Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

”Jag kan inte sluta ögonen”

Minnesstund för offren i dödsskjutningarna.
Minnesstund för offren i dödsskjutningarna. Foto: Loren Elliott

Med 49 kyrkoringningar och tända ljus avslutades en minnesstund i centrala Orlando. I sorg och ilska hade tusentals människor samlats för att slå fast att hatets Orlando inte är deras Orlando.

Orlando. Samhörigheten, regnbågsfärgerna, ljusen, sorgen, ilskan och vägran att vika sig befästs och bekräftas av talare efter talare och den stora publiken som har samlats på gräsmattan framför The Dr Phillips Performing arts center mitt i Orlando.

Ovanför i skyn kretsar polishelikoptrarna fortfarande. Deras smatter är en ljudbild av tiden efter masskjutningen i lördags natt. På marken ligger papper utrullat för alla att skriva sina minnesord på. Där står kärleksord och sådant som "Vila i frid, barn. Gud tar bara de vackra".

– En rumskamrat väckte oss på söndagsmorgonen. Sedan började telefonerna: är ni ok? Michael Scott kramar sin partners hand. I deras knän ligger buketter av stora, vita rosor.

– Jag har varit på Pulse så många gånger. Jag har så många minnen därifrån, åh! Medan skymningen faller håller de tårarna tillbaka.

– Sammanhållningen är så stark mellan gaypersonerna i Orlando. Många har på grund av sin homosexualitet inte kontakt med sina biologiska familjer, men det finns en annan familj här, säger Thomas Lawson, som sitter sida vid sida av Scott.

Nu är de här för att minnas en vän som miste livet i massakern. Men deltagarna vid minnesstunden, som är tusentals, kommer inte bara från Orlandos gaycommunity. Där fanns hitresta, heterosexuella, muslimer och familjer, religiösa ledare, politiker och familjer, latinos, långa och korta. Alla sorter.

– Hatet definierar oss inte. Nederlag definierar oss inte. För vi är Orlando! säger Buddy Dyer, stadens borgmästare och bifallet är omedelbart. Störst applåder och vrål kommer från publiken när vapenfrågan kommer på tal – när det sägs att det måste vara ett slut på att det i USA går att inneha automatvapen.

Ögonen är trötta, många här har inte sovit på ett par dygn nu. En av dem som inte har sovit är Jason Gonzales, som jag möter några timmar tidigare, intill det sjukhus där många skadade befinner sig.

– Jag kan inte sluta ögonen. Då kommer allt tillbaka. Jag sov en timme, sedan vaknade jag av en ångestattack och satt i duschen i tre timmar, säger han till en liten grupp journalister på trottoaren.

Han var en av gästerna på nattklubben, men kom ut i tid. Nu har han och väninnan Melissa Omid hälsat på två skottskadade vänner som vårdas på sjukhuset.

– Rädsla ska inte ta över, konstaterar hon men Jason Gonzales säger:

– Jag är så rädd, jag är på gränsen, jag vet inte om jag kommer att kunna röra mig på offentlig plats. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till ett sådant ställe igen. Men vi kommer över det. De säger att de inte orkar prata mer.

Platsen för brottet ligger bara några kvarter från sjukhuset. Den är fortfarande avspärrad. Poliser i svarta uniformer, skottsäkra västar och solglasögon står utplacerade och ger information åt människor som kommer dit.

Beröm har östs över polisen och FBI under dessa dagar, över hur de har hanterat situationen. Vid en avspärrning står Calvin O'Neil. Han var på Pulse, men kom ut i ett relativt tidigt skede. Nu letar han efter sin bil, som stod parkerad precis invid nattklubben och som har hamnat innanför polisens gräns. Calvin O'Neil är från Jacksonville men kommer hit ibland över helgen för att hälsa på en kompis. Hela hans liv finns i bilen, som de saker han behöver för att kunna jobba – han gör frisyrer på frilansbasis och alla hårattiraljer är där. Och han vill åka hem. Han svettas och darrar lite.

När en smäll, kanske från en bil i närheten, plötsligt hörs rycker han till och säger: my God, my God. Han vänder sig bort och ursäktar sig. Han berättar att hans vän mottog sms när de stod utanför, från ytterligare en kompis som befann sig inne på toaletterna, i gisslansituationen.

– Jag sa till min kompis: du måste visa dem för polisen. Han gjorde det. Så småningom gick de in. Det var den otäckaste dagen i mitt liv.

Fotografens kameraklick får honom att hoppa till. Oh my God.

– Men jag tyckte att det var konstigt att säkerheten inte var större. De visiterade oss inte, det gjorde de inte heller på Parliament House som jag var på för några veckor sedan. Det är ovanligt. Mannen betalade inträde. Jag pratade med en tjej jag känner som var där, hon jobbar i en annan bar där hon är väldigt lättklädd – så hon har alltid en elpistol i handväskan för att känna sig säker när hon är på väg därifrån. Den låg i hennes väska när hon gick in på Pulse. Det var märkligt att det inte var några problem för henne att få in den. Han drar handen genom håret, blicken flackar.

– Det känns hemskt att säga det, men jag kan inte låta bli att tänka att om de hade gjort det, om säkerheten hade varit bättre, så hade han inte kommit så långt in. Då hade han tvingats börja skjuta tidigare och då hade antalet döda kanske inte blivit fler än tio. Sedan vill han gå.

Det går inte att prata mer.

Parliament house har funnits sedan 1975 och är en över 40 år gammal institution för homosexuella i Orlando, en bar och en nattklubb, ett motell och en scen i flera bemärkelser. I dag är stället något bedagat, med en brasklapp för att många nattlivslokaler förlorar sin charm i dagsljus. Vid poolen ligger ett par män i den stekande solen. Inne vid den långa baren sitter fler, de flesta i medelåldern.

– Först blev jag sorgsen, men sedan blev jag arg. Mest på mig själv, faktiskt. På att jag inte gör något, för att jag inte är så engagerad som jag borde vara. Man har ingen rätt att döma människor om man inte gör något själv, säger Gary Dwight, som kör hit från norra Florida då och då med sin man.

Han har kommit hit i decennier, nu är han 65. Utanför Parliament House finns en stor skylt som uttrycker stödet för Pulse. Gör något: den uppmaningen präglar måndagskvällens minnesstund mitt i Orlando. Bland talarna finns Orlandos borgmästare, representanter för gayrörelsen och den muslimska gruppen, för organisationer mot vapenvåld och grundarna av Pulse. De berättar att 5.000 personer har velat ge blod, att flera miljoner dollar redan har samlats in till de drabbade familjerna.

Patty Shehaan, det första öppet homosexuella kommunalrådet i Orlando, har gråten i halsen när hon säger:

– Under de senaste 48 timmarna har jag sett blod på våra trottoarer och gator, jag har sett kulor och mödrar som gråter efter att ha fått besked om att deras barn är döda. Men jag har också känt så mycket kärlek, och jag ser ut över den nu. När namnen på de 49 döda har lästs upp tänds ljusen och kyrkklockorna ringer.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.