Kate Wacz har tydliga minnesbilder från det mörka år som inleddes med att Nazi-Tyskland ockuperade Ungern i mars 1944. På sommaren fyllde hon tolv år.
– Då gav mamma oss var sin cyankaliumampull. Den skulle vi svälja om vi deporterades och den hade jag alltid i fickan. Som judar blev vi också tvungna att bära en stjärna i samma färg som den här, säger Kate Wacz och pekar på sin citrongula kavaj.
Ungern hade under kriget varit en allierad till Tyskland och anti-semitismen var utbredd med diskriminerande lagar för den judiska befolkningen. Ändå hade inte regimen iscensatt några deportationer till förintelselägren.
Det ville tyskarna ändra på. Adolf Eichmann, senare dömd till döden i Jerusalem, sändes till Budapest för att organisera deportationerna och det skedde med en våldsam frenesi.
Fram till sommaren hade över 400 000 ungerska judar skickats till en säker död, halva den judiska befolkningen.
Det var den offensiven som gjorde att den unge affärsmannen Raoul Wallenberg kom till Ungern. Den nybildade amerikanska organisationen War Refugee Board (Krigsflyktingstyrelsen) sökte personer från de neutrala länderna som kunde hjälpa de ungerska judarna. En ungersk-judisk affärsman i Stockholm tipsade om sin svenske medarbetare Raoul Wallenberg.
Det har spekulerats i vad som fick den unge svensken att så entusiastiskt ta sig an uppgiften. Den förre DN-medarbetaren Ingrid Carlberg utkommer i vår med en bok om Wallenberg. Hon tror att han såg en möjlighet att äntligen få visa vad han dög till, samtidigt som själva saken engagerade honom personligen.
– På 30-talet hade Wallenberg varit i Haifa och arbetat tillsammans med flyktingar från Nazi-Tyskland. Det hade gjort intryck på honom, säger Ingrid Carlberg.
När Wallenberg kom till Budapest på sommaren hade den ungerske statschefen Miklos Horthy, som fortfarande satt kvar, stoppat deportationerna. Budapest var ännu förskonat, här bodde fortfarande runt 200 000 judar.
Situationen förändrades i ett slag när Horthy störtades i oktober och de fascistiska pilkorsarna kom till makten.
Ingrid Carlberg säger att det som fascinerar med Wallenbergs insats är både omfattningen och det personliga modet. Han fanns på gatorna och ingrep ibland handgripligen och byggde samtidigt upp en gigantisk organisation som fungerade dygnet runt. Han blev en nagel i ögat på tyskarna.
– Eichmann sade till en Röda kors-medarbetare att han ville låta skjuta ”judehunden” Wallenberg, berättar Ingrid Carlberg.
Wallenbergs vapen var skyddspassen och de hus han hyrde för att judarna skulle få en fristad.
Skyddspassen hade egentligen ingen legal status, men tyskarna accepterade att de gavs till judar som hade släkt- eller affärsanknytning till landet som utfärdade dem. Wallenberg tänjde begreppen efter hand för att kunna ge pass till så många som han någonsin kunde.
Kate Waczs familj drev ett företag som importerade stål från Sverige.
– Min 15-årige storebror Gustav arbetade också som springpojke åt Wallenberg. På så vis fick vi bo i ett hus på Jokaigatan, berättar hon.
Huset var säkert ända tills det stormades av pilkorsarna den 7 januari. Invånarna fördes till pilkorsarnas högkvarter. Männen sköts vid Donaukajen, kvinnor och barn fick tåga i väg till gettot.
– Gustav gjorde sig så liten som möjligt, på så vis klarade också han sig, berättar Kate Wacz.
Röda armén närmade sig, det skulle bara dröja dagar innan Budapest befriades. Den 17 januari 1945 for Raoul Wallenberg och hans medarbetare till staden Debrecen i östra Ungern för att träffa de sovjetiska befälhavarna. Hans fortsatta öde är än i dag höljt i dunkel.
Just i dag inleds därför Wallenberg-året i Ungern med att den svenske utrikesministern Carl Bildt inviger en utställning om svensken.
Kate Wacz är inbjuden för att få ta emot en utmärkelse av ungerska nationalkommittén för Wallenberg-året. Hon hamnade i Sverige efter kriget i Sverige.
Tillsammans med bland andra diplomaten Per Anger, också han verksam för att rädda Budapests judar, har hon verkat för att Wallenbergs insats och fortsatta öde inte ska glömmas bort.
– Jag ser utmärkelsen som att saken hedras och inte jag personligen, säger hon i hotellobbyn med utsikt över Donau.