I hela sitt liv har han bott med den hänförande utsikten över floden, som gör en kraftig böj i ravinen nedanför. Han kommer från en familj som hade högt anseende och som just därför fråntogs sin bördiga mark nere vid floden under kulturrevolutionen. Fadern begick självmord.

Själv fick han som straff för sin familjs tidigare privilegierade ställning inte tillåtelse av byn att gifta sig förrän han var 32 år, vilket var uppseendeväckande sent på den tiden.

I dag har han för länge sedan förlikats med de svåra minnena från den gamla tiden.
När han jämför standarden är det som natt och dag.

– Jag kunde aldrig tro att vi skulle få en asfalterad väg hit upp till byn, säger han. Förr hade vi varken väg, elektricitet eller vatten. Jag är nöjd med hur vi har fått det.

På 50-talet vallade han kor i skogen på bergsryggarna. Nu har familjen fyra grisar varav en ska slaktas i december då minoriteten lisu firar sitt nyår. De övriga tre ska säljas. Förrådet är fullt av majs till grisarna och själva går de aldrig hungriga.

Bidrag utgår numera varje månad till byns samtliga invånare över 60 år. Vilket innebär att Ba Yue Sheng och hans fru får 70 yuan vardera.

Det är kaffepengar för medelklassen i städerna längs den kinesiska östkusten. Men just för att han jämför med hur det var förr så är han också sällsynt nöjd.

Dessutom är han delvis omedveten om hur mycket högre levnadsstandarden blivit i städerna, även om yngste sonen ibland kommer hem och berättar de mest häpnadsväckande saker.

– Jag åker aldrig från byn nu för tiden. Om jag går för långt får jag ont i foten och allt jag önskar finns att köpa i butiken här uppe i byn, säger han.