– Jag beklagar av hela mitt hjärta vad jag gjort min familj. Jag kan tyvärr inte längre gottgöra det, sade han.
Denna dag dolde inte Josef Fritzl sitt ansikte med en blå pärm när han trädde in i rättssalen. Han satte sig på sin bänk mellan två vakter och lyssnade med knäppta händer domaren Andrea Humer läste upp sina frågor till juryn.
Sammanlagt blev det elva frågor som juryn ska besvara innan domen faller i eftermiddag.
Det tog Andrea Humer mindre än tio minuter att sammanfatta 24 års fångenskap för Elisabeth Fritzl, en fångenskap hon med tiden fick dela med tre av de sju barn hon födde i källarfängelset.
Sedan var åklagarens och försvararens tur.
Åklagaren Christiane Burkheiser, 33 år, reste sig upp och bad juryn att ännu en gång låta det elva timmar långa videoförhöret med Elisabeth Fritzl gå genom huvudet.
Hon trodde att det skulle vara relativt lätt för juryn att slå fast att Josef Fritzl gjort sig skyldig till incest och frihetsberövande. Hon uppehöll sig därför vid mordanklagelsen och det faktum att en av de tvillingpojkar som Elisabeth Fritzl födde 1996 dog efter 66 timmar.
– Han hade 66 timmar på sig att bestämma sig för om han skulle hjälpa sin son eller inte, underströk Christiane Burkheiser och sade att något annan dom än ”mord genom underlåtelse” kunde det inte bli frågan om.
Likaså höll hon sig fast vid åtalet för slaveri. Det handlade inte om att köpa eller sälja någon, det handlade om ”slaverilika” förhållanden sade åklagaren och upprepade orden från sin sakframställan i måndags.
– Ljuset släcks, ljuset tänds. Mögel. Våldtäkter. Sådant var tillståndet och dottern hade ingen möjlighet att komma undan. Han behandlade henne som sin egendom, sade Christiane Burkheiser.
Försvararen Rudolf Mayer underkände såväl mord som slaveriåtalet. Han sade att det inte hade handlat om en 66 timmar lång dödskamp som Josef Fritzl bevittnat utan att göra något. Han hade bland annat hämtat ner en spjälsäng till källaren, man hade tagit sig tid att namnge de två tvillingarna. Med detta ville Mayer påskina att läget uppenbarligen inte av någon uppfattats som så akut som det senare beskrivits.
Mayer uppmanade juryn att inte hemfalla åt någon lynchjustis som krävde ”öga för öga, tand för tand” och som såg Fritzl som ett monster. Han läste upp ett mejl med ett bifogat mordhot han själv fått för att han över huvud taget valt att försvara ”monstret Fritzl”.
Även Eva Plaz, advokaten som företräder Elisabeth Fritzl och hennes barn, fick tala till juryn. Hon sade att hennes klient egentligen inte behövt lämna ett så omfattande vittnesmål som hon gjort.
– Men hon kände att det var hon skyldig sin döde son.
Inte heller Eva Plaz ansåg att Josef Fritzls erkännande var värt att se som en förmildrande omständighet.
– Det fanns ingen ånger. Jag uppfattade det åtminstone inte så, sade Eva Plaz.
Domaren gav Josef Fritzl chansen att säga några sista ord till rätten. Han satte sig vid den lilla pulpeten framför domaren och sade.
– Jag beklagar av hela mitt hjärta vad jag gjort min familj. Jag kan tyvärr inte längre gottgöra det. Det enda jag kan göra är att försöka begränsa skadorna, sade han.