöt vi oss för att det klokaste vore att ge sig av så snart som möjligt och att trots allt resa via flygplatsen. Vi gjorde vårt bästa för att se ut som en grupp avslappnade turister och passerade säkerhetspolisens kontroll utan större problem. Medan jag fick några korta, enkla frågor från en säkerhetspolis spanade en kollega över axeln och kunde se den omtalade listan på bordet framför sig. Uppenbarligen fanns vi inte med på den.
Det visade sig att vi hade sällskap av oppositionsledaren Morgan Tsvangirai på flygplatsen, och det var inte det lättaste för redan frustrerade journalister att avstå från att gå fram och ställa frågor. När planet väl lyfte kunde vi se hur skymningsmörkret sänkte sig över Zimbabwe genom fönstren på ena sidan. På andra sidan såg man fortfarande solens sista rödorange strålar sticka upp över horisonten, och det kändes som en talande bild över läget i landet i dag.
Det ser mörkt ut, men å andra sidan är det kanske för tidigt att ge upp hoppet helt och hållet. En passagerare på planet, bosatt i Zimbabwe, hävdade bestämt att även om Mugabe lyckats slå tillbaka efter det dramatiska valet så är det ändå början till slutet för en av Afrikas mest repressiva regimer som vi bevittnar just nu.